Bloggfrossa & Mannen som blev trött...

Självförakt

2009-12-03T13:43:00.002+01:00

Är att gå ner till donken, köpa tre cheeseburgare och en liten cola till lunch.

Ett pinsamt inköp

2009-12-02T23:54:00.000+01:00

Idag köpte jag kondomer för första gången på... ja jag vetefan hur många år. Kanske tio. Kanske fler ändå. En alldeles naturlig sak att köpa såklart. Men ändå laddat. För mig. Jag tyckte det kändes kymigt att behöva skylta med mitt knulleri för en okänd tant. Varför vet jag inte egentligen, jag är inte särskilt pryd av mig. Men jag är uppenbarligen någon sorts idiot.

När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.

"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"

Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.

Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.

Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.

Inte död (ännu)

2009-12-02T11:07:00.001+01:00

Nej, jag är inte död. Jag har bara haft en motig vecka. Jobbigt jobbande, tröttsam trötthet, en hårdbortsupen iPhone (jävlahelvetesförbannadeskit) och datorhaveri. Jag har helt enkelt varken haft tid eller lust att berätta ett endaste jävla skit. Har varit less, förbannad och allmänt trött på mig själv... och så lite jobb på det. Nä, nu får det banne mig vara jul snart.

Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.

Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång

2009-11-26T13:10:00.000+01:00

Aftonbladet har gjort det finfina jobbet med att sätta ihop en riktigt präktig rider med allt äckligt man kan råka ut för som människa (man måste ge det till kroppen alltså, jävlar vad mycket skit den kan komma upp med). Och i god samhällssöndrande anda flaggat det som inrapporterade biverkningar på svinvacinet.

Man kan tydligen få:
Influensaliknande symtom, allergiska reaktioner, andnöd, feber, huvudvärk, domningar, allvarlig allergisk chock, nässelutslag, hudsvullnader, dödsfall, yrsel, illamående, buksmärtor, hudförändringar, värmesvallningar, lokal reaktion, smärta, temperaturstegring, (blogg)frossa, högt blodtryck, hjärtklappning, kräkningar, smakförändringar, ansiktsförlamning, ledsmärta, hjärtstillestånd, bensmärta, bröstsmärtor, stroke, diarré, röda komplexa hudutslag, epilepsianfall, blåmärken, heshet, hosta, hudutslag, lågt blodsocker, klåda, medvetslöshet, lymfkörtelsvullnad, migrän, muskelsvaghet, muskelvärk, lunginflammation, psykisk påverkan, känslorubbningar, svimningstendens, svullnad i munhåla och svalg, synrubbningar, tungsvullnad, värk, ögonirritation.

Nåväl. Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång av vaccinsprutan. Alltid något. Nageltrång som gör så jävla ont.

Guld

2009-11-26T11:31:00.001+01:00

Kan en årstid vara med deppig än den göteborska betongvintern? Näe, skulle inte tro det. Jag hatar den här gråa onda jävla årstidssvulsten. Den gör mig tokig. Varenda morgon Den gör mig stel, gubbkrämpig och infekterar all glädje och energi. Som ett inverterat lymfdränage.

Jag behöver nåt som piffar upp i dödsmörkret. Om man skulle ta och köpa sig en sån där maskin som man kan skriva på guld med. Det skulle vara något.

Youtubes sjukaste video

2009-11-22T13:31:00.000+01:00

Jag har hittat det utan konkurrens sjukaste klippet på YouTube. Jodå så är det. Kom inte dragande med en massa bajsporr-referenser eller perverterad sadistskit. Det är bara äckligt. Vad jag menar är en video som är sjuk på så många plan att det inte ens går att förstå varför det är sjukt.

Upphovsmannen är min nya fredagskompis som i bar överkropp gjorde en egen video/mim till Tom Petty's – Won't back down som jag skrev om förra veckan. Jovisst, den videon var skruvad så det räcker och blir över, men i jämförelse vistas de inte ens i samma galax. Alltså, varenda liten por protesterar när jag tittar och min hud antar samma yta som en strukturtapet. Vi snackar obehag av ändlösa mått. Shit, jag får till och med gåshud under fötterna när han varvar sin sång med ett ytterst abominabelt skratt som är en fullkomligt sinnesvrickad blandning av tablettpåverkan, fnissig enfald och mördande ondska. Alltihop i ett mycket oangenämt paket. Han skulle kunna vara George Costanzas elakartade tvillingbror.

Men vänta bara...

Killen har en egen kanal som heter titanictwins, där han förvarar egenproducerat material i form av hundratals klipp med varierande knäpphetsnivå. Det rör sig om allt från "musikvideos", där han kort och gott spelar en låt i bakgrunden och sedan "uppträder" framför sin videokamera, till osammanhängande och höghaltigt dårsvammel. Läser man hans innehållsförteckning och punkten occupation står följande: Life then Death. Det får åtminstone min ryggrad att stelna en aning. Och rummet där 90% av hans videos verkar vara inspelade får familjen Fritzls källarboning att verka trivsam.

Jag måste trots allt ge honom lite kredd för sin uthållighet. Hans videos verkar dra en publik på i snitt 150 tittningar (varav jag säkert bidragit till att höja det med runt tio). Ändå fortsätter han. År efter år vad jag förstår. Han är totalt uppslukad av sig själv i huden och får en tomhet i blicken som skapar andningsuppehåll hos den som möter den. Ibland har han bjudit in sina särpräglade vänner som han diskuterar sina gamla videos med. Han verkar leva helt och fullt i villfarelsen att han är en riktigt stjärna och jag är på riktigt rädd att han kommer hämnas på världen den dagen han inser hur oförstådd han faktiskt är. Herre Jesus, den hämnden kommer nog inte lukta blommor. Om den här killen inte är en sociopat så är jag fanimej Elvis Presleys okände son, och då ska jag ha mitt miljardarv pronto.

I alla fall. I "YouTubes sjukaste video" har Titanictwins-killen tagit med sin sidekick, som inte heller går av för hackor. Hon heter Ellietellie och är en karaktär i sig, också hon med en egen ytterst sinnessjuk kanal. Spntant känns de som ett väldigt udda radarpar. Man kan undra hur deras vägar egentligen korsades, men jag får känslan av att den lille gynnaren raggar upp sina lärjungar (offer) på något vårdhem för psykiskt jätteinstabila människor. Allt annat är nästan orimligt. Man kan inte beskylla narkotika för att vränga en personlighet precis hur mycket som helst. Frukten av deras samarbete blir hur som helst en närmast magistral uppvisning i mänsklig förnedring.

Så till sist. Här är den. YouTubes i särklass sjukaste video. Den är nästan tio minuter lång men värd sina sekunder i guldtackor för den som vill följa med på en resa rakt ner i vansinnets absoluta avgrund. För den som inte känner sig bekväm med att bevittna ett så omfångsrikt förståndsmässigt obestånd räcker det att spola fram och bara se de två sista minuterna. Det klår allt jag sett hittills. Allt.

Det ska börjas i tid

2009-11-20T18:30:00.000+01:00

Juniorette fyllde fem år i onsdags. En stor dag. Fem hela år. Hon har blivit en stor tjej nu. Men inte stor nog att klägga svänga sig med svordomar och andra former av vulgärt språkbruk.

Vi brukar låna ljudböcker till henne på biblioteket. Och det är ju bra. Hennes favoriter är Loranga Mazarin & Dartanjang, Lars och Urban och nu senast Salmiak och Spocke. Hon älskar ljudböcker och brukar diskutera intrigerna med oss vid middagsbordet. Ett par dagar före sin femårsdag passade hon på att kolla av hur landet ligger.

"Får man säga jävlar?"
"Ehh... Nej!"
"Får man säga skitpruttrumpa då?"
"Hmm, det är ju inte särskilt fint"

Juniorette satt tyst och funderande en stund, sedan utbrast hon plötsligt:

"Knulla låter som godis"
"Va?!" (Jag höll på att sätta i halsen)
"Knulla låter som...
"Jag hörde vad du sa, var har du hört det?"
"..."
"Vem har sagt så?"
"Spocke"
"Ehh..."
"Får man säga knulla?"
"NEEEEJ!"

Det är alltså Salmiaks låtsaskompis Spocke som har lärt min dotter ordet knulla. Innan hon ens fyllt fem. Vad i helvete. Borde det inte finnas någon form av flaggning på ljudböcker med oanständiga texter? Om inte förlagen tar sitt ansvar borde väl åtminstone biblioteken göra det. Man kan ju inte gärna lyssna igenom en hel barnbok på 4 cd-skivor bara för att kolla så att den inte innehåller för stora mängder knullsnack.

Hjärnfonden

2009-11-17T12:53:00.001+01:00

Jag blir så ruggigt deppig när jag ser Hjärnfondens reklamfilm . De har gjort Sussie Tapper till affischflicka för att få svenska folket att bända upp lädret och pynta för neurologiforskning. Parkinson är en hemsk sjukdom och de förtjänar varenda peng de kan få. Det är därför jag blir så deppig.

Sussie Tapper alltså. Kunde de verkligen inte hitta en bättre Parkinson-kändis? Ta i lite. Fråga är om inte Michael J Fox hade ställt upp om man frågat honom riktigt snällt. Det hade kunnat hända. Eller kanske talkshowvärden Michael Parkinson för att stoppa Parkinson med en humortwist. Annars hade det säkert funkat med någon helt okänd som har en stor portion karisma. Men Sussie Tapper. Det känns tyvärr lite som att kommunicera att de har gjort rätt stora framsteg i forskningen hittills och inte behöver så mycket deg. Till och med Hjärt och lungfonden lyckas bättre. De raggade upp Oldsberg, som trots att han gör ett riktigt uselt rövjobb i deras film, troligen lär gå hem i stugorna.

Bebiskrämpor

2009-11-16T22:00:00.002+01:00

Tintin är en månad nu. Det har varit en bra månad. Toppen rent av. Men en sak har varit dåligt. Jag har gått och dragit på mig en sådan vansinnig låsning i rygg/nacke som strålar åt alla jävla vädersträck och som ger mig en olustig huvudvärk. Jag lider uppskattningsvis mer än kristus på korset. Helt ärligt jag hade hellre haft ett par dyckert som genomborrade mina handflator än den smutsiga rallarspiken som verkar gå in i bakhuvudet och kittlar mig bakom högra ögonloben just nu.

Snedbelastning tror J. Det är för sorgligt. Hur kan omkringbärandet på en liten palt på knappa 4 kg resultera i sådan fysisk och genomjävlig schmertz? Nä, det är orimligt.

Förra helgen var vi hos svärpäronen nere i det bördigaste Halland. J:s lillsyrra hade en sådan där spikmatta som är så populär nu. Det var rejält vassa piggar måste jag säga. Jag kved lite i början och ojade mig, men njöt snart som värsta Leopold von Sacher-Masoch. Då. Men nu undrar jag lite över om de där tusentals sylvassa plastnålarna kan ha frigjort nån elak skit som legat inkapslat och jäst tryggt i min sura kropp, som nu kommer leda till en terminalsjukdom, eller ännu värre. Det skulle vara för jävla typiskt.

Men det är skitsamma. Det enda jag kan tänka på nu är de där vassa små helvetena. Men en matta räcker inte. Jag skulle vilja dra på mig polotröga med sådana runda taggbrickor broderade på insidan. Sedan skulle jag springa längs med Majornas Golgata (Karl Johansgatan) medan ett gäng aggressiva kultursyndikalister rappar på mig med sina mattpiskor. Jag skojar inte.

Rödvinsinfluenser

2009-11-14T20:32:00.001+01:00

Igår när jag hade druckit lite (för mycket) rödvin kom jag på den briljanta idén att göra en cover på Tom Petty-mannen (klippet nedan) och lägga ut på youtube. Ju mer jag tittade desto mer genial tyckte jag att den tanken verkade. Jag övade till och med in varenda liten rörelse i hans repertoar till J:s skräckblandade förtjusning.

Imorse tackade jag min smala lycka att jag inte hade tillgång till en videokamera.

Sjuk som fan eller bara konstig

2009-11-13T16:46:00.000+01:00

Det finns så mycket som är obehagligt med den här videon att det inte ens är lönt att försöka göra en sammanfattning. Jag får jättemånga dåliga vibbar. Ord som borderline, skolmassaker och seriöst blandmissbruk regisserar mina fördomar allt medan jag tittar. Spontant vill jag bara blunda och glömma...

Men det finns något mitt i allt det sinnessjuka som jag gillar. Som tilltalar mig. Vad vet jag inte, för vad finns det egentligen att knyta an till hos en rökig kille som tagit med sig en bandare till en enslig plats en höstdag, för att dansa och mima/sjunga till Tom Pettys – Won't back down? Och dessutom filma skiten. Inte mycket. Det måste vara den totalt respektlösa "fuck-this-shit-känslan" som färgar hela hans uppenbarelse. Killen gör liksom vad som faller honom in och det diggar jag. Så länge han inte tar ut något på sin omgivning.

Hur som helst undrar jag varför? Det är ju så in i helvete sjukt det han håller på med.

Heta tv-tips för ruggiga höstkvällar

2009-11-12T14:27:00.002+01:00

Idag tänkte jag passa på att tipsa om två lättsmälta som jag har snabbkonsumerat mellan den tredje och fjärde säsongen av The Wire. Se dem. Ni kommer inte ångra er. Ni kommer att tacka mig.

1. Eastbound & Down.
Det går inte att hitta någon trailer som gör serien rättvisa. Den är mycket bättre än man tror, det kan jag säga. Jag hade noll förväntningar eftersom jag visste att Will Ferell står bakom den. Det brukar kunna bli rätt pajigt då. Och då gillar jag honom ändå på något skevt sätt. Men den här serien är något helt annorlunda. Pubertal och Ferellig men ändå överraskande och många gånger vansinnigt rolig. Det här är nog min favoritscen ur hela serien. Simon & Garfunkels Sound of silence och Jetskiåkning. Hur porträtterar man ett sammanbrott bättre än så? Det är smått episkt.

2. Bored to death
Förbered er på en stark dos av underbara Brooklynmiljöer, finurliga dialoger, skruvade karaktärer och delikata situationer. Serien handlar om en ung författare med dålig amazon-ranking och underbart naiva detektivdrömmar. Det är väldigt lätt att få Wes Anderson-vibbar av den här serien, vilket inte alls behöver vara särskilt bra – men den här gången är det det. Jag blev förälskad från första sekund:

Vacker i tarmen

2009-11-10T15:31:00.000+01:00

När jag var uppe och matade Tintin natten till igår knäppte jag som vanligt på tv:n för att se om det fanns någon natt-tv av intresse. Jag landade rätt in i något program som handlade om vårt tarmsystem. Det är en magisk och mycket komplex labyrint som sträcker sig mellan mun och anus. En kvinna förklarade att våra tarmar inte alls är läbbiga. Tvärtom. Rengjorda är de snarare vackra och snudd på erotiska, som ett par fylliga läppar, jämförde hon. Sedan tog en kamera med mig på en flumride genom kroppens inälvssystem och... ja, vad ska jag säga. Man får nog ha både livlig fantasi och en aning udda erotikpreferenser för att göra den kopplingen.

Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in där hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång.

Babyface-mannen

2009-11-09T18:07:00.002+01:00

Det känns extremt otäckt med serievåldtäktsmannen som härjar (i det här fallet finner verkar det faktiskt finnas fog för ordbruket "härja") för fullt i Göteborg just nu. Att han systematiskt betar av hela bostadsområden fastighet för fastighet, genom att knacka dörr tills han får napp, känns synnerligen kallt och sinnessjukt.

Det enda "roliga" i allt obehag är hans smeknamn. Babyface-mannen. Oh my fucking god. Sämre artistnamn på kåken får man leta länge efter. Han lär inte få något vidare börsvärde. Nu får man bara hoppas att han åker fast fort som fan - och att polisen gör alla, inklusive honom själv, den tjänsten att sparka in ansiktet ordentligt på honom vid gripandet.

Takspegel på toan

2009-11-09T17:35:00.002+01:00

Åt lunch på Barsidan idag. Det var salt. Såpass salt att jag tror mig känna av ett begynnande njurstensanfall och därför har sett till att dricka en oförsvarbar mängd vatten som motgift.

När jag besökte deras vattenklosett la jag även märke till en pikant detalj. De har inte satt upp några badrumsspeglar. Eller det gör det visst, men de sitter i taket. Taket! Varför undrar jag, väljer man att sätta speglarna i taket, om man inte bedriver någon form av pornografisk verksamhet? Det adderar liksom inget extra till upplevelsen att jag kan se mig själv (om jag tittar upp), varken när jag gör nummer ett eller byger en björn. Märkligt.

Viktigt klargörande

2009-11-05T16:44:00.000+01:00

Idag utbröt vild debatt på kontoret rörande så kallade "knulltrosor", sedan det uppstått viss begreppsförvirring i kommentarsfältet på gårdagensinlägg.

Majoriteten menade på att knulltrosor är ett helt individuellt val av underkläder som är baserat på utseende (sexighetsfaktor) före komfort. Kort och gott, de trosor man känner sig mest bekväm att bära när en sexuell situation uppstår. Det andra lägret hävdade att det snarare är en strikt funktionsmässig definition som baseras på att förenkla för spontanpenetration.

"Expertpanelen" här på kontoret fastlår att det är den sistnämda förklaringen som är rätt. Så var det utrett. Dock finns en viss koppling till utseendespåret. Det finns nämligen olika modeller av knulltrosor (se skiss nedan) för att tillgodose målgruppens varierande tycke och smak.

Så oavsett om man föredrar prydlig spets, raffigt läder med dragkedjor eller är mer klassiskt lagd finns det en knulltrosa som passar. Vilken tur.

Köttgille

2009-11-05T01:29:00.001+01:00

Lade just märke till att Rysslands favorittorrfoder bär det smått perversa namnet "Köttgille". Vilket vidrigt namn. Då avnjöt jag ändå en röd böf på böfhuset på lunchen igår. Jag skulle ändå aldrig använda ordet köttffest. Än mindre gille. Gille är något som Roffe och Carita" håller i. Välkommen på ett rejält köttgille i gillestugan. Dricka lite hembränt i hemmabaren och dämpa det värsta köttsuget mellan panelinklädda väggar.

Katter tror gärna att de har stil och finess. Det har de inte.

Knulltrosor

2009-11-04T13:57:00.001+01:00

Strax före lunch utbrast min kollega Mats:

"...kanske ett par sådana där knulltrosor ni vet."

Ni vet? Nä, det vet jag inte alls! Jag är 33 år och har familj. Knulltrosor? Inte ens bildgoogling hjälpte. Den där Mats alltså... han ska då alltid vara först med det senaste.

En bild som ställer fler än tusen frågor

2009-11-04T11:52:00.002+01:00

Hittade den här fina bilden hos Uffe (som för övrigt har en helt jävla fantastisk blogg).Den säger så otroligt mycket men lämnar efter sig dubelt så många frågor.

Det är ett riktigt prototypexemplar av personlighetstypen jag skrev om i förra inlägget. En så kallad vapenpornograf. Jag skrattar högt men känner mig smått livrädd på samma gång. Jag vill att det ska vara på skoj men vet att det inte finns så mycket som en endaste liten pixel humor i den här bilden. Bara vetskapen att den här sortens människor inte bara avlas fram i manusförfattares sjuka hjärnor, utan faktiskt existerar lite här och var, gör att jag sover lite sämre om nätterna.

Jag skulle väldigt gärna vilja ha en utskrift på hur den inre dialogen i killens huvud gick inför att bilden togs. Det hade nog varit ganska otäck läsning. Vad vill han egentligen ha sagt med bilden och vem vill han imponera på med alla revolvrar, bajonetter, clips och ammo? Hur hade hans hem sett ut om han omfördelat bara 5% av sina ekonomiska medel på inredning. Hur kom han fram till det smakfulla klädvalet (möjligtvis svarar frisyren på den frågan)? Och hur ända in i helvetet resonerade han när han såg till att även göra plats för Guitar Hero-gitarren bland sina övriga ögonstenar?

Sedan undrar jag vad han kan tänkas förvara i lådan under sängen.

Möte med en vapenpornograf

2009-11-02T17:23:00.000+01:00

Var på Press Stop på förmiddagen och handlade lite dyra matmagasin för jobbets räkning. Förutom tjejen som jobbar där var jag helt ensam i butiken.

Bäst som jag står och bläddrar ser jag en kuf komma in. Han är klädd i svart skinnrock stickad mössa och portfölj. Blek, semifet och har lika livlösa blick som hudton. Självklart väljer han att ställa sig nästan axel mot axel med mig, fast med ansiketet åt motsatt håll. Med andra ord åt helvete för nära, om man som jag besitter en privat sfär av svensk börd.

Han börjar bläddra och jag hör hur han andas tungt och flåsigt. Lite som en blandning av kåthet och ett småtäppt astmatiskt läte. Det känns lagom otäckt så jag tar ett ganska odiskret kliv åt sidan och passar på att kasta en blick över axeln för att se vad fan han gluttar i. Jag hinner tänka porr både en och två gånger innan min hjärna har registrerat att han står vid vapensektionen. Sweet.

Där stod den jäveln med öppen mun (jag skojar inte) och bläddrade lite blaserat i en knivtidning. Fy fan vad jag otrivdes just då. Som tur var verkade han inte registrera sin omgivning (mig) utan fluktade fokuserat på ett uppslag med små smidiga fällknivar med dubbelslipade blad. Djävulska små stickvapen verkade vara hans pryl. How neat!

Så plötsligt ställer han tillbaka tidningen och försviner hastigt ut. Jag pustar ut en smula och bestämmer mig för att inspektera hans lektyrpreferenser och plockar upp samma exemplar som han just ställt tillbaka. Det visar sig vara en tidning helt dedikerad till knivar, helt frikopplat från jakt och fiske, bara olika knivar rätt och slätt. En glossig knivmördarextravaganza. Jag känner hur min hjärna låser sig. Jag försöker verkligen förstå men innan jag hunnit rysa färdigt hör jag hur butiksdörren åter öppnas och där kommer han igen. Samma kille. Med bestämda steg går han fram till samma hylla, rycker till sig knivtidningen och en annan tidning som verkar vara något slags handeldvapendito. Han betalar och lämnar butiken för andra gången. Jag samlar raskt ihop min bunt med matmagasin och går till kassan. Jag vill under inga omständigheter riskera att vara kvar när han kommer in för tredje gången. Fy fan.

På väg till kassan tog jag en närmre titt och såg att det är en präktig kavalkad av vapenporr som står uppradad i hyllan. Man kan lugnt säga att inget rimligtvis kan fattas ens en gravt perverterad och insnöad vapenfetischist på Press Stop. Men är det verkligen ok att sälja sån skit? Det känns inte riktigt hundra. Jag brukar ändå ha en förkärlek till entusiaster av de flesta slag. De brinner så för sin grej och jag fascineras helt uppriktigt av människor som faktiskt verkar lyckas med att omrikta 98% av hjärnans resurser mot en enda grej. Det resulterar såklart oftast i att man upphör att vara socialt funktionsduglig som människa, vilket jag tycker kan vara fantastiskt underhållande. Men just vapenbuffar. Det är bara så in i helvete obehagligt.

Man borde införa någon form av tyst larm som är direktkopplat till polisens piketstyrka, som reagerar varje gång ett nummer av någon obskyr vapenblaska knappas in i kassasystemet. Tänk vad förvånad killen skulle ha blivit om en specialstyrka dundrade in och bröt ner honom på golvet innan han hunnit få in visakortet i plånkan igen. För övrigt är det nog även ett ganska vattentätt sätt att eliminera den där otäcka lilla procenten i mordstatistiken som begås av psykopatmördare. Alltid något.

Så var det dags att ta dubbeltrean vid hornen

2009-11-01T20:00:00.001+01:00

Jag fyller år idag. Men inte vilket år som helst. Jag fyller dubbeltrea.

Hittills har jag haft en fantastiskt mysig och trevlig dag med familljen. Fått finfina presenter av tjejerna här hemma, lite gratulationer via telefon, sms och facebook. Så lång allt bra.

Men så är det ju det här med dubbeltrean. Detta förhatliga nummer. Lika illa åt båda hållen. Jag har haft komplexa känslor inför den här födelsedagen ända sedan min goda vän A fyllde det för några år sedan. Hon viftade bort mitt grattis med ett "bah" och sa att det är en sådan där födelsedag man bäst firar genom att suger i sig några cigg, ett dricksglas whiskey, drar täcket över huvudet och vänta tills det blir imorgon. Det ligger något i det helt klart. Jag har svårt att se vilka fördelar som skulle finnas med just den här åldern och hur det kommer gagna mig.

Usch fy fan. Jag är en trettiotreåring. Jag känner hur det suger till i magen när jag uttalar det. Det är ångesten. Vilken jävla ålder... men det är väl bara att ta det här året vid hornen, bita ihop och lida ut det. Hur illa kan det vara liksom...

Äventyrare står inte högt i kurs hos mig

2009-10-29T21:40:00.001+01:00

Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.

Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.

Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.

Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.

Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.

Tvångsmässigt pollande

2009-10-28T15:49:00.000+01:00

Jag har ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll. Jag kan bara inte låta bli. Jag måste få veta, jämföra och se vad andra tycker. Hur dumt det än är. Jag hatar mig själv för att min hjärna förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Så ovärdigt.

Nyss såg jag en poll på Aftonbladet. I anslutning till en artikel om nån från Berlusconiland som kommit på hur man gör tallrikar av en sorts extra tålig bröddeg och frågan var huruvida man skulle köpa ätbara tallrikar eller inte. Ja eller nej. Så jävla jävla dumt att jag blir förbannad bara av att något litet redaktionsmongo suttit och knapprat in den. Vem fan bryr sig?

Jag försökte låta bli men den sämsta delen av min hjärna behövde inte battla mig mer än fem sekunder för att jag skulle ge med mig och klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall aftonbladets läsare) som skulle kunna tänka sig att köpa skiten. Jag klickade nej och blev nummer 19506 som svarade och ställningen är dryga 40% (ja) mot 60% (nej). Ja, nu känns livet mycket lättare igen... ehhh.

Men fatta grejen. Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt i alla fall. 19505 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på vad brödtallriken har för framtidsutsikter marknadsmässigt i vårt avlånga land.

Usch. Jag mår lite illa.

Hej vardag!

2009-10-27T16:45:00.000+01:00

Då var man tillbaka på jobb och utlämnad till vardagen. Ingen grå och kall sådan men det är fortfarande en chock. Har varit ganska ouppkopplad de senaste veckorna vilket har varit skönt. Inte mycket har stört mig i bubblan, men nu börjar jag allt bli sugen på att blogga lite måste jag säga.

Förresten. Jag har börjat kolla på den danska serien Klovn (tack vare ett välriktat tips i kommentarsfältet). Det är en skamlös kopia av Curb Your Enthusiasm. Fan allt är rippat rakt av, vilket jag måste tillstå först provocerade mig en smula, men det är så in i helvete bra. Lite svartare, sjukare och råare. Fylld av ultrafinska situationer. Ironiskt att det finskaste jag sett är danskproducerat. De kan göra film och tv de där danskjävlarna.

Det enda som hamnar på minussidan är att jag inte lyckats hitta några subtitles och deras grötspråk gör att jag bara lyckas tillgodose mig c:a 30% av helheten. Ändå är det så in i helvete roligt att jag känner av viss träningsvärk i mina halsmuskler. Jag skulle verkligen bli dödligt tacksam om jag kunde få text till det. Svenska engelsk eller dansk för den delen. Någon som kan hjälpa mig? Pleeeeaaase!!

Kropp och skit

2009-10-24T17:24:00.001+02:00

Den mänskliga kroppen är bra komplex alltså. Det är mycket skit med den. Är det inte det ena så är det fanimej alltid det andra... eller det tredje. Nu börjar jag helt ärligt bli ganska fett less på min boddy.

Tidigare i veckan led jag av svår värk i rygg och axlar. Nu har jag fått ont i örat. Inne i örat. Först tänkte jag att det kanske var en vaxpropp. Jag har inte haft det sedan jag var en liten påg och det är så jävla äckligt att jag nästan kräktes bara av att tänka på att min kropp ens skulle kunna med att producera sån skit. Jag kände mig besviken. Vilket jävla svek om min kropp plötsligt skulle ha bildat en vaxpropp efter minst tjugofem alldeles utmärkta år helt utan. Jag tvingade J att titta efter för att se om mina misstankar hade bäring. Hon såg inget. Så jag bad henne att titta "djupare" (hur man nu gör det). Hon sa att det inte fanns ett spår av vax. Jag fick yrsel. Då innebär det ju att det är en hjärntumör, hävdade jag. Eller så är det för att jag börjat bli förkyld, försökte J. Jag såg mig själv behöva slösa bort helgen på någon av stadens smittohål och kved lite tyst för mig själv. Öroninflammation. Kan det vara så jävla illa? Bättre än vax i alla fall. Allt är bättre än vax.

Det ömmar liksom när jag trycker på örat och det gör mig förbannad att det kan bli strul med precis varenda del på den här kroppjäveln som jag måste dras med genom hela livet. J sa att det kanske är någon nervtråd som strular. Då kan man ju få ont. Och det skulle vara så jävla typiskt, om mina nervtrådar ska börja mucka med mig nu, på en lördag, när jag bara vill vara ifred och softa.

Nervtrådar. Vilken förbannad rövgrej. Känns så skört och opålitligt. Blir nervös bara jag tänker på det. Borde inte evolutionen ha satsat lite krut på att få till lite kraftigare doningar för att leda runt känseltrafiken i kroppen. Små trådar känns så förbannat old school. Det är som gjort för att trassla till sig liksom. Tänk bara när man lägger ner sin sina iPod-lurar i fickan, hur man får stå och nysta upp dem i en jävla evighet. Varenda gång.