Anders spontana utrop

Hur man lurar folk på 50 miljarder dollar

2009-01-29T20:19:00.003+01:00

För den som följt nyheterna från USA den senaste månaden utöver all Obama-hype kanske känner igen namnet Bernard Madoff (uttalas Made-off). Han arresterades i december misstänkt för att i flera decennier drivit troligen världens största pyramidspel, maskerat till investmentbolag. Madoff tros ha försnillat uppemot 50 miljarder dollar för sina klienter.

Madoff odlade medvetet under många år sitt rykte och sina kontakter i de exklusiva kretsarna på USA:s östkust. Hans investmentbolag påstod sig genom komplicerade options- och derivatinstrument alltid visa upp vinster, oberoende av utvecklingen på börsen. Han förlitade sig på att hans kontakter i de superrika kretsarna skulle föra hans namn vidare till andra superrika som inte kunde motså de till synes bergsäkra vinsterna på sitt investerade kapital. På så sätt garanterade han sig under lång tid ett ständigt inflöde av nytt kapital. Vilket var av central betydelse för att få bluffen att fungera.

Kanske kunde Madoff ha klarat sig undan med sitt upplägg om inte krisen på de finansiella marknaderna och bankkonkurserna under hösten 2008 skapat ett starkt tryck bland hans investerare att få tillgång till sitt investerade kaptial. Detta satte hela Madoffs system i gungning och i december 2008 erkände han för sina söner att hans finansiella imperium var en bluff.

Upplägget Madoff använde sig av kallas på svenska för pyramidspel, även om en mer korrekt term är Ponzi-spel. Döpt efter Charles Ponzi som utvecklade upplägget på 1920-talet. Upplägget bygger på att den vinst som betalas ut till investerare finansieras av de summor som nya investerare bidrar med. Uppmuntrade av den vinst som deras ursprungliga investeringar tycks ha genererat fortsätter sedan de inblandade att pumpa in pengar i systemet, vilket finansierar nya utbetalningar och så vidare. Problemet är att spelet tenderar att kollapsa när investeringstakten minskar och möjligheterna att betala ut vinsterna försvinner. När sedan investerarna begär att få ta ut sitt investerade kapital finns det inte kvar, vilket avslöjar upplägget.

Vad som gjorde att Madoff lyckades klara sig så länge var hastigheten och nivån på utbetalningarna. Genom att erbjuda låga men stadiga avkastningar på det investerade kapitalet samt det klientel han eftersökte kunde Madoff hålla verksamheten igång under decennier.

Inte för att det inte fanns misstankar mot honom. 2005 publicerades en undersökning med titeln "Är världens största Hedgefond en bluff?" Många aktörer på de finansiella marknaderna var misstänksamma mot Madoff eftersom ingen lyckats upprepa hans koncept med konstant tillväxt oberoende av börskurserna. Men de valde ändå att göra affärer med honom eftersom de stadiga avkastningarna var allt för lockande.

Madoff illustrerar den logiska slutpunkten av oreglerad kapitalism och kravet på ständig tillväxt. 50 miljarder dollar är borta, tillhörande universitet, välgörenhetsorganisationer och småsparare. Sällan har väl det hyperkapitalistiska systemets oförmåga att skapa ett hållbart och välmående samhälle varit mer tydligt. Bakom den hyllade ytan Bernard Madoff upprätthöll. Filantropist, Wall-street gigant, finansgeni, dolde sig en bedragare som inte drog sig för att uppmuntra sin egen släkt att satsa pengar i sitt enorma luftslott.

Mer läsning:

The Madoff files: Bernie´s Billions i The Independent

Wikipedias artikel om Ponzispel

Obama avvecklar CIA:s hemliga fångläger

2009-01-23T22:13:00.004+01:00

Barack Obama slösar uppenbarligen ingen tid på att distansiera sig från de mest kritiserade delarna av George W Bushs politik. Senast illustrerat idag genom beskedet att inte bara Guantanamo Bay ska stängas, utan hela CIA:s globala nätverk av hemliga fångläger. "The black sites" som de har blivit kända som.

I takt med att allt fler detaljer sipprar ut om CIA:s hemliga "rendition programme" börjar omfattningen av de hemliga fånglägren klarna. Klart är att både Polen och Rumänien upplåtit plats åt de hemliga förhörsanläggningarna. Likaså Bagrambasen i Afghanistan, liksom de amerikanska Camp Eagle i Bosnien och Camp Bondsteel i Kosovo. Utöver dessa tillkommer de fängelser i Egypten och Jordanien som upplåtits för ändamålet.

The black sites ursprung kan dateras tillbaka till de omedelbara erfterbörden av 11 september och invasionen av Afghanistan. Trycket från Bushadministrationen på framförallt CIA att spåra upp misstänkta al qaida medlemmar och ledare. Den 17 september 2001 skrev Bush under ett beslut som gav CIA rätten att etablera paramilitära grupper med syfte att spåra upp, tillfångata och döda misstänkta terrorister var som helst runt jorden.

Ett av de största problemen vid denna tidpunkt var att CIA inte hade någon etablerad expertis i förhörsmetodik. Vilket ledde till att verksamheten under dess inledningsskede var väldigt ad hoc-präglat. Pressade av framförallt vice president Dick Cheney vände man sig till sina arkiv för att lära av historien. Vad hade man använt sig av tidigare?

Svaret blev Phoenixprogrammet, vilket implementerades under Vietnamkriget och som har i efterhand beskrivits som ett staligt sanktionerat program för tortyr och avrättningar, en symbol för det amerikanska misslyckandet i Vietnam. I det uppskruvade läget efter 11 september förbisåg man den tidigare kritiken och tog åter till sig metodiken, med skillnaden att "kommunister" nu ersattes med "terrorister". Man vände sig också till andra med erkänd kompetens på området, exempelvis regimerna i Egypten och Saudiarabien, länder som återkommande kritiseras för systematisk fångtortyr och övergrepp.

Man anlitade också privata entreprenörer med så kallad expretis på området. Till exempel en grupp av före detta militärpsykologer som tränat amerikanska specialstyrkor att stå emot tortyr, med den enda skillnader att deras kunskap på området nu användes just för att utöva tortyr. Metodiken som utvecklades under Koreakriget innehöll bland annat skendrunkningar, så kallad waterboarding, sömnbrist, isolering, utsättande för extrema temperaturer och religiösa och sexuella kränkningar. Metoder vars användning bekräftats i flera vittnesmål från före detta fångar på Guantanamo och andra platser.

Från ett svenskt perspektiv aktualiserar detta beslut än mer den debatt som initierats av Eva Franchell kring den dåvarande socialdemokratiska regeringens beslut att utvisa två Egyptier på lösa grunder. Därmed aktivt bifalla det system av utomrättsliga kidnappningar och tortyr som Bushs krig mot terrorismen medfört. Vi väntar fortfarande på ett klargörande från Göran Persson och Thomas Bodström i denna fråga.

Dagens beslut att avveckla dessa fängelser är ett viktigt första steg, vars enda logiska slutpunkt måste vara åtal mot medlemmarna i Bushadministrationen för brott mot mänskligheten. Jag är dock skeptisk till om detta någonsin kommer att ske.

Vidare lästips:

SR Ekots samlade artiklar om Egypten-affären

Jane Meyers uttömmande artikel i New Yorker om The Black Sites

Chomsky, Gaza och krigsbrott

2009-01-21T17:52:00.003+01:00

Samtidigt som Amnesty international och andra nu riktar anklagelser mot Israel för att ha begått krigsbrott i Gaza publicerar Noam Chomsky på ZNet en lång och mycket läsvärd artikel om Israel och invasionen av Gaza. Insiktsfull som alltid diskuterar Chomsky hur invasionen av Gaza är den senaste i raden av Israeliska straffexpeditioner mot angränsande länder och befolkningar, hur västvärlden under tystnad accepterar de brott som den israeliska staten begår och varför denna utveckling kommit till stånd.

Angående de ovan nämnda anklagelserna om krigsbrott säger Chomsky följande:

It is, however, a mistake to concentrate too much on Israel's gross violations of jus in bello, the laws designed to bar practices that are too savage. The invasion itself is a far more serious crime. And if Israel had inflicted the horrendous damage by bows and arrows, it would still be a criminal act of extreme depravity.

Aggression always has a pretext: in this case, that Israel's patience had "run out" in the face of Hamas rocket attacks, as Barak put it. The mantra that is endlessly repeated is that Israel has the right to use force to defend itself. The thesis is partially defensible. The rocketing is criminal, and it is true that a state has the right to defend itself against criminal attacks. But it does not follow that it has a right to defend itself by force. That goes far beyond any principle that we would or should accept.

Any resort to force carries a heavy burden of proof, and we have to ask whether it can be met in the case of Israel's effort to quell any resistance to its daily criminal actions in Gaza and in the West Bank, where they still continue relentlessly after more than 40 years.

Palestinian-American journalist Ali Abunimah observed that "There are no rockets launched at Israel from the West Bank, and yet Israel's extrajudicial killings, land theft, settler pogroms and kidnappings never stopped for a day during the truce.

Det finns mycket mer tänkvärt att läsa i artikeln. Klicka här för att läsa den i sin helhet.

Se till vad de gör, inte vad de säger

2009-01-15T22:00:00.005+01:00

Det är intressant att se hur samma argument över tiden tycks återkomma för att legitimera och ursäkta Israels krigsförbrytelser, oavsett var eller när de begås. Ta till exempel Eli Göndör, doktorand i islamologi vid Lunds universitet. Han skriver idag i en debattartikel på DN debatt att orsaken till att så många civila dödats i Gaza är i grund och botten Hamas fel. Göndör menar att antalet dödade civila är en direkt konsekvens av det starka fokus som Hamas lägger vid martyrskapet. Ledarna för Hamas visste mycket väl att de skulle bli utsatta för israeliska attacker och borde därför ha bosatt sig i glesbefolkade områden i syfte att skona sina grannar. Men eftersom Hamas hyllar viljan att dö som martyr för Islam och Allah struntar man blankt i detta vilket är den direkta orsaken till varför så många civila palestinier dödats under invasionen av Gaza.

Vad som kan vara av intresse att känna till i sammanhanget är att Göndör inte bara är doktorand i islamologi, en titel som är medvetet vald för att dölja hans åsikter bakom ett sken av vetenskaplighet, Göndör har dessutom tjänstgjort i IDF och varit aktiv i Svensk Israel-information.

Göndör är med andra ord långt ifrån den oberoende forskare som betraktar konflikten från en upphöjd akademisk position. Han är en propagandist som försöker ursäkta de israeliska krigsbrotten dold bakom sin akademiska titel.

Göndörs argumentation illustrerar den linje som den israelkramande bombhögern valt att driva allra hårdast sedan bombningarna i Gaza tog vid. Eftersom man vet att det i takt med att de palestinska dödssiffrorna växer blir allt svårare att hävda israels "rätt till självförsvar" som motivering till massmordet har man istället valt att försöka kasta skulden på Hamas. Det är Hamas som inte visar någon hänsyn till civila, dess medlemmar gömmer sig bland folkmassor och vill medvetet maximera antalet civila offer för att maximera sympatiyttringarna i omvärlden. Liza Abramowicz artikel från igår är ett annat bra exempel på denna argumentationslinje.

Det är en argumentation som funnits med ända sedan den andra intifadans utbrott och användes då för att legitimera de övergrepp som då skedde på Gaza och Västbanken. Argumentet var då som nu att palestinierna fick skylla sig själva. Under invasionen av Libanon 2006 återkom samma argument för att legitimera bombningarna i Beirut och den totala förstörelsen av södra Libanon.

Denna argumentationslinje kanske kan verka effektiv på bloggar eller i debattartiklar i DN eller Newsmill, men den är samtidigt tämligen enkel att slå hål på. Pierre Guily skriver:

Det enklaste sättet att se igenom krigspropagandan är att ignorera det parterna säger och i stället fundera på vad de gör. Israel har alltid dödat hundratals gånger fler palestinier än vad palestinierna dödat Israeler. Bara de senaste tre åren har 1700 palestinier dödats, medan Hamas – som gärna skrävlar med om hur farliga de är - dödat 20 Israeler.

Precis som i kriget mot Libanon 2006 dödar Israel med avsikt stora mängder civila medan man förstör så mycket av den civila infrastrukturen man kan. Broar, moskéer, sjukhus, skolor, polishus osv. Det finns en enkel förklaring. Det är mycket enklare att döda civila än stridande som är mer mobila. Budskapet är också klart: minsta opposition mot Israel kommer att besvaras med urskillningslöst dödande och bombande.

Man kan som en kort intellektuell övning ställa sig frågan om vems skulden är för dagens fosforbombningar av FN:s lager av humanitära förnödenheter. Vilka avfyrade granaterna mot byggnaden, fullt medvetna om vilken byggnad det rörde sig om och vilka troliga konsekvenser det skulle få för Gazas civilbefolkning?

Fakta finns framför oss, om vi bara väljer att se.

Över 1000 döda i "självförsvarets" namn

2009-01-14T20:04:00.001+01:00

The Guardian uppger att antalet döda palestinier nu uppgår till över 1000, varav en tredjedel är barn. Samtidigt har 13 israeler dödats sedan invasionens början. Det ger alltså en kvot på 77 dödade palestinier per israelisk medborgare, än så länge.

Nu kommer också uppgifter om att president Evo Morales i Bolivia har gett order om att bryta landets alla diplomatiska kontakter med Israel. Ett hedervärt initiativ som borde följas av fler länder, inte minst EU, men som Hanna Löfqvist skriver är unionens hyckleri när det kommer till Israel i det närmaste obegränsat. Om inte slakten i Gaza vore tillräcklig så borde den öppna rasism som staten Israel praktiserar genom att förbjuda arabiska partier från att delta i valet vara det.

Juan Cole har en lång men läsvärd genomgång av Ehud Olmerts påstående att han i ett telefonsamtal med George W Bush krävde att USA inte skulle stödja den resolution om vapenvila som lades fram i FN:s säkerhetsråd, vilket sedan också skedde.

Olmert reports that Bush had no idea what the substance of the resolution was, and this anecdote is consistent with what we know about how this White House has functioned.

Sarah Shields fördömande av den amerikanska kongressen, som med siffrorna 390-5 ställde sig bakom Israels ”rätt till självförsvar” är också värd att läsas i sin helhet.

By condoning Israel’s behavior over the past two weeks as self-defense, HR 34 condemns one and a half million Gazans to capital punishment without trial for crimes they have not committed. By publicly acknowledging and approving Israel’s behavior, you now share responsibility for the outcomes.

Vem bröt eldupphöret?

2009-01-07T21:02:00.004+01:00

Nancy Kanwisher, professor vid MIT, har undersökt hur eldupphöret som ingicks mellan Hamas och Israel i juni 2008 upplöstes. De resultat hon publicerar går tvärt emot vad som tycks vara den etablerade mediasanningen.

First, and most importantly, the ceasefire was remarkably effective: after it began in June 2008, the rate of rocket and mortar fire from Gaza dropped to almost zero, and stayed there for four straight months.

Second, and just as important, what happened to end this striking period of peace? On November 4th, Israel killed a Palestinian, an event that was followed by a volley of mortars fired from Gaza. Immediately after that, an Israeli air strike killed six more Palestinians. Then a massive barrage of rockets was unleashed, leading to the end of the ceasefire.

...a systematic pattern does exist: it is overwhelmingly Israel, not Palestine, that kills first following a lull. Indeed, it is virtually always Israel that kills first after a lull lasting more than a week.
The lessons from these data are clear:

First, Hamas can indeed control the rockets, when it is in their interest. The data shows that ceasefires can work, reducing the violence to nearly zero for months at a time.

Second, if Israel wants to reduce rocket fire from Gaza, it should cherish and preserve the peace when it starts to break out, not be the first to kill.
Läs hela artikeln här

Israels förbrytelser och dess apologeter

2009-01-07T20:19:00.004+01:00

Sedan den 29 december 2008 har Israel använt fosforvapen i Gaza, bombat FN-ledda skolor där civila tagit skydd, avfyrat missiler mot ambulanser, attackerat hjälpsändningar till Gaza, hindrat utländska journalister från att rapportera och dödat mer än 660 palestinier och skadat över 3000.

Mot bakgrund av detta känns det än mer skrämmande att se hur så kallade liberala israelapologeter ger uttryck för de mest fascistiska åsikter i sina krampaktiga försvar för Israels blodiga massmord. Federley, Malm, Svanberg och deras påhejare på nätet visar hur företrädare för dagens borgerlighet inte drar sig för att kalla massakrar för självförsvar och att de mördade civila får skylla sig själva. Det är retorik som ekar av 30-talet och taktfasta stöveltramp.

Vi som ser detta sker kommer inte, kan inte glömma. Varken de döda i Gaza eller de som applåderar detta dödande. Historien kommer inte att glömma.

Till de som vill tro att Israeliska bomber ska stoppa "terrorismen" vill jag hänvisa till vad Juan Cole skriver:

In 1996, Israeli jets bombed a UN building where civilians had taken refuge at Cana/ Qana in south Lebanon, killing 102 persons. In the distant, picturesque port of Hamburg, a young graduate student studying traditional architecture of Aleppo saw footage like this on the news [graphic]. He was consumed with anguish and the desire for revenge. As soon as operation Grapes of Wrath had begun the week before, he had written out a martyrdom will, indicating his willingness to die avenging the victims, killed in that operation--with airplanes and bombs that were a free gift from the United States. His name was Muhammad Atta.

On Tuesday, the Israeli military shelled a United Nations school to which terrified Gazans had fled for refuge, killing at least 42 persons and wounding 55, virtually all of them civilians, and many of them children. The Palestinian death toll rose to 660. The Israelis say they took fire from one of the schools. Was it tank fire?

You wonder if someone somewhere is writing out a will today.

Gaza, protester och forsatt mördande

2009-01-04T10:26:00.002+01:00

Igår demonstrerade minst 2000 personer i Göteborg och 1000 personer i Malmö mot den israeliska statsterrorismen och massmordet på Gazas invånare. Samtidigt kom information om att Israel bombat en moské under pågående bönestund och att marktrupper var på väg in i Gazaremsan.

Under natten har åter USA visat sitt ovillkorliga stöd till den israeliska folkmordspolitiken genom att blockera arbetet i FN:s säkerhetsråd för N:te gången. Hamas är terrorister och Israels rätt till självförsvar är ovillkorlig, punkt. Det amerikanska föraktet för lidandet i Gazaremsan kunde inte bli mer tydligt.

Ilan Pappe skriver på Electronic Intifada hur det Israeliska samhället hanterar bilden av de pågående anfallen mot Gaza. Han skildrar hur landet sluter sig i en bubbla av propaganda för att skapa ett rättfärdigande av mordet på palestinierna. Än viktigare skildrar han också hur förstörelsen av Gaza bara är den senaste konsekvensen av den aggressvia sionism vars dogmer underbygger det israeliska statsbildningen:

Every half an hour a news bulletin on the radio and television describes the victims of Gaza as terrorists and Israel's massive killings of them as an act of self-defense. Israel presents itself to its own people as the righteous victim that defends itself against a great evil. The academic world is recruited to explain how demonic and monstrous is the Palestinian struggle, if it is led by Hamas. These are the same scholars who demonized the late Palestinian leader Yasser Arafat in an earlier era and delegitimized his Fatah movement during the second Palestinian intifada.

I kristider behöver folket en trygg manlig famn

2009-01-03T13:22:00.005+01:00

På annat sätt kan jag inte tolka Karolina Lassbos debattartikel i Expressen (visserligen några dagar gammal, men tidlös i sin förbluffande argumentation).

Lassbo slår på stora trumman rörande de förhållandevis höga förtroendesiffror som vår finansminister Anders Borg fick i en sifomätning gjord på uppdrag av SvD. Resultatet är en panegyrik över Borg vars like inte synts till sedan Pravdas glansdagar. Lassbo skriver till exempel:

Förutom att vara en bra ledare i kristider är Borg även välbyggd och ståtlig. Han har en välproportionerlig och traditionellt manlig kropp, bra hårkvalitet samt fin ansiktsform... Jag har dessutom hört ryktesvägen att Borg ganska ofta ses i riksdagsgymmet och har hantlar på sitt kontor.

Förutom att man kan fundera på hur artikeln hade mottagits om det var en manlig debattör som på liknande sätt beskrev en kvinnlig finansminister väcks en annan fundering av Lassbos dreglande över vår finansminister.

Borglighetens obehagliga tendens att hylla sina politiska företrädare på detta nästan rasbiologiska sätt påminner mig om en interjuv med den ultrakonservativa kolumnisten Ann Coulter som visades på Jay Leno för några år sedan (har tyvärr inte hittat klippet). Där proklamerade Coulter att hon aldrig skulle kunna tänka sig att ha en relation med en "liberal" man. Underförstått menade hon att män med en liberal politisk hållning inte var riktiga män. Nu går Lassbo inte fullt så långt att hon menar att socialdemokratiska män är mindre attraktiva än borgerliga, men när hon konstaterar att Borg är mer omtyckt än Östros för att därefter hylla Borgs utseende pekar det underförstått i den riktningen.

Om detta kan leda till en diskussion kring manlighetens politiska vara är det väl gott nog, tyvärr tror jag inte att det är det Lassbo syftar till med sin artikel.

Läsvärda artiklar om Gaza och bakgrund till konflikten

2008-12-31T13:05:00.003+01:00

Robert Fisk skriver idag i Belfast Telegraph:

One common feature of Middle East wars is the ability of all the antagonists to suffer from massive self-delusion. Israel's promise to "root out terror" – be it of the PLO, Hizbollah, Hamas, Islamic Jihad, Iranian or any other kind – has always turned out to be false. "War to the bitter end," the Israeli defence minister, Ehud Barak, has promised in Gaza. Nonsense. Just like the PLO's boast – and Hamas' boast and Hizbollah's boast – to "liberate" Jerusalem. Eyewash. But the Israelis have usually shown a dangerous propensity to believe their own propaganda. Calling up more than 6,000 reservists and sitting them round the Gaza fence is one thing; sending them into the hovels of Gaza will be quite another.

The Guardian har gjort ett bra arbete med att sammanställa bakgrunden till Israels pågående konflikt med Hamas sedan de senares valseger i Gaza 2006. Artikeln konstaterar att:

In the past eight years, the militant rockets and mortars fired from Gaza that have become such a powerful issue for the Israeli government have killed 20 people inside Israel.

Som kontrast har man också listat de israeliska angrepp som skett mot Gazaremsan mellan 2006 till idag:

January 2006: Israel fires artillery rounds into Gaza and bombs buildings after Hamas wins Palestinian elections
June 2006: Operation Summer Rain follows the capture of an Israeli soldier. A total of 240 Palestinians are killed in two months of bombing and ground raids
November 2006: Operation Autumn Clouds, a six-day ground invasion of Beit Hanoun, results in at least 50 Palestinian deaths. Another 18 from one family are killed in artillery shelling
June 2007: Israel steps up air raids after Hamas seizes control of Gaza
January 2008: A total of 18 Palestinians are killed in one day in an Israeli incursion into al-Zaytoun
February 2008: Israeli troops go into Jabaliya; around 120 Palestinians are killed in five days
December 2008: Operation Cast Lead is launched. At least 360 Palestinians are killed in the first four days

Avslutningsvis redovisar Osamah Khalil, doktorand vid Berkeley, en kritisk redogörelse över hur George W Bush under sina 8 år vid makten hanterat den brännande Israel-Palestina frågan.

President Bush now leaves office with historically low approval ratings and an economy in shambles. As a consequence of his foreign policy misadventures, Bush also leaves the Middle East in flames and America's reputation in tatters. Yet, one thing has remained constant for the aloof president: deference to an Israeli "show of strength" rather than diplomacy.

Om mördandet i Gaza och ideologiska skygglappar

2008-12-29T22:19:00.001+01:00

Samtidigt som bomberna regnar över Gaza och det israeliska folkmordet oförtrutet fortsätter rycker de vanliga israelapologeterna fram på bloggar och debattsidor. På bloggen Newsmill skriver idag Fredrick Federley, kanske Sveriges mest rabiate israelvän, hur Hamas ensidigt bär skulden för att universitet, bostäder, polisstationer och skolor i hela Gaza nu läggs i ruiner av israeliska missiler.

Federleys inlägg uppvisar en sådan blandning av förvanskningar och halvsanningar att det inte är helt lätt att bemöta allt på en gång, i synnerhet inte eftersom han inte redovisar källorna till sina påståenden. Men jag ska göra ett försök att presentera en motbild till hans mest polemiska argument.

Federley skriver:

...varför så många skadade och dödade? Är det för att israelisk trupp är synnerlig en dåliga på att träffa? Nej tvärtom och det vet de mördande hundarna som sänder sina missiler från Gazaremsan. Därför placerar de sig alltid i civila områden.

Det kan vara värt att kontrastera detta mot vittnesmålet som Marwan Abu Rabia lämnat till The Guardian angående hans sons död:

Ali Abu Rabia was a student at a UN vocational college for Palestinian refugees in the Rimal district of Gaza City. He sat an exam on Saturday morning, his father said, and after the first Israeli air strikes decided to go home. He was standing in the street with others when an Israeli missile struck, at around 1.30pm. Reportedly it had been aimed at a policeman seen nearby with a walkie-talkie.

In that single air strike seven students were killed and another 20 were injured. The Guardian has learned of several other civilians who were killed and injured in the same strike on Saturday.

Man börjar onekligen undra, tillhörde polismannen de ”mördande hundar” som Federley talar om?

Vad Federleys resonemang också visar är hur han tydligt gör en åtskillnad och en rangordning mellan israeliska och palestinska offer, där de israeliska civila offren görs till det direkta skälet bakom bombningarna av Gaza samtidigt som de mångdubbelt fler palestinska offren görs till en beklaglig men oundviklig konsekvens av just dessa bombningar:

Israel har inte sedan attackerna i norr från Hizbollah varit utsatt för en attack av samma omfattning. Men det har regnat tusentals missiler över Israel från Gaza som det aldrig rapporteras om.

Det finns inget försvar för civila offer. Det finns dock försvar för självförsvar och att varje stat till slut måste agera mot dem vars mål är att utplåna, förnedra och förgöra de sina. Det är därför jag förstår Israels agerande...

Men utifrån detta resonemang så borde ju Palestinierna och Libaneserna ha en minst lika stark moralisk rätt till vedergällning och ”självförsvar”. Om man tittar på siffrorna som Robert Fisk presenterade i dagens Independent ser man nämligen att:

By last night, the exchange rate stood at 296 Palestinians dead for one dead Israeli. Back in 2006, it was 10 Lebanese dead for one Israeli dead.

Federley påstår i sitt inlägg att man måste förstå de bakomliggande orsakerna till varför detta sker just nu. Ett hedervärt påstående som tyvärr drunknar i den ohederliga bild av situationen Federley därefter målar upp.

Till exempel:

I Gaza där Israel avslutade sin ockupation för flera år sedan har det allt jämt rått kaos. Interna stridigheter bland palestinier med inget ledarskap som klarar av att styra upp området har attacker på civila mål i Israel fortsatt konstant.

I samband med att den avtalade vapenvilan löpt ut och missilregnet över Israel inte upphört har Israel gått till motattack mot Gaza.

Här börjar man ana att Federleys ideologiska skygglappar inte riktigt tillåter honom att verkligen se sammanhanget. Ta till exempel Johann Haris och Ali Abunimahs skildring av utveckligen i Gaza:

The Israeli government did indeed withdraw from the Gaza Strip in 2005 – in order to be able to intensify control of the West Bank. Ariel Sharon's senior adviser, Dov Weisglass, was unequivocal about this, explaining: "The disengagement [from Gaza] is actually formaldehyde. It supplies the amount of formaldehyde that is necessary so that there will not be a political process with the Palestinians... this whole package that is called the Palestinian state has been removed from our agenda indefinitely."

Israel says it is acting in "retaliation" for rockets fired with increasing intensity ever since a six-month truce expired on 19 December. But the bombs dropped on Gaza are only a variation in Israel's method of killing Palestinians. In recent months they died mostly silent deaths, the elderly and sick especially, deprived of food, cancer treatments and other medicines by an Israeli blockade that targeted 1.5 million people - mostly refugees and children - caged into the Gaza Strip

Till sist kan vi titta på Federleys analys av skillnaderna mellan Västbanken och Gaza, där han skriver följande:

För att förstå komplexiteten i det hela måste vi skilja på palestinskt ledarskap och palestinsk oreda. På Västbanken råder lugn, tillväxten är god och stämningen mellan Israeler och palestinier blir allt bättre. Där finns ett ledarskap som arbetar konstruktivt för fred och en självständig stat.

Här nämner Federley inte något om det fortlöpande byggandet av muren genom västbanken, om striderna i Hebron eller den fortlöpande konfiskeringen av östra Jerusalem. Skygglapparna gör sig återigen påminda.

Att Federleys inlägg inte är annat än en smörja fylld av ohederlig argumentation, förvanskningar och lögner torde vid denna punkt stå ganska klar. I sin iver att utmåla Israel som offret i denna konflikt och svenska medier som fanatiskt pro-palestinska måste han skapa sin egen alternativa verklighet. Tyvärr är verkligheten i Gaza en helt annan än den han vill påskina.

Läs också:

Det Israeliska massmordet i Gaza

2008-12-28T18:52:00.003+01:00

Över 200 palestinier har dödats de senaste två dagarna efter de Israeliska terrorbombningarna av Gaza. Beordrade av premiärminister Tzipi Livni samtidigt som hennes parti faller i opnionsmätningarna till förmån för ultrahögern och Benjamin Netanyahu.

Den israeliska propagandan släpper som vanligt pressmeddelanden om "kirurgiska attacker" och att man angriper "terrorismens infrastruktur". Termer som av slentrian eller ideologisk villighet återupprepas i de flesta västerländska media.

Juan Cole skriver:

Israeli warplanes targeted 32 police stations, maintaining that they are essentially Hamas foot soldiers. The 100 air sorties killed the Gaza chief of police and other officials, including individuals Israeli intelligence had fingered as masterminds of the rocket attacks on Israel.

The US, which for some odd reason holds an irrational hatred of the Palestinians, branded the dead Gaza policemen "thugs" and blamed the massive aerial strikes solely on Hamas, the fundamentalist Muslim party that controls Gaza.

Sami Abdel Shafi ger en ögonvittnesskildring i The Independent:

Gaza had never seen anything like the numbers of dead bodies lying on its streets. Hospital morgues were already full. The dead were piled on top of each other outside.
Bombs targeting a Hamas security force building badly damaged an adjacent school, and several children were injured. We heard of many other targets around the Gaza Strip. It reminds me of the "shock and awe" campaign the Allies launched over Baghdad in 2003. But shock and awe did not bring stability or peace.

Den israeliska behandlingen av Gaza och dess invånare var redan innan dessa terrorbombningar ett uppenbart brott mot mänskligheten. Sedan det israeliska "tillbakadragandet" från Gazaremsan 2005 har området i praktiken förvandlats till världens största fängelse, vars invånares liv styrs av den israeliska krigsmaktens nycker. Ett helvete på jorden. Ett helvete vi i västvärlden aktivt bidragit till. Inte minst genom EU:s frysande av biståndsmedel till Gaza efter Hamas valseger 2006.

Hur länge ska omvärlden fortsätta blunda för detta? Hur länge ska folkmordet pågå? Hur kan vi säga oss stå för människovärde och livet okränkbarhet samtidigt som vi tiger inför Gaza?

Läs också:

Ali Esbati
Ulf Bjereld
Hans Linde

Ja vi, vi ska beväpna oss...

2008-10-09T18:21:00.002+02:00

Jag skrev för ett par veckor sen ett inlägg om den närmst bisarra lyxkonsumtionen de superrika ägnar sig åt, frågan är dock om det här ändå inte tar priset.

Ryske miljardären Roman Abramovitj 2,3-miljarderkronors megajakt med namnet Eclipse kommer att vara utrustad med missiler. Samtidigt kommer den att vara utrustad med en radar som varnar för anfall. Fartyget, som beräknas vara färdigt sommaren 2009, ska också vara utrustat med en egen ubåt, skottsäkra väggar och fönster och dessutom två helikopterplattor.

Svenskt Näringsliv och den nyliberala myten

2008-10-08T20:27:00.004+02:00

En roande sidoeffekt av den globala finanskrisen är den splittring som uppstått inom den så kallade intellektuella högern, vilket i svensk kontext innebär att konservativa Timbroanställda skriver kritiska debattartiklar om nyliberala Timbroanställda, och vice versa. Bloggen Newsmill har hittills varit den centrala arenan för denna schism och de olika inläggen rekommenderas varmt för den som vill skapa sig en uppfattning över dagstillståndet inom borgerlighetens intellektuella stödtrupper (här, här och här).

Nyliberalerna, med Johan Norberg som banérförare, håller som vanligt fast vid att finanskrisen är ett resultat av klåfingrig statsinblandning och överdriven reglering. Om bara marknaden fått sköta sig själv hade krisen aldrig uppstått, eftersom marknaden per definition är ofelbar så säger det ju sig självt att den inte kan ligga bakom alla dessa bankkollapser och fallande valutakurser. Nej, den riktiga boven i dramat är politikerna, givetvis.

I Aftonbladet kan vi idag se hur Svenskt Näringsliv skyndar till denna nyliberala mytbildnings försvar. Artikelnförfattarna Stefan Fölster och Johan Frycklund menar på att den egentliga skulden inte alls ligger hos den avreglerade finansmarknaden och den nyliberala ideologin, nejnej. De som egentligen ska lastas för denna globala kollaps är de båda amerikanska finansinstituten Fannie och Freddie. Eftersom dessa var delvis ägda av den amerikanska staten och staten uppmanade dessa institut att ge bostadslån till låginkomsttagare stimulerade detta den övriga finansmarknaden på ett sätt som en ren och oförstörd marknad aaaldrig skulle gjort, menar Fölster och Frycklund. Slutsatsen är alltså det nyliberala standardreceptet: Vi måste avreglera mer! Först när politiken inte har ett uns med marknaden att göra kan vi undvika liknande kriser i framtiden!

Som replik på detta tar jag mig friheten att citera vad Daniel Ankarloo skrev i ETC för en dryg vecka sen:

Trossatsen att finanskrisen är konsekvensen av ”regleringar”, av att ”den fria marknaden” satts ur spel, är måhända kittlande, men blir i ljuset av de senaste 20 årens utveckling på finansmarknaderna närmast bisarr. De senaste 20 åren har knappast kännetecknats av ökade regleringar och försvagning och minskning av det globala finanskapitalets fria rörlighet.

Att som Fölster och Frycklund placera skulden på staten genom dess delvisa kontroll över två finansinstitut kan tyckas något desperat, men den nyliberala dogmen föreskriver att skulden måste ligga någon annanstans än hos marknaden. Genom att stirra sig blinda på denna trossats missar man som vanligt det större sammanhanget, vilket på ett bra om än något tekniskt sätt förklarats av de franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy (läs här).

Att finanskrisen skapat en splittring mellan de nyliberala och de konservativa är i sig ett tecken på att ett skifte är på gång vad gäller staternas inställning till finansmarknaderna, men just hur denna förändring kommer att se ut är än så länge oklart. Vad vi dock kan vara säkra på är att Fölster, Norberg och co. Med samma benhårda envishet kommer att fortsätta predika marknadens evangelium, förhoppningsvis kommer de inte att hitta lika många villiga att lyssna.

2 Läsvärda tips om finanskrisen

2008-10-06T22:41:00.003+02:00

Madeleine Bunting skriver i The Guardian:

We are now learning what countries across the developing world have experienced over three decades: unstable and inequitable neoliberal economics leads to unacceptable levels of social disruption and hardship that can only be contained by brutal repression. Add that to the two other central charges against deregulated capitalism: first, it may create wealth but it does not distribute it effectively; and second, that it takes no account of what it cannot commodify - neither the social relationships of family and community nor the environment, which are vital to human wellbeing, and indeed to the functioning of the market itself. Ultimately, neoliberal capitalism is self-destructive.

Carl Bloice skriver på Znet:

There's a lot of talk out there about the bailout being 'socialism for the rich.' That's all so much seemingly clever rhetoric designed to make a political point, but of no substance. Nothing the Bush Administration is pushing (with the help of a Democratic Congress) bears any resemblance to anything that could remotely be called socialism. In fact, it looks far more like Italy under Mussolini than the USSR under Brezhnev. As truthdig.com columnist Robert Sheer noted last week, 'what is proposed is not the nationalization of private corporations but rather a corporate takeover of government. The marriage of highly concentrated corporate power with an authoritarian state that services the politico-economic elite at the expense of the people is more accurately referred to as `financial fascism'.'

Min politiska kompass

2008-09-22T21:49:00.005+02:00

Många anser att den traditionella skalan vänster-höger är ofullständig när det gäller att kategorisera ens politiska uppfattning. Till exempel anses både Stalin och Olof Palme stå till vänster på skalan, men hur skulle man placera dem i förhållande till varandra? Likaså anses både Hitler och Pinochet stå till höger på skalan, men vem ska anses mest högervriden av dem?

Skaparna av the political compass har tagit fasta på denna problematik genom att vidga linjen till en matris. Den traditionella uppdelningen vänster-höger utgör den horisontella axeln och representerar den ekonomiska dimensionen. Det vill säga hur samhällets resurser bör organiseras och inställningen till marknaden och globaliseringen. Den vertikala axeln i sin tur representerar den sociala dimensionen, där uppdelningen är auktoritär-frihetlig/libertarian. Alltså vilken syn man har på hierarkier, tvångsanvändning och statlig reglering.

Utifrån denna matris kan man enklare se var olika politiker placerar sig förhållande till varandra. Till exempel skulle både Hitler och Stalin placera sig väldigt högt upp på den auktoritära axeln, men på olika sidor av vänster-höger skalan.

Och allt det här vore ju inte så kul att veta om man inte i sann internet-anda kan ta reda på var man själv placerar sig i denna matris genom ett enkelt test, som finns tillgängligt här

Så var hamnar jag själv? Svaret ser du nedan.

www.politicalcompass.org

Lifestyles of the rich and famous

2008-09-21T20:34:00.001+02:00

En söndag förmiddag framför teven kan man med fördel ägna åt sociologiska studier, förklätt till lättsmällt MTV-underhållning. Både Cribs och Fabulous life of... visar oförskräckt upp hur långt klassklyftorna verkligen kommit. Med en snabb tryckning på fjärrkontrollen kan jag dessutom växla mellan de identiska jättevillorna fullpackade med vuxenleksaker till rapporter om den finansiella krisen i USA och hur en allt ökande del av den amerikanska befolkningen betraktas som fattiga.

Barbara Ehrenreich skriver i sin nya bok This land is their land att den framväxande klass av superrika som ägt rum i framförallt USA har lett till en allt ökande exkludering av den övriga befolkningen, såväl inom konsumtion, som boende, utbildning och naturupplevelser. Det hela har skett i en sådan omfattning att de superrikas ekonomiska dominans bör uppfattas som ett eskalerande socialt problem. Ehrenreich skriver i The Nation:

"When nations are compared, inequality itself seems to reduce well-being, with some of the most equal nations--Iceland and Norway--ranking highest, according to the UN's Human Development Index. We are used to thinking that poverty is a "social problem" and wealth is only something to celebrate, but extreme wealth is also a social problem, and the superrich have become a burden on everyone else."

Det stora mysteriet är varför den samhällsordning som kan frambringa denna smala superöverklass på bekostnad av den övriga befolkningen inte ifrågasätts i högre grad. Istället vurmar man för dem och lyfter fram de superrikas excesser som något spännande och eftersträvansvärt. Det är ett ganska dystert tecken på tidsandan, för om det verkligen fanns en folklig vilja att förändra denna situation skulle överklassen inte längre vara så pigga på att exponera sitt överflöd och kalla det underhållning.

Avgå Jan Björklund

2008-08-26T22:16:00.002+02:00

Efter P1:s totala sågning av den påstådda krisen i skolan, ni vet den som gör att vi nu får ett ännu mer segregerat utbildningssystem där betyg delas ut nästan från första dagen, är det dags att fråga sig om Jan Björklund kan anses ha någon som helst politisk legitimitet kvar. Han som byggt hela sin politiska karriär på att fördöma slapphäntheten och förfallet i den svenska skolan, ett förfall som enligt P1 tycks existera mest i hans eget huvud.

Kan vi verkligen ha förtroende för ett statsråd som medvetet förvanskat internationell forskning för att passa sin egen agenda? Han har medvetet bluffat sig fram genom politiken, översvämmat skoldebatten med felaktiga argument vars enda syfte varit att bereda väg för hans egna syften.

I likhet med Dagens Arena ställer jag därför kravet: Avgå Jan Björklund.

CUF och analysförmågan

2008-05-06T22:29:00.003+02:00

En sak jag alltid uppskattat med vänstern som rörelse är dess förmåga till analys av den rådande samhällsordningen. Just på grund av att man motsätter sig den rådande ordningen så som den manifesteras i kapitalismen, imperialismen, patriarkatet, borgerligheten och rasismen lägger man ned otroligt mycket tid och tankemöda på att analysera, tolka och förstå trender och utvecklingar i samhället. Omvärldsanalys är något av vänsterns paradgren.

Tyvärr kan inte samma vilja till analys och problemformulering sägas finnas inom högern. Detta blev återigen pinsamt uppenbart efter händelserna i Jönköping under 1 maj. Då Centerns Ungdomsförbund (CUF) utsattes för trakasserier av aktivister från Antifascistisk Aktion (AFA).

Låt oss från början konstatera att det råder yttrandefrihet och demonstrationsfrihet i Sverige, och att jag inte försvarar AFA:s agerande eller anser det vara berättigat. Men när man konstaterat dessa två tämligen självklara punkter, torde en någorlunda samhälleligt intresserad person ställa sig frågan: Varför?

I synnerhet för CUF själva bör man ju tycka att en genomgripande utvärdering och analys av det bakomliggande händelseförloppet vore intressant att genomföra (exempelvis hur det kommer sig att just CUF och inte något av de andra borgerliga ungdomsförbunden utsätts för aktioner av AFA). Tyvärr blir man vid en genomläsning av CUF-medlemmarnas bloggar snabbt varse om att något sådant ansträngande tankearbete är man inte intresserade av, som följande urval av skarpsinniga analyser illustrerar (den sista är inte från CUF men är en riktig pärla i sammanhanget):

CUF:s ordförande Magnus Andersson

”Det finns krafter som inte tror på demokratin. Som inte tycker att människor ska få uttrycka sina åsikter fritt, utan risk för övergrepp, förtryck eller att utsättas för hot.

När jag var på Kuba och träffade demokratirörelsen för några veckor sen trodde jag inte att jag så snart skulle behöva stå upp och försvara demokratin på ett så märkbart sätt här hemma i Sverige.”

Hanna Wagenius CUF – Jämtland/Härjedalen

"Idag har vi CUF gått ett första majtåg för riktig solidaritet. Detta har tydligen uppfattats som oerhört provocerande av de människor som anser sig ha ensamrätt på både första maj och ordet solidaritet.

Själv kan jag inte riktigt förstå det. När vänstersidan snackar om att de står för frihet så brukar jag förklara varför de inte gör det (lika utfall för alla är nämligen inte det samma som att alla är fria, utan precis tvärt om). När vi förklarar vad solidaritet är så kräver de att vi sak vara tysta."

Murharrem Demirok (c) i Linköping:

”Jag har varit och lyssnat på talare som förklarat att det i Sverige finns demokratiföraktande terrorgrupper, med islamistiska förtecken, som söker demokratins skydd för att bedriva sin verksamhet. Har aldrig tänkt på att denna strategi helt och hållet anammats av vänsterfascistiska grupper.”

Vänsterfascister alltså. Där slutar den centerpartistiska slutledningsförmågan. Ingenting om kopplingen (c) krav på ungdomsavtal – osynliga partiet – AFA, i valrörelsen 2006. Ingenting heller angående en före detta förbundsordförande som vill ordna PR-galor för Israel. Inget försök att se händelseutvecklingen i ett sammanhang. Med en sådan analys av verkligheten kanske man inte borde bli förvånad över vilka slutsatser som dras.

Kapitalet och patriarkatet, ett biologiskt bekräftat samband

2008-04-16T17:56:00.004+02:00

På vilket annat sätt kan man tolka den här artikeln?

Alltid lika skönt när media tar sitt ansvar

2008-03-27T18:05:00.000+01:00

Idag kan alla politiskt intresserade i Sverige äntligen få den hett omtvistade frågan besvarad: Vem är egentligen gnälligast i riksdagen? Aftonbladet tar oss med på en resa av hisnande journalistisk integritet och riktar knivskarpa frågor till våra folkvalda i syfte att besvara denna för demokratin så fundamentala frågeställning. Se (Robinson)Jan-Emanuel Johansson och centerns poster-boy Fredrick Federley ställda mot väggen. Missa inte detta strålande exempel på hälsotillståndet i den politiska rapporteringen.

Med Maud för fattigvården

2008-03-26T18:22:00.001+01:00

Centerpartiets förslag om behovsprövat barnbidrag som presenterades under gårdagen och fördömdes av så gott som alla övriga partier, av orsaker de flesta utom just Centern tycker är ganska uppenbara:

Förslaget står i uppenbar konflikt med Alliansens käpphäst att ”det ska löna sig att arbeta”, samtidigt som det är en kvinnofälla. Detta eftersom en prövning av barnbidraget skulle innebära att fler kvinnor blir fast i deltidsarbete då en ökning i arbetstid skulle kunna leda till att barnbidraget dras in, en ekonomisk förlust som inte täcks av ökningen i lön.

Förslaget är samtidigt ett grundskott mot hela tanken om den allmänna välfärden. Orsaken till att hålla sig med generella välfärdssystem är att solidariteten med systemet blir så mycket större. Ett behovsprövat välfärdssystem urholkar solidariteten med systemen, vilket leder till krav på skattesänkningar för de som inte har behov av de tjänster som erbjuds. Samtidigt som det tydligt delar upp människor i de privilegierade som inte behöver något stöd, och de utsatta som är i behov av stöd. Men det allvarligaste problemet med ett behovsprövat system är att det inte uttrycker någon ambition att förändra de orättvisor som ligger tillgrund för dessa behov, istället vill man genom en ytlig form av omfördelningspolitik släta över de värsta effekterna av dessa orättvisor.

Vad förslaget i sig bekräftar är dock hur tydligt Centerpartiet sedan Maud Olofsson tillträdde profilerat sig som Sveriges mest uttalade fiender till välfärd och arbetsrätt. Illustrerat förutom avstående av bland annat förslaget om ungdomsrea på arbetsmarknaden och stämpling av facklig verksamhet som maffiametoder.

En mer satiriskt lagt person skulle kanske säga att med tanke på Centerns rötter i bonderörelsen är förslaget kanske bara ett steg i partiets dolda agenda att återföra Sverige till ett enklare, mer jordnära och fattigvårdande samhälle. Ett Sverige någonstans mellan 1850-1900, då folk visste sin plats och innan arbetarhorden och pigorna började bli så högljudda.

Läsvärt om Irak och 5 år av ockupation

2008-03-21T12:44:00.006+01:00

Gårdagen markerade fem år sedan invasionen av Irak. Ett par reflektioner kring detta bör därmed vara på sin plats. Här är ett axplock av de mer läsvärda som publicerats de senaste dagarna:

Dahr Jamail skriver på Znet:

With more than a million dead, more than four million displaced, and another four million in need of emergency aid, a third of Iraqis are displaced, in need of emergency aid -- or dead.

All this Cheney calls a "successful endeavour".

Robert Fisk i the Independent:

Not a single Western leader today has any first-hand experience of conflict. When the Anglo-American invasion of Iraq began, the most prominent European opponent of the war was Jacques Chirac, who fought in the Algerian conflict. But he has now gone. So has Colin Powell, a Vietnam veteran but himself duped by Rumsfeld and the CIA.
Yet one of the terrible ironies of our times is that the most bloodthirsty of American statesmen – Bush and Cheney, Rumsfeld and Wolfovitz – have either never heard a shot fired in anger or have ensured they did not have to fight for their country when they had the chance to do so. No wonder Hollywood titles like "Shock and Awe" appeal to the White House. Movies are their only experience of human conflict; the same goes for Blair and Brown.
Churchill had to account for the loss of Singapore before a packed House. Brown won't even account for Iraq until the war is over.

Patrick Cockburn i Counterpunch:

The Iraqi government tries to give the impression that normality is returning. Iraqi journalists are told not to mention the continuing violence. When a bomb exploded in Karada district near my hotel killing 70 people the police beat and drove away television cameraman trying to take pictures of the devastation. Civilian casualties have fallen from 65 Iraqis killed daily from November 2006 to August 2007 to 26 daily in February. But the fall in the death rate is partly because ethnic cleansing has already done its grim work and in much of Baghdad there are no mixed areas left.

Juan Cole skriver på juancole.com och för Salon.com

I posit that each year of the war has been characterized by a central lie by the Bush propaganda machine.

Year 1: "There is no guerrilla war."
Year 2: "Iraq is a model democracy."
Year 3: "Zarqawi is causing all the trouble."
Year 4: "There is no Civil War."
Year 5: "Everything is calm now."

Tre exempel på borgerlig politik och människosyn

2008-03-19T22:17:00.002+01:00

Exempel 1: Svenska för invandrare (SFI)
Enligt ministrarna Björklund och Sabuni använder invandrare SFI-undervisningen som försörjningsform, år efter år går människor på kurserna utan att för den skull lära sig svenska eller bidra till samhället. Därför planerar nu regeringen att dels tidsbegränsa sfi-undevisningen, dels införa obligatoriska nationella prov för att få examineras med godkänt resultat. Språktester med andra ord, fast nu i insmuget bakvägen mot bakgrund av ett påstått utbildnings- snarare än integrationsproblem. Detta trots att det inte finns några undersökningar som stödjer regeringens påståenden.

Exempel 2: Försäkringskassan och föräldrapenningen
Rörande försäkringskassan och det påstådda fusket med föräldrapenningen var regeringen snabb att anamma siffran 22.5%. Alltså att mer än var femte förälder skulle ha fuskat med föräldrapenningen vid något tillfälle. Denna siffra tycktes styrka regeringens krav på ökad kontroll av att föräldrarna verkligen var hemma och vårdade sina barn, där skolor och dagis skulle stå för rapporteringen. När sedan försäkringskassans egna undersökningar visar att siffran regeringen hänvisade till är otillförlitlig och deras egna undersökningar visar på en betydligt lägre siffra står regeringen fast vid sin tidigare uppfattning. Fusket är utbrett och ska bekämpas. Punkt.

Exempel 3: Misstänkta skattebrottslingar i Lichtenstein
Efter en undersökning av nio länders skatteverk rörande misstänkta konton i Lichetnstein kom man fram till att hundratalet svenskar lurar staten på uppskattningsvis 46 miljarder i uteblivna skatteintäkter varje år. I både England och Tyskland har skattemyndighetens motsvarigheter köpt information om vilka av deras medborgare som innehar konton i Lichtenstein genom en privatperson som har haft tillgång till ett stulet kundregister. När information framkom om att även svenska skattemyndigheten fått ta del av dessa uppgifter uttryckte sig Fredrik Reinfeldt ogillande, Svenska myndigheter inte ska arbeta på det sättet. I övrigt har regeringen hållit sig tyst, trots att den för bara ett år sedan förde fram krav på en allmän amnesti för just skatteflyktingar.

Om man granskar dessa tre exempel kan man se att i både exempel 1 och 2 tycks regeringen ha missuppfattat regerande med opnionsbildning. Det viktiga är presentera lösningar på problem som man själva definierar utan tydligt empiriskt stöd, och när fakta som talar emot den föreslagna politiken framkommer håller man benhårt fast vid den ursprungliga linjen. Något märkligt kan man tycka om man betraktar regerandet som en form av upplyst förvaltande av statens angelägenheter. Men om man betraktar Alliansregeringen som fyra partier förenade av en gemensam ideologisk agenda blir agerandet mer förståeligt.

Människosynen som underbygger båda argumentationslinjerna framträder dock med all önskvärd tydlighet. Samhällsmedborgarna i allmänhet är egoistiska, lata och fifflande. Invandrare ser möjligheten att dagdriva runt med försörjningsstöd maskerat som undervisning utan att varken lära sig svenska eller uppnå någon form av integration i samhället. Småbarnsföräldrar å sin sida ser möjligheten att skeppa iväg sina ungar till dagis för att sedan unna sig en sovmorgon eller kanske okynnesshoppa en hel förmiddag på statens bekostnad.

Lösningen i båda fallen är hårdare krav, sämre ersättningsnivåer, striktare kontroll och en allmän misstro mot den enskilde såväl som hela samhällsgrupper. Så formas den borgerliga nidbilden av välfärdsstaten.

Ser man till exempel tre presenterar det en intressant nöt att knäcka för borgerligheten. Skatter är ju som bekant av ondo. Det är ju egentligen inte skatteflyktingarnas fel att de placerat sina pengar utomlands, utan de höga skattenivåerna har ju i princip tvingat dem att agera på detta sätt. På samma sätt som att inte betala TV-licensen är skatteflykt inget egentligt brott utan mer en form av politisk markering. Intressant här är att se den plötsliga borgerliga förståelsen för mänskligt agerande, i skarp kontrast med de första två exemplen. Hur sannolikt är det att ett förslag om allmän amnesti för bidragsfuskare skulle läggas fram av Alliansen?

Så när skattemyndigheten agerar enligt helt efter de borgerliga instruktionerna till alla andra myndigheter, det vill säga att jaga misstänkta fuskare med alla till buds stående medel, då drar regeringen öronen åt sig. Inte ska man väl gå så hårt fram? Och hur är det egentligen med lagligheten? Samtidigt vet man att en stor del av skattefusket härrör från organiserad brottslighet och eftersom lag och ordning är en hörnsten i alliansens politik kan man inte helt fördöma agerandet utan att det borgerliga hyckleriet skulle bli allt för uppenbart. Det vill säga insikten om att allt tal om att minska daltandet och fuskandet i samhället är inget annat än en omskrivning för borgerlig klasspolitik. Där de svaga ska jagas och misstänkliggöras medan de starka ska uppvaktas och förlåtas.

En gnutta skenhelighet måhända?

2008-03-03T21:41:00.003+01:00

Intressant att notera är att Linköpings kommun valt att censurera en affisch inför en kommande punkfestival som arrangeras i slutet av mars. Affischen visar en satansfigur som bajsar över en upphängd Jesus på korset och ska illustrera festivalparollen "Punx against Christ".

Efter alla turer med profeten Muhammed som rondellhund, bombman, danska terrorhot och högstämda uttryckt om yttrandefrihetens överordnande ställning är det något anmärkningsvärt att en bild som kan uppfattas kränkande för kristna censureras utan att samma toner börjar höras i debatten.