one credit against one million bullets

Bloggen har flyttat och bytt namn!

2005-07-10T02:38:00.000-07:00

Jag har tagit hem bloggen till min egna domän. Dels för att det känns tryggare att själv ha kontroll över databasen och för att jag har bättre möjligtheter att påverka bloggen format med WordPress. Jag passade även på att byta namn eftersom
bloggen inte har något med shoot-em-ups att göra så är One Credit Against One Million Bullets missvisande. Allt följde med över i flytten förutom era kommentarer - jag ska se om jag kan flytta över dom i efterhand.

Min CSS-kunskap är ringrostig, så säg till om ni hittar fel. Siten är gjord för att funka i FireFox och Safari, andra lama browsers får skylla sig själva.

Nya adressen:
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com

Jet rock junky

2005-07-09T23:30:00.000-07:00

"Jimmy! I'm so hungover I may die. I don't think I'm going out tonight. There's an even better show at Shinjuku Loft. You should go! I'm sorry to bail!" skrev Cary och visste inte hur rätt hon hade. Jag tog ett snabb titt på spelschemat och välsignade hennes baksmälla som sänd ifrån ovan. "WIZARD'S CONVENTION VOL.1 - Japanese Heavy Rock Showcase" stod på kvällens schema. Heavy Rock betyder i mitt facit vanligtvis spandex-Väsby-rock som Europe eller Yngve Malmsteen, men ikväll betydde det något helt annat. Jag scrollade ned och fick se "Special guest: PELICAN (Chicago, US)". Herregud! Oceanrock ifrån Hydrahead Records av finaste kalibern. Jag blev helt upprymd, jag förstår vad Susanne menar nu, och studsade omkring i lägenheten helt berusad av pepp. Vad skulle jag ha på mig? Oceanrock är inget man tar med en nypa salt - allt måste vara perfekt. Jag valde kläder med omsorg och speglade mig länge. Man vill ju inte var för uppenbar oceanrockare så Mastodon-tshirten fick stanna hemma. En neutralare Thrice-tshirt fick det bli. Jag välsignade spöregnet utanför. För regn betyder att jag får ha på mig mitt käraste plagg - Biohazard-jackan. Kvällens outfit var spikad och jag krämade i jeansen när jag såg mig i spegeln en sista gång. Inget kunde gå fel! Hur sjukt är det att jag och Sportchefen, min brother of metal, dagen innan hade en utläggning via iChat om hur gärna vi ville ha den japanska specialutgåvan av en Pelican med extra-CD:n? Att jag skulle få se dem var för bra för att vara sant. "Någon måste spela mig ett spratt" tänkte jag när jag halvsprang till tunnelbanan.

Väl framme vid Loft i Shinjuku gick jag raka vägen baren för att byta in drinkbiljetten. Stället var proppfullt, jag har aldrig sett så mycket folk på Loft tidigare. Med strupen återfuktad lockade merchbordet, så jag styrde stegen dit för att lätta på plånboken. I hörnet stod trummisen i Pelican och letade ögonkontakt. Eftersom det är så ovanligt med västerlänningar i Tokyo så är det ganska vanligt att man hälsar när man stöter på varandra.

Första bandet jag fick se klev på med dunder och brak. Mad3 serverade svulstig konceptrock som inte la tyglar på sig. Tänk er Turbonegro fast med flygarkläder istället för sjömanskostymer. Det var helt underbart och luftgitarren åkte fram innan jag visste ordet av. Så mycket attityd och energi att man baxnar. Mellansnack som "Thank you! Fuck you!" kan man inte annat än älska. Halvvägs in i spelningen var det dags för trumsolo. Ja, du läste rätt. Gitarristen passade på att kamma sin välvaxade frippa medan basisten lät trummisen hammra på strängarna med trumpinnarna.

Green Machine klev på scenen och spelade så svängig metal att jag bara var tvungen att stå längst fram. Kroppen lydde inte längre - den ville dansa. Varje ny låt var en ny ryggradsrysning. De kallar sin musik för "hard core rock", vilket är en ganska rättvis beskrivning. Efter showen rusade jag till merchbordet för att plocka upp "the archives of rotten blues"-plattan. Den lille japanska merchkillen blev helt till sig av att någon köpte skivan och sköt in en pins och klistermärken som en gratis bonus. I skivbackarna brevid fann jag något jag aldrig upplevt förut. Hellacopters-plattan "Supershitty to the max" framkallade någon underlig patriotism som gjorde mig helt varm. Bredvid mig stod en västerlänning med en Swing Kids-tshirt som jag skulle kunna skära av en fot för att äga. På magen satt en lapp där det stod Pelican och jag fattade mod att fråga när dom skulle spela. "We are up next after this band...".

Pelican tog plats på scenen och deras instrumentala oceanrock sköljde bort mig som en tsunami. Jag stog så långt fram att jag nästan kunde känna lukten av dom. Spelningen var lysande även om deras musik gör sig bäst i hörlurar på jobbet än som liveshow. Innan jag satte mig en taxi hemåt så tjackade jag en Pelican-tshirt med oljesistärner intill en hamn och flaxande pelikaner. Så oceanrock!

Oceanrockskola:
Oceanrock är en egenpåhittad genre där jag sorterar metalband som sjunger om havets läckerheter, skrönor ifrån uppskrämda sjömän och såklart förföriska sjöjungfruar. ISIS tog oskulden med plattan "Oceanic" och band som Mastodon tog konceptet vidare med hyllningar till Moby Dick och bjässehajen megalodon. Pelican (bara sjöfågelnamnet i sig är oceanrock nog) spelar instrumental musik om vattnet med låttitlar som "March into the sea" men utvidgar oceanrocken med glaciärer. Oceanrocken är soundtrack till mäktiga vyer så glaciärerna med iskalla vattnet i bakgrunden är en perfekt förlängning av genren. En van oceanrockare kan urskilja agnen ifrån vetet. Rent musikaliskt kan man säga att oceanrocken spänner över hela spektrumet ifrån gluggande små ringar på vattnet till vild storm och stark sjöbris. Neurorsis, Adam och Eva av denna typen av musik, har tyvärr inget i genren att göra. Oceanrocken är bokstavligt talat skindeep på mig. Hela högra armen är en subtil hyllning till genren och pryds av ursinniga vågor, en bitsk haj och en uppretad bläckfisk.

Gamla tanter

2005-07-09T03:21:00.000-07:00

Shimokitazawa

"Come closer, sit here!" sa den gamle gumman och pekade på stolen bredvid henne. Lite paff av inbjudan gjorde jag som hon insisterade. Hon var så gammal och skrynklig att hon kunde varit min mormors mormor men pratade flytade engelska. Tjejerna i baren skrattade högt åt tantens oblyghet och helt plötsligt började det kännas olustigt. Hon frågade om ditten och datten och jag svarade lydigt. Hon berättade att hon hade släkt i Kanada som hon brukar hälsa på varje år - jag log och spelade med och började dra upp gamla smalltalkklyshor om att Kanada är så likt Sverige. Hon fick in sin mat och började bjuda på vitlöksbröd, jag tackade och tog emot - det skulle jag inte gjort. För då beställde hon in en extra tallrik med potatisklyftor och sa att jag skulle sträcka över min tallrik så hon kunde hälla över. Jag stretade och sa att maten jag precis beställt var nog för mig. Men ett nej är inte ett nej i Japan. Nej säger man bara för att man är trevlig och det betyder egentligen "ja, tack", så hon brydde sig inte och började hälla över potatisklyftorna. "A young boy like you must eat alot to grow!"... Äntligen fick jag in pastan jag beställt och kunde utan att skämmas ägna mig åt den - det var inte så att hon var otrevlig eller påflugen, men situationen blev bara lite olustig och tystnaden olidlig. Dessutom hade jag bara 1500 yen på fickan, som precis räckte till ölen och pastan jag sörplade i mig, och började oroa mig för att splitta kostnaden för saker jag inte ville ha. Jag tror kockens fru förstod situationen och kom fram för att prata. Hon var snäll och frågade om Sverige och jobbet. "Oh, computers and design - you must be very smart" och följde upp med frågan om hur gammal jag är. Jag svarade "nijushichi desu" (27) och hela resturangen vände sig om, även dom i baren, och såg häpna ut - "Sooo young!?!?".

Trots att vi fotade hela natten förra gången var det tre scener vi inte hann med. Så fredagskvällen rök åt att slutföra fotograferingen. Men det är alltid lika roligt att hänga med Nihei och grabbarna. Dom stimmar och stojjar hela tiden. Ofta känner jag mig som en pappegojja i deras närvaro. Dom säger icke-rumsrena fraser på japanska och vill att jag ska säga efter och skrattar så de nästan trillar omkull. Det enda jag lagt på minnet dock är den milda frasen "maji de akan" som är Osaka-slang för "Verkligen? det var illa!". Alltid lika roligt att slänga in slumpmässigt när japsen står och pratar.

På förmiddagen tog jag en sväng till Shimokitasawa. Jag ville se hur stadsdelen såg ut i dagsljus. Shoppingmöjligheterna som såg oändliga ut i alkoholruset på kvällen blev lite av en besvikelse. Jag älskar stället för de låga husen, spelställena, människorna och ljudnivån men shoppingmassakern uteblev. På Mister Donat hittade jag sockrad olja för själen och passade på att plugga lite japanska över en fika. På vägen hem såg jag ett russin som spelade Game Boy. Respekt. Hon var säkert äldre än Yoda och trots att tågvagnen till Shibuya skakade så febrilt att jag fick hålla i mig såg hon inte ut att bry sig om något annat än att bräcka sitt Tetris-highscore. Åh, så ska jag bli när jag blir gammal.

Se upp! Kissekatten kommer bli mycket, mycket, mycket arg om du ställer cykeln här. Kanske han till och med morrar åt dig? Eller klöser dig?

Alla älskar Katamari Damacy!

2005-07-07T05:43:00.000-07:00

På väg för att hämta upp min upphittade kamera i Yoyogi tog jag ett par extra steg förbi Bic Camera i Shibuya. Spenderingsbyxorna var på och VISA-kortet glödde när jag kom ut. I kassen låg ett rykande färskt Minna daisuki Katamari Damacy, klotformad kärlek i form av Kirby Canvas Curse (man kan inte annat än älska Nintendo för den rosa stylus-pennan man fick till), arty-farty "spelet" Elektroplakton och en grisrosa Nintendo DS (candy pink) till min hjärtsnörpare där hemma. Fast hon får komma och hämta den och ta med min DS i utbyte. Fair deal? Jag har saknat min Nintendo DS enormt medan PSP:n suger mögel och borde dö en tråkig död. Vart fan är spelen? Nintendo DS har minst sex-sju spel jag skulle kunna köpa utan att blinka och som samtliga skulle trolla bort mig av spelglädje.

Jaja, nu ska vi prata om lill-Prinsen och fyllesvinet Kungen. Eftersom jag köpte Minna daisuki Katamari Damacy på premiärdagen fick jag en helt underbar mobilstrap med prinsen dinglande i ett snöre. Tur att jag var uppe i ottan för enligt rykten så var spelet helt slut överallt på eftermiddagen. Nåväl, Minna daiski Katamari Damacy lotsar i samma psykadeliska spår som originalet. Förändringarna är lika små som prinsen själv men lika välkommna som krabatens återtåg. Kontrollen har tajtats till. Grafiken likaså (distinktare färger, mer variation och såklart större banor... ja även undervattensbanor med tyngdlöshet). Efter de oväntande framgångarna med Katamary Damacy är prinsen superpoppis och fått massor fans och vänner som hjälper till. Hela temat är att alla numera älskar Katamari Damacy och spelet börjar med att kungen får ett brev ifrån ett fan med en förfrågan och prinsen uppgift blir således att svara på alla fans önsemål. Samla blommor, plocka skräp, samla djur i djurparken eller städa upp bland rötägen i skolan. Jag uppskattar att de fixat kameran så när man förlorar sikten bakom stora objekt så kommer ett hjärtformat kikhål fram och det går även att zooma in/ut när som helst för bättre översikt. Klapp, Klapp!

Omslaget är precis lika genialt som föregångaren (ett foto där hela Namco-teamet står utanför kontoret med plakat och djur för att visa att "Alla älskar Katamari Damacy") och de handritade lekfulla illustrationerna i manualen likaså - ett stycke konst som spritter av skaparglädje. Världens bästa spelsoundtrack följs upp av ett soundtrack så bra att jag får kramp i tungan. Nan nananaa nanana.. nanana nanana.. Katamari Damacy! Nananna.. nana.. Jag låter spelet stå på i bakgrunden nu när jag skriver för att njuta lite extra. Av naturliga skäl har Minna daisuki Katamari Damacy inte samma "påkörd-av-en-ångvält"-effekt som föregångaren - detta är helt enkelt mer av samma vara. Och för att vara ärligt, det var precis det jag ville ha. Jag hade mardrömmar om att Namco skulle in och pilla i ett så fulländat koncept.

Dagens godis: Med kassarna fulla av spel saknades bara snask. Jag blev mycket glad när jag slumpade i tablettaskhyllan på AM-PM och fann en liten pappegojja som smakar exakt som Knasen-tablettasken! Älska! Daisuki! Nu ska jag rulla boll och samla skräp tills ögonen rullar ikapp.

Helvetesnatten

2005-07-06T08:20:00.000-07:00

Shinjuku

Det finns nog ingen del av Tokyo som jag inte gillar, men Shinjuku är nog den plats jag känner minst för. Skamliga erbjudande ifrån strippklubbarnas inkastare och pachinkohallarna i överflöd är inte riktigt min grej. Nu kanske jag generaliserar Shinjuku lite väl grovt, men jag har medvetet inte satt min fot där sedan jag kom hit. Men nu var det oundvikligt. Poppunkfestivalen Chunkstock stod på schemat och min alkoholtrasiga kropp släpade mig till mitt andra hem - The Loft. Jag ursäktade mig för att inte trampa på grabbarna som knäckte varsin Kirin i trappan. Precis när jag passerat dom så ropar de efter mig "Hello, how are you?" på perfekt engelska. Jag vänder mig om och ser att det är sångaren och trummisen i Disgusteens som sitter och skriver spelchemat för kvällen. "Which band are you looking forward to see today?" - jag svarade att jag oavkortat var här för att se Disgusteens, vilket också var hela sanningen och ingen smörfestival. Jag berättade att de rockade skjortan av mig i Shimokitazawa för några veckor sedan och de sken upp som små solar. "See you later, thanks for coming!". Jag tror dom satte sin Kirin i halsen för en stund. För att: 1; Disgusteens är ganska små och okända 2; de precis stött på västerlänning som känner till dom och går på punkfestival enbart för att se dom. Anyways, av den 20 band som spelade var tre väldigt bra men Disgusteens utan tvivel bäst som vanligt. Deras raka poppunk och otroliga karisma smälter vem som helst. Tur att varken CD´s eller t-shirts fanns att köpa på stället - då hade jag köpt hela merchendisebordet.

Sötgrisarna Disgusteens

Jag har fått reda på att japaner tycker västerlänningar är konstiga svettmonster som behöver använda deodorant. Japaner använder inte deodorant och tycker själva inte att dom luktar speciellt illa. Det lilla utbudet som finns att köpa i affären är främst till för västerlänningar. Intressant läsning?

25 timmars arbete utan sömn. Nihei och jag plus ett helt kameracrew drog runt bland renoverade gym i tokyonatten för att fotografera för ett projekt vi håller på med. Vid 9-snåret på morgonen packade vi ihop och lunkade som halvsovande zombies mot tunnelbanan. Men tonktrollen stretade emot och såg till att tunnelbanan var helt avstängd på grund av en "olycka". Så avstängd att köerna till ersättningsbussar slingrade ända uppifrån parrongen till tunnelbanan. Det tog oss en timmes väntan i spöregn i taxikön för att få en bil som tog oss hem. Men, åh nej, tonket vägrade ge vika. Chauffören var så jävla risig på att hitta i Tokyo att efter 40 minuter gav vi upp och bytte taxi. Då hade vi knappt kommit en femtedel av färden emot Meguro. I den nya taxin gick det snabbare men fortfarande hysteriskt sakta och att kissblåsan höll på sprängas gjorde inte saken bättre. Hjärnan var stukad som en mjukost och tålamodet nere vid fotknölarna - jag hade kunnat döda vem som helst för att komma hem. Vid 11.30 seglade vi in i Meguro. Jag tog ledigt resten av dagen, ställde in min japanskalektion och käkade en onigiri innan kroppen kolappsade i sängen.

När jag vaknade upptäckte jag att glömt min kamera på ett av ställena under natten. Ett par telefonsamtal senare hade Nihei rotat reda kameran och då fick jag skrönorna om Tokyo som världens bästa stad att förlora grejer i bekräftade. Japanernas ärlighet är utan motsvarighet. Det skulle ju aldrig hända någon annanstans. Man har ju hört om folk som tappat plånboken på tunnelbanan men ändå fått tillbaka den utan en enda Yen förlorad. Sjukt. Jag älskar Japan.

Midnight Coach

2005-07-01T20:43:00.000-07:00

De omtänksamma japanerna våndade sig gråhåriga över min kost. Valet av restaurang för välkomstfesten har varit ett klistrat samtalsämne sedan jag landade. "Är du säker på att du kan äta fisk nu? Vi vill inte att du ska bli sjuk eller något". Till slut tog de inga risker och valde ett tofu-hak i Ebisu. Vilket jag är tacksam för. Det var den bästa tofun jag ätit, punkt slut. Stället var råcleant inrett med upplyst plexiglasgolv som ljussatte festen underifrån. Maten, plommonspriten och Yebisu-ölen flödade. Alla inväntande med spänning på Shinjis omtalade förvandling, en förvandlning där han övergår ifrån en blyg japan till ett fyllemonster som förolämpar chefen och hänger ut folk på löpande band - fast med glimten i ögat och ett leende på läpparna såklart. Tom, företagets Unix-guru beskrevs som ett extremt hentaifreak och tråk-You som en kille som bränner lönen på strippklubbar. Det tog inte lång tid innan alla var röda om näsorna och började turas om för att sitta vid mitt bord. Alla hade något att berätta eller fråga med brokig engelska. Kvällens överraskning kom när det visade sig att Mabuzzi (chefen) är gammal gitarrist som rådiggar hårdrock och metal. Det blev genast staffet i namedropping av puddelrock ifrån 80-talet.Rainbow, DIO, Scorpions, Poison... alla fick de alkoholstinnade ögonen att skimra av nostalgi. Jag förklarade att min kopp the snarare var den lite hårdare skolan. Mabuzzi skrev mig på näsan med, "Do you know this song?" och började riffa med hela kroppen och nynna "Speak english or Die" med trashmetalbandat S.O.D (Stormtroopers of Death). Då trillade jag av stolen.

När vi var berusade som små troll var det dags att glida vidare. Många hade haft en extremt tuff arbetsvecka och kastade in handduken. Vissa av dom hade till och med sovit under sina skrivbord på jobbet, så jag klandrade ingen utan tackade för att de trots allt hängt på. Drygt hälften höll flaggan uppe och följde med i taxis till Roppongi. "Vart ska vi?" undrade jag och Takashi svarade med ett oroväckande "It´s a secret! But don´t worry!". Jag anade ugglor i mossen när klev av i ett mystiskt stråk där man fick zick-zacka mellan påflugna erbjudande om nattlig massage. "Special prize! Just for you!".

The Midnight Coach med hela Laki-Laki i knät...

När vi kom ut ur hisssen trillade paletten ner. Laki-Laki Gay hostess-bar. Tack för den. Eftersom det var You som höll täten hade vi hamnat på samma ställe där den legendariska bilden på Shinji i en klunga av transor. Nu var det min tur. Ståndaktiga kukar prydde den porr rosa inredningen och varje bord tilldelades två transor som underhållare. Deras uppgift var att se till att alkoholen aldrig sinade i våra glas. Självklart gjorde jag bort mig direkt med att hälla upp öl ifrån flaskan själv och fick ett förnärmat "Sumimasen!" som tillrättavisning. Här var det dom som hällde upp. Vi skulle bara luta oss tillbaka, dricka och fnittra åt deras fräckisar. Japanerna kissade nästan på sig av transornas buskisskämt och skamliga förslag. De var uppspelta som barn när värdinnorna lekte med dom. Lost in translation. Jag skrattade och log för att vara artig.

Eftersom jag var enda utlänningen på plats så var jag ett självklart offer för pinsamheter. En av värdinnorna lutade sig fram med en jordnöt mellan putande läppar och jag sträckte mig oblygt fram för att möta läpparna och sno åt mig jordnöten. "ohhhh... swedish lips! So delicious!" och tog sig för pannan och låtsades svimma samtidigt som japanerna grät av förtjusning. Några minuter senare var det dags för värdinnornas show. Tokyos bästa gay-show sägs det. Efter 35 minuter av fräckisar, dansnummer och slapstickhumor var det dags för finalen. Ovetande var jag självklart redan utvald i förväg till numrets offer. Uppklädda som sjuksystrar tog dom tempen på publiken för att se vem som blivit mest uppeggad av showen. Efter att ha synat mitt skrev fick jag snällt följa med upp på scenen och ta på mig en läkarrock. Där skulle jag sitta och vråla "kom närmare" i en mikronfon samtidigt som en transa med lösdildo tog sats för att hoppa upp i famnen på mig. Så jag skrek för kung och fosterland. Japanerna låg dubbelvikta på golvet och visste inte vart dom skulle tag vägen. Själv spelade jag med och bjöd på mig själv, jag kände ju trots allt inte en skalle där och var flera tusen mil hemifrån. Det hela förevigades med en polaroidkamera.

Då jag och snubben som jag satt brevid kommunicerade via en fattig blandning av engelska utspädd med japanska och gester så blev det enda vi pratade om fotboll. Det räckte med att säga Shevchenko så kunde vi nicka och göra gester i fem minuter. Hur som helst, då engelskan var fattig och intresset för fotboll störst så blev mitt nya namn Midnight Coach efter showen. Jag antar att han ville få fram Midnight King eller dylikt, men Coach blev så mycket bättre än han anade.

Runt 5 snåret på morgonen var alla "kekko yopparai" (mycket fulla), trötta och bakfyllehungriga. Vi bestämde oss för att fylla bukarna med ramen på ett väldigt populärt ställe. Man fick köa för att få ett litet bås där man kunde sörpla i sig de godaste ramen jag ätit. Man fick aldrig se personalen utan stack bara in sin lapp med beställning under ett skynke och väntade snällt på att skålen med ramen skulle komma ut genom skynket. Jag kände mig ungefär som när kossor står uppradade för att äta i en ladugård.

Yatta! Yatta!

2005-06-30T01:48:00.000-07:00

Meguro - på väg till jobbet

97 poäng av 100. Takahashi sträckte över det rättade provet och berömde mig på japanska. "Två små jävla skitfel ifrån fullpott" var allt jag kunde tänka på och bet ihop för att inte se allt för missnöjd ut. Jag har pluggat så hjärnan stått i kvadrat. Dels för inför provet och dels för att förra lektionen gick sirapströgt. Jag vet inte varför jag har så svårt för klockan. Får jag 10 sekunders betänketid så sätter jag den klockrent (förlåt - ordvitsen) men när jag ska säga "gozen ku-ji gojuppun kara gogo roku-ji han made desu (öppet ifrån 9.50 AM till 6.30 PM)" snabbt så kortsluter hjärnan. Nu sitter det - men jag har slitit för att få skiten att fastna. Facit: Yatta betyder "jag klarade det!".

Jag har varit på mitt andra japanska kundmöte idag. Det är alltid lika konstigt - förutom faktumet att jag bara förstår 1 ord av 100 alltså. Det är tydligen helt okey att sitta bakåtlutad med uppknäppt skjorta och röka som en borstspindel - eller så är TYO-ID exeptionella. Jag gillar det inte. Jag hatar folk som röker i munnen på mig - jag vill bara ta ciggfittan och aska den i ögat på dom. Men jag höll god min. "When dust collects it becomes a mountain" stod det över bröstet. GBA-utvecklaren hade en Famitsu under armen och bläddrade fram bilderna på en GBA Micro där hans spel snurrade i skärmen. Den lilla japanen bredvid kom ifrån YMCK (ni som gjort er läxa och läst Player1, vet att YMCK gör tvspelsinspirerad musik och spelade i Stockholm under Tokyo in Stockholm-veckan). Han blev glad och kände genast igen Player1 när jag visade han tidningen. Mötet handlade om ett onlinespel TYO-ID ska göra för en filmsite (kan inte säga vilken ännu, antar jag).

Innan jag drog till japan fick jag önska mig en maträtt som jag kommer sakna. Jag valde tacos. Det är det godaste jag vet. Jag tror jag har guacamole i kroppen istället för blod. Hur som helst, av en ren tillfällighet (?) är det godaste jag vet i japan "tako" (bläckfisk). Sweet, då behöver jag inte lära mig ett nytt ord för min favoriträtt. "tako" är godast friterad tycker jag. På tal om "tako" så åt jag sushi för första gången - på riktigt. Jag har ju alltid ätit fusksushi, då jag under andra omständigheter är vegetarian, med avocado, tofu och ägg. Men nu åt jag alltså riktig sushi med rå firre. Det var faktiskt inte så speciellt som jag hoppats på. Rå firre smakar ju inget. Det är mer en konsistens. Blev lite besviken och kan utan att ens sakna det strunta i att äta sushi igen. Det var alltså inte äckligt - jag är bara likgiltig inför smaken. En skillnad som jag upptäckte är att man inte serverar wasabi till sushin i japan. Wasabimängden är något sushikocken lägger stor stolthet i att själv kleta dit - inget för kunderna att hålla på att överdosera. Jag gillar tänket. Vem fan är jag att avgöra om det är för lite wasabi. Gomennasai!

Öronproppar, aircondition och sovbrillor. Jag har funnit den heliga kombon för att kunna sova i värmeböljan. Jag känner mig som alkemisten som framställt guld av glass. Öronpropparna stänger ute surret ifrån AC:n som förvandlar rummet till en behaglig frysbox och sovbrillorna gör allt bäcksvart. Det är alltså så jävulskt varmt och jag bävar varje gång jag ska sätta foten utanför dörren. Jag är så varmblodad och därför extra känslig för värmen. För fasiken, jag har ju till och med svårt att sova i Sverige och har alltid öppet fönster i sovrummet trots att det är minusgrader. Anyways, min nya kombo funkar great och jag sover äntligen bra.

Just nu vill jag bara snabbspola till helgen. Imorgon ska TYO-ID ha en välkomstfest för mig och på lördag bränner jag av poppunkfestivalen Chunkstock på the Loft i Shinjuku.

Borta bra men hemma bäst?

2005-06-27T04:49:00.000-07:00

Utsikten ifrån mitt fönster...

Batman Begins på eftermiddagen och skatepunk i Shimokitasawa när solen gick ner. Så såg söndagen ut i planeringen. Men, what the heck, egentligen kände jag bara för att vara hemma och slappa. Jag har flöjt runt som en ekorre sedan jag kom hit. Jag tog mig en funderare med en långpromenad i Meguro, på vägen tillbaka hade jag bestämt mig, idag skulle det bli hemmadag. Jag gled förbi Tokyo Store och fyllde korgen med snacks så att den höll på tippa över. Jag är fortfarande strykrädd efter alla äckliga chips jag ätit så det blev mest bullar och choklad. Pocky Coconut, Pocky Almond Crush, Horn, Melonbullar... alla mina favoriter fick följa med hem. Att gå in på Tokyo Store och försöka hitta något ätbart man känner igen är har lägre odds än att dra jackpot i en enarmad bandit i Vegas. Pesto? Nja, skulle inte tro det. Parmesan - vad sa du? Så det fick bli pasta med tomatsås och slumpmässiga grönsaker när jag invigde kokkärlen. Anyways, ett fynd gjorde jag. Blev helt till mig i brallorna när jag äntligen hittade mina favorit ramen (kinesiska nudlar). Man adderar bara kokande vatten, kläcker ett rått ägg och toppar med purjolök så har man det godaste man kan äta för typ 200 yen. Plånboken kommer att älska mig igen efter allt ont jag utsatt den för.

Jag ägnade sedan hela dagen åt att spela Winning Eleven 8, kolla BECK, läsa After the Quake och avslutade aftonen med att se den bästa animerade filmen jag sett sedan jag ploppade ut för 27 år sedan.

Mind Game. Så briljant, så smart, så unik, så välgjord och så surrealistisk att Lynch skulle rodna. Man blandar teckningsstilar hejvilt och ibland slänger de in riktiga foton, men allt smälter samman till något helt fantastiskt. Det spelar ingen roll om du försöker slingra dig med "jag gillar inte anime" för filmen är för smart - du kommer inte undan. Jag kommer personligen gå runt till alla som läser denna bloggen med en mattpiska och smiska era skinkor röda som smultron ifall ni inte gjort er läxa när jag kommer hem. Jag säger det bara en gång till: Mind Game av Studio 4C. Hejudamig. Jag vart helt knäckt, försökte göra läxorna som planerat men jag ville bara skrika med en megafon hur bra filmen var. Jag mailade till och med min chef på TYO-ID bara för att berätta och fick svaret "Ja, jag vet, alla säger det. Jag har velat se den länge - ska hyra ikväll". Va, läser ni fortfarande? Sa jag inte åt er? Hyr, köp, tanka hem - gör vad ni vill, men se Mind Game nu!

Raccoon City Police Dpt.

2005-06-25T02:27:00.000-07:00

Jag hade återigen lovat mig själv, lite naivt kanske, att bara gå raka vägen till Graniph för att inhandla de t-shirts som Jacob och Jens beställt och sedan undvika Harajukus frestande bakgator. Det gick "sådär". Kacper berättade om Daikanyama och fick stället att låta som en guldhög vid regnbågens slut. Hook, line and sinker - betet svalt. Införsäljningsprocessen var kort och fötterna hade redan börjat promenera trots att jag stretade emot. Daikanyama är som en förlängning av Harajuku som ligger en bit bortom Shibuya. Det tog ungefär 50 minuter att gå dit ifrån Harajuku och det var givetvis omöjligt att inte zick-sacka bland bakgatorna, som jag försökt undvika för plånbokens skull. Vi hittade en armyshop som var så helvetiskt cool. Militärtema på allt, fast prylarna var inga överskottsprylar ifrån armén utan designade kläder och pryttlar. Det tog ungefär fem steg in i affären innan jag såg den. Där hängde jackan jag så länge letat efter. Ganska lik den WE-jacka jag precis köpt men på alla sätt och vis mycket coolare. "Åh shit vad snygg!" utbrast jag och plockade ivrigt ner den för en catwalk framför spegeln. Den var som figursydd för en liten bondpojk som mig. Precis när jag stod och fnissade åt den löjliga summan på prislappen (9000 yen) upptäckte jag att jag stod i affärens Biohazard-hörna (Resident Evil). Allt omkring mig var Biohazard-prylar och jackan jag höll i likaså. Herregud! Nu höll jag på tuppa av: en snygg designad Biohazard-jacka för en skämtprislapp och utan en blaffig logga på. Ja, nyp dig i armen, det är sant. Det enda som skvallrar om kopplingen till spelen är att det sitter en Raccoon City Police Dpt-patch på armen och C Redfield´s (zombiekrossande donnan ifrån Code Veronica) nametag på bröstet tryckt med svart. Men what the fuck, såtillvida du inte är en riktig spelnörd så fattar du aldrig kopplingen. Så det fanns inte så mycket mer att snacka om längre - jag gick raka vägen till kassan.

Väl framme vid Daikanyama lotsade Kacper mig till en skateshop som han pratat sig helt varm i byxorna om. På vägen passerade vi kanske 100-tals små butiker jag inte ens vågade sätta min fot i. Coola sneakersaffärer med raritetskor och design-affärer fyllda till bredden med prylar man skulle skära av ett finger för. Daikanyama känns ungefär som ett lugnare Harajuku. Mysigt och fullt av dödligt salta affärer. Skateshopen var precis lika magisk som Kacper lovat. Till och med asfalten utanför var designad som en förlängning av affärens profil. Nice. Jag kom ut med påfyllda kassar, det blev ett fint skärp och en ny plånbok.

Cary bjöd in med "i thought it would be cool for a otaku like you to meet my friend" - hon anar inte hur rätt hon hade. Kvällen bar till Shibuya för att träffa Cary. Cary är engelskalärarinnan på TYO-ID ifrån San Fransico (japanska föräldrar, men har bott i USA hela livet). Hon och hennes pojkvän hade bjudit ut mig för drink med deras polare Brian. Brian jobbar som programmerare på KOEI här i Tokyo och ska precis påbörja utvecklingen av ett lanseringspel (som han givietvis inte fick berätta ett ord om) till PlayStation 3. Efter att fått nobben på femtielva ställen, att försöka gå ut och äta vid 21-tiden i Shibuya är hopplöst, hittade vi ett ställe som låg 15 våningar upp i en skyskrapa. Med panaromafönster och utsikt över hela Tokyo satt vi och sörplade dyr champange och åt tills magen stod på tvären. Carys pojkvän, Brian och Chris som anlände något senare är alla kanadenserare (eller ja, halvjapaner och halvkinser som är uppväxta i Toronto). Cary retades med att skämta om lönnsirap, hockey och kanadensiska pinsamheter. Jag gillar verkligen Cary - hon är smart, sarkastisk och omtänksam. Hennes japanska påbrå visade sig då och tog hand om mig och Chris som vi var hennes småbröder. "Är drinken okey? Inte för sur? Ska jag ta en ny? Hittar ni hem nu?" samtidigt som hon klappar en tröstande på axeln. Vi skildes åt innan sista tunnelbanan - grabbarna skulle vidare och Cary skulle hem för att slå ihjäl kackerlackorna innan den nya inneboende skulle flytta in.

Rosa chips och sockrade jordnötsbågar

2005-06-24T08:53:00.000-07:00

Efter 4 timmars sömn vaknade jag upp mitt rum som redan förvandlats till en bastu. Sådär varmt så man får panik. Kvävande värme av samma sort som knockar en när man vaknar upp i ett tält som stått i solen hela morgonen. Herregud, betongkepsen på och hela dagen gick i en tung uppförsbacke. Alkoholen ger och tar - idag tog den ut sin hämnd. Bara tanken på att käka lunch fick mig nästan att spraymåla asfalten med magsafter. På lunchen strök jag omkring i Meguro för en nypa luft. Jag slog ihjäl tiden med att snoka reda på boken Jens tipsat om - After the Quake av Haruki Murakami. Den fanns såklart, han är svinstor i japan, på engelska i lokala bokaffären. Tack för tipset, detta kan mycket väl vara det bästa jag läst (inte för att jag är någon bokmal... men anyway). Hans små stories är så naturliga, smarta och välskrivna att de inte går att släppa. Efter jag läst klart den första, UFO in Kushiro, låg jag länge och tänkte på berättelsen. Det har nog aldrig hänt förut med en bok.

Ända sedan jag kom till Japan har jag inte ens tänkt på tv-spel. Jag har inte rört min PSP eller satt min fot i en arkadhall trots att jag varit i Akhihabara många gånger. Igår kom suget krypande igen och jag började sakna Pro Evolution Soccer. Jag ville bara ligga hemma i min sänga och tycka synd om min alkoholtärda kropp och dribbla bort bakfyllan med Liverpool. Så, efter jobbet drog jag till Akhihabara och köpte en vit PSTwo. Jag föll för försäljarens alla små trick och kom hem med både ett passande stativ och ett passande vitt minneskort. Allt för harmonin i färgskalan. Utan att tveka valde jag Winning Eleven 8: Livewire Evolution som en uppvärmning för kommande Winning Eleven 9. WE8:LE är en smått uppjagad version av Pro Evolution Soccer 4.

Med kassarna fulla ville jag bara hem och spela men Kacper insisterade på att vi skulle dricka öl på Neljä. Min kropp skulle aldrig palla sådana äventyr så jag kontrade med att vi skulle ta en arkadrunda istället. Sagt och gjort. Kacper tog mig till sitt favoritställe. Utan omvägar gick vi raka vägen till CAVE´s nya insektsshooter Mushihimesama. Kacper visade vart skåpet skulle stå medan jag bevittnade sanslöst vackra skottformationer och sagolika insekter på tryggt avstånd bakom axeln. Trots namnet på min blog är jag ingen shmup-fanatiker, ska jag vara ärlig så är mitt intresse för den typen av spel ganska svalt. Men jag gillade verkligen Mushihimesama och jag kommer hänga på låset när spelet släpps 24 juli i Japan. Jag vill ha den begränsade upplagan med tillhörande plastgubbe. Jag kastade några hundra yen i sjön på ett skitspel som heter Raiden III innan det var dags att dra hemåt.

Väl hemma slet jag upp min PSTwo. Dukade fram nyköpta snacks och en iskall fotbolls-Kirin. Jag satte mig så skönt jag bara kunde - allt var perfekt. Tills jag stoppade de rosa chipsen i munnen. De smakade blomma, jag slängde påsen efter en näve. Nåväl, jag hade ju jordnötsbågar som tröst. Men, va fan, de smakade bara socker. Jag slängde även den påsen efter en näve. Ölen gjorde mig inte besviken och jag tröståt en krämig citronbulle samtidigt som jag satte upp ett VM i WE8:LE. "Go for 2006" stod det på burken och valet av lag var givet.

Med ett topptrimmat Japan skojade jag bort Skottland och satte så snygga mål att jag skämdes trots att regnet stod som spö i backen på planen. Jag upptäckte att PS2-kontrollen är så mycket, mycket bättre lämpad för WE/PES än Xbox-versionen jag kör hemma. Det var så lätt att finta och dra bollen i sidleds med R2 istället för den klumpigt placerade svarta-knappen på Xbox-kontrollern. Jag spöade Sverige i kvartsfinal och sömnade som en belåten liten gris.

Fotbollsälskare i Roppongi

2005-06-23T23:27:00.000-07:00

Det var dags för mig och Shinji att bryta isen, vårt gemensamma fotbollsintresse tog oss till Football Lovers Pub i Roppongi. Shinji är killen som kommer att följa med mig tillbaka till Sverige i september för att jobba på Great Works i Stockholm tillsammans med mig. Kacper hängde på trots sitt totala ointresse av fotboll, Sato (jobbar på TYO-ID) och Chie (Kacpers flickvän) anlände lite senare.

Football Lovers var ett mysigt hak med en fet plasmaskärm och tusentals coola fotbollsaterajler utspridda över lokalen. Allt ifrån kompletta set av fotbollsgubbar, böcker, vimplar, matchtröjor till inramade VM-biljetter. Stället är ganska litet och eftersom det var torsdag och ingen särskild match spelades så var det helt tomt förutom oss. Men vi fyllde bordet med Yebisu-öl och småpratade om ditten och datten samtidigt som vi såg reprisen på Japan - Brazilen. Sjuk match! Japan spelade 2-2 emot världsstjärnorna, vilket är ganska otroligt med tanke på att Japan fått stryk av både Mexiko och Iran i kvalificeringsmatcherna.

Shinjis blyghet lossnade efter ett par öl och bubblade plötsligt av frågor om Sverige. Han vill verkligen besöka pitoreska Gamla Stan när vi berättade att det var stället som Mizasaki blivit inspirerat av när han gjorde Kikis Delivery Service. Svenskt fotbollsderby och en Djurgårdströja står också högt på önskelistan.

Sato är en cool kille, han kallar sig själv "fashionvictim" och har alltid dyra creddiga designmärken på sig. Han har till och med gjort ett eget Louis Vuitton-skin till sin iPod. Anyways, Sato är väldigt snäll och tar hand om mig dagligen. Han brukar säga att han förstår min situation, då han själv varit på ett utbytesprogram i London.

Ölen rann ner som vatten och det tog inte lång tid innan vi vart helt sliriga under fötterna. Sato gled vid 12-snåret för att inte missa sista tunnelbanan hem (hur sjukt är det inte att en mångmiljonstad som Tokyo stänger ned lokaltrafiken vid 1?). Han hann med tåget, men ironiskt nog somnade han och vaknade tio stationer bort och fick i slutändan ändå ta taxi hem. Jag, Chie, Kacper och Shinji bestämde oss för att glida vidare till ett nytt hak och pimpla mer öl. Shinji lotsade oss till ett supermysigt litet källarhak, flera trappor under jorden, som vi aldrig skulle hittat till annars. Vi var redan dragna så ögonen stod snett, men vi beställde in massor av shochu (japansk smaksatt sprit, väldigt len i smaken - i alla fall för en spritvan skandinav) och massor av mat. Jag älskade verkligen bläckfisken man doppade i majonäs och den råa tonfisken med lök. Vid 4 på morgonen kände vi oss klara och bävade för jobbdagen vi alla hade framför oss, så vi pep in i taxi som tog oss hem genom Tokyo-gryningen. Det var en otroligt rolig kväll och vi hade så himla kul - Shinji (blå skjorta och full som ett ägg på bilden nedan) är verkligen skön när man lär känna honom. Det ska bli kul att få visa han Stockholm i höst.

Japansk frisyr

2005-06-22T05:34:00.000-07:00

Jag vet inte varför jag var så nervös. Det är inte så att jag bryr mig speciellt mycket, men nu var jag riktigt nervös. Jag satt på nudelstället där jag käkade kvällsmat och övade fusklappen som Takashi skrivit åt mig. Jag kunde den utantill: Konomama mijikaku kitsute kudasai (samma frisyr fast kortare tack!). Men ändå stakade jag fram orden i oförstårlig sörja. Frisören snappade upp vad jag menade efter ett par omtagningar och det märktes på honom att han var minst lika nervös som jag. Hans ansiktsutryck var obetalbart när han satte saxen i mitt tjocka ovårdade hår. Man kunde riktigt se på honom hur han klippte och klippte och inget hände. Jag har som sagt väldigt tjockt hår som frisörerna brukar jämra sig över. Han kunde inte ett enda ord engelska så hela klippningen förblev tyst och luggens längd bekräftades med ögonkontakt. Men, what the fuck, det gick ju bra och jag tror inte jag behöver skämmas på stan. Det är ju helt vanlig Hulken-frisyr fast kortare.

77 citroner och en hemmafest

2005-06-21T09:10:00.000-07:00

Föreställ dig 77 citroner. Lägg dom i en korg. Visst blir det en ganska rejäl gul hög av citroner? Nu kommer det galna - hur fan pressar man ner 77 citroner i en PET-flaska? Hur som helst - Kirin vet hur man gör och det är det godaste man kan dricka utan alkohol i Tokyo. Tillsammans med en Snickers har du en dödlig kombo som gör dig fit-for-fight hela natten. Eller som falafelförsäljaren i Göteborg sa "...nu kommer du bli så mätt att du kan knulla hela natten" och sträckte över den hommousdränkta rullen.

Med 77 citroner i kroppen var jag redo för hemmafest. Det känns som det är ovanligt i japan, eller så inbillar jag mig bara att det är en småstadsgrej bara för att det är ovanligt i stockholm och väldigt vanligt i hålan där jag kommer ifrån. Anyways, Kumiko bjöd på fest i sin lya i Ebisu (väldigt nära Meguro, tar kanske 15-20 minuter att gå). Men eftersom vår japanske vän Kusanagi är totalt förvirrad och lurade iväg oss på värsta omvägen så slutade det med att dom fick komma och hämta upp oss med bil. Men det var en cab så jag klagade inte när det bjöds på frisk luft och sightseeing. Väl framme vid Kumiko´s (den söta tjejen med rosa linne som sitter på golvet i bilden ovan) hus var det full rulle. Ja, hon bor i ett stort (ja, med japanska mått räknat alltså) hus helt själv, du läste inte fel. Enligt rykten ska hon vara rik som ett troll och är känd för att ha över 200 par skor i sin ägo. Hon är snällast i hela världen och huset var så fullpackat med folk att man knappt kunde röra sig vart man än stod.

De flesta var nyfikna och kom fram för att hälsa och såg till att den avslagna ljumna ölen aldrig sinade i våra glas. På övervåningen bjöds det på livemusik - improviserad sådan. Chefsredaktören för magazinet TOKION solade med oberskrivlig passion på sin melodika och sina munnspel samtidigt som två killar kompade hans frispel. Det var en fröjd att se han leva ut tonerna med hela kroppen som en japansk James Brown. Eftersom det var tisdag blev det varken en röjjarskiva eller så sent. Vilket var skönt! Vi bytte visitkort med flera av dom och lovade att festa ordentligt en helg istället.

På vägen till tunnelbanan trissade Kacper med sin tjej Chie. Hon blandar alltid ihop fitta och feta (som i fetaost) så han brukar lura henne genom att "whats greek cheese in swedish?" och hon säger alltid "fitta". Vilket såklart alltid är lika roligt.

Neljä

2005-06-20T08:23:00.000-07:00

Player1-haket i Shibuya: Neljä. Äntligen fick jag äran att sörpla öl och käka wasabidränkt avocado med nori (sjögräs) på detta underbara ställe. Det är så mysigt, lugnt och serverar supergoda tilltugg till alkoholen. Tjejerna som har stället gillar Player1 och har ett nummer av GTA: San Andreas-numret bakom disken som dom plockade fram för att låta oss peka ut vilka vi var på bilderna. Sedan var det fotodags där vi fick ställa upp oss och säga "cheesu". Jag älskar stället och måste tillbaka dit så fort jag kan. Innan vi skulle dra så bekände en av tjejerna (hon i mitten) att hon älskar Mackan (Player1´s art director). Ordagrant sa hon faktiskt "daisuki" (älskar).

På TYO-ID fick jag mitt första projekt idag. En kampanjsajt för ett multinationellt japansk varumärke (kan inte berätta vilket just nu) som omöjligen kan ha undgått någon som inte bott i en grotta hela livet. Så jag ägnade dagen åt att sätta in mig i japanska typsnitt och studera designbriefen. Djungelvrål blev dagens äckligaste godis på TYO-ID. Jag bjöd och dom grinade illa så det såg ut som dom skulle spy rakt ut. Dom har ingen förståelse för hur någon kan vilja stoppa något så äckligt i munnen frivilligt.

Jordbävning och mjuka vita näsor

2005-06-19T09:28:00.000-07:00

Att tvätta på japanska var inte så bökigt som jag föreställt mig. Visst, jag brände väl tre-fyra försök innan jag fattade, men kläderna blev rena och det luktar mysigt i hela lägenheten. Efter en stadig frukost stod en lång söndagspromenad på schemat. Jag pös till Yoyogi för att kolla in alla Marlyn Manson-look-a-likes och söta tjejer med spetsparaplyn. Varje söndag samlas diverse subkulturer vid bron mellan Yoyogi parken och Harajuku-stationen. Där låter de sig bli plåtade av såväl nyfikna turister som kåta japanska män. Dessvärre var dom dansande jänkarna inte där med sina Leningrad Cowboys-frisyrer och sin 50-tals glamour. Men "det går fler tåg".

Trots att jag lovat mig själv att hålla mig undan Harajuku så blev det ändå en rejäl sneakers-sväng. Hittade en BAPE-affär med riktigt fina skor och dyra svårtillgängliga kläder. En munkjacka med dragkedja var så helvetisk snygg att ögonen trillade ur men kostade 50.000 yen, vilket är lite för mycket för min budget nu. Av bara farten blev det ytterligare två t-shirts ifrån Graniph. Fan, att jag inte är bättre på att lägga band på mig själv. Men dom var väldigt fina.

Plötsligt knackar det på dörren. Jag klev ur dushen helt förrvirrad. "chotto matte kudasai" (vänta ett ögonblick!) skrek jag medan jag drog på mig ett par shorts. Utanför stod en väldigt liten farbror som genast började köra ultrarapid japanska. Att jag förklarade för honom att jag inte förstod vad han ville verkade han sig inte bry sig så mycket om. Efter 10 minuter och många gissningslekar började jag förstå vad han ville. Han kom ifrån NHK och ville ha pröjs för tv-licensen. Fuck, jag trodde det ingick i hyran på denna typen av lägenheter. Eftersom jag inte kunde tjafsa så betalade jag snällt 2790 yen för att få gubben att gå.

Kvällen bar åter till Shimokitasawa. Det var Jonas sista helgkväll innan han drar tillbaka, så vi mötte upp några japanska vänner och pimplade öl på Lotus Cafe. De beställde in massor god mat; så som blåsfisk (ja, fugo, fisken som är så giftig att man dör om man tillreder den fel) och fiskskinn i vitt vin. Vår goda vän Kusanagi (vi kallar honom "anaki" som betyder "storebror") och hans vänner är väldigt nyfikna på Sverige, så det snusades Göteborgs Rapé och pratades Sofie Zelmani (lite sjukt att dom vet vem hon är?). Japaner är väldigt fascinerade av vita näsor har jag fått lära mig, mycket riktigt dröjde det inte länge innan de fattat mod att fråga om de fick peta på den. De fnissar med stor förtjusning samtidigt som de pressar nästippen med pekfingret. Grejen är att japaner inte har så mycket hud på näsan. Petar du på en japansk näsa så tar det tvärstopp. Ben tar emot direkt. Våra näsor är alldeles mjuka som kuddar säger de.

Precis när jag skulle gå och lägga mig fick jag vara med om min första jordbävning. En 3:a på richterskalan fick jag veta efteråt. Hela huset svajade, jag fick hålla i the-muggen för att den inte skulle falla i golvet och spegeln skakade. Det lilla skalvet var över på några minuter och kändes ganska harmoniskt. En liten snäll Hello Kitty-jordbävning som vaggade mig till sömns. Jag skulle kunna behöva en sådan varje kväll när jag har svårt att sova.

Fuck off Vader!

2005-06-18T09:02:00.000-07:00

Vilken dag det varit. Om detta bara är början vet jag inte riktigt vart detta ska sluta. Mötte upp Kacper för en shopping-sphree i Shibuya, Harajuku och Akihabara. Jag hade lovat mig själv att hålla i pengarna - det gick "sådär". Jag slog ihjäl väntan på polackpojken med att lyssna på slumpmässiga japanska band på HMV. Jag blev betuttad i Straightener, suverän emopojkbandspunk som jag inte skäms över att gilla, och köpte skivan. Det fanns så mycket bra japansk rock n roll att jag måste till Tower Records i Shibuya och spendera en hel dag vid provlyssningsautomaterna. Det tog inte många steg in i Harajuku innan plastpåsarna började dingla i handen. Äntligen fick jag komma till Graniph som säljer limiterade design t-shirts för en näve grus. Sist jag var här så var affären stängd. Jag tyglade mig och valde bara två. Jag skulle kunna köpt halva affären om det inte var för att det är svinlång tid kvar tills jag drar här ifrån. Graniph får in nya prylar flera gånger i veckan, "...så jag kan gå hit många gånger", tröstade jag mig själv med. Harajuku är en pina för den som inte har olimiterat med cash.

I Akihabara blev det safari bland bakgatorna. Kacper höll mig hårt i handen när vi letade upp spelmeccat Super Potato. Nintendos försälningsfjasko Virtual Boy var precis lika coolt som länge inbillat mig (VR-brillor med 3D-djup i 2D-spel) och Famicom-handduken fick följa med hem för en handfull Yen. Även gubbsamlingen utökades: Den supersöta gröna grodan Keroro Gunso (mycket poplär anime) och en Virtual-On Marz robot gör numera min Totoro-väckarklocka sällskap vid fönsterkammen. Trivsel! Efter många turer i trånga trappor och överfulla våningar av nördknark var magarna tomma. "onaka hetta" (betyder: "jag är hungrig" eller "har ett hål i magen"... och uttalas ungefär som "å vilken hetta!". Vi drog till ett curry hak för att sörpla i oss det godaste jag ätit än så länge i japan. Det ser inte mycket ut för världen men det var så gott! Stark curry med tjocka japanska nudlar, tufo och ägg. Servitrisen blev pratglad när jag berättade för henne hur mycket jag gillade maten, "oishi (jättegott!)" och berättade att hon nyligen varit i Los Angeles där hon bland annat tatuerade en drake. Tatueringar och japaner rimmar vanligtvis inte väl, det är något som varit yakusas signum och tatuerade nekas fortfarande inträde till publika badhus. Hur som helst, det håller på att förändras och det är ganska vanligt nu för tiden att japanska tjejer skaffar sig tatueringar.

Kvällen gick i luftgitarrens tecken. Efter att fått dragit ned brallorna åtskilliga gånger för att fråga om vägen hittade jag äntligen till spelstället Shelter i Shimokitasawa. Shimokitasawa är ett väldigt hippt område där unga hänger - framför allt rockstjärnor och opptäckta skådisar. Mycket barer, resturanger, teatrar, biografer och spelställen - antar att en liknelse vid stockholms söder inte är allt för avlägsen. Hur som helst, efter att ha hivat fram 2000 Yen till den förvirrade damen i entrén, som såg ut som hon trodde att jag gått fel, gick jag raka vägen emot bardisken. När man går på spelningar i Japan så ingår en drink/öl i biljettpriset. Med en sval Kirin i handen var jag redo för rocken. Kvällens tema var lättsam poppunkrock i samma anda som Queers/MTX/Ramones. Lokalen var väldigt liten och helt smockfull moshade japaner. Bandet jag kommit för att se klev på näst sist och heter Disgusteens. De var precis lika bra som jag fantiserat om sedan jag först såg dem på bild. Ryggradsrysningarna höll hela showen genom. Sådan energi och spelglädje! De var så coola! Speciellt tjejen som spelade gitarr och röjde så hon nästan ramlande omkull. Jag plockade fram luftgitarren och spelade med så gott jag kunde trots att jag inte förstod ett ord. Jag var enda utlänningen på plats och fick många fundersamma blickar. Värt att veta om japansk musik; verserna sjungs på japanska men i 90% av fallet sjunger man refränger på engelska med otroligt söta uttal och konstiga formuleringar. Inne på toaletten fann jag någon som tydligen inte höll med och hade klottrat kacklet med "Japanese bands please stop singing in english". Appropå "1, 2, 3, 4 - lets go!"-punk så såg jag till min stora glädje att "5,6,7,8" spelar på Shelter snart. Ja, ni vet de dansanta 50-tals tjejerna i Kill Bill. Gissa om jag ska gå. Gissa.

2 kilo

2005-06-17T09:42:00.000-07:00

Fredag. Första helgen i Japan. Det är gulligt att på TYO-ID så har Takashi som uppgift att varje fredag gå runt till de anställda vid 19-tiden och säga "Snälla, gå hem nu, jobba inte mera. Ha en trevlig helg". Jag tog uppmaningen på fullaste allvar och det var dags för mig och Kishimoto att dra till Roppongi Hills. Han körde bil dit, vilket var kul för omväxlingen skull, istället för att se Tokyo via underjordiska gångar. Roppongi Hills är de fina stråken där folk festar. Väldigt fancy pancy! Hur som helst, Kishimoto bjöd med mig för att representera TYO-ID på en Kessel Kramer-fest (bli inte förrvirrad av den ironiska hemsidan... gäsp).

Festen gick under namnet "2 kilo". Vid entrén till partyt fick alla deltagare varsin tegelsten, som jag antar väger två kilo, och tre valnötter att krossa. Sedan fick man stå i kö för "Kessel Kramer Brick Exchange", vilket gick ut på att man skulle kasta tegelstenen på en trädgårdstomte. Om tomten gick i kras så fick man boken "2 kilo" som kvällen till ära lanserade och, hör och häpna, väger exakt två kilo. Kishimoto kastade för högt och jag för lågt. Men vi knäckte våra valnötter och var nöjda med Tokyo Ale-ölen i våra glas. Vi minglade och Kishimoto presenterade mig för någon superviktig Art Director vid namn Yuji Tokuda på Dentsu. Roligt, för dagen innan hade jag fått förklarat för mig att om man någonsin stötte på någon med ett visitkort ifrån Dentsu så var det ruskig respekt. Tydligen går det hem hos damerna också som blir alldeles till sig i byxväcket vid blotta synen av ett Dentsu-visitkort. Hur som helst, vi bytte visitkort och pratade om Mother och tennistjärnor. Tydligen kallar han sin fru för Jimmy efter någon tennisspelare hon en gång i tiden gjort bort sig framför. Så hon och jag skålade för faktumet att vi båda heter likadant och gled vidare. När pratat färdigt om ditten och datten och skakat tass med alla viktiga begav vi oss hem. Kishimoto berättade att en spågumma sagt till honom att han måste lämna Tokyo i september och han tog uppmaningen på fullaste allvar. Så Kishimoto sticker till England någon gång i slutet av september med katt (meji, en tjock lurvig hemlös katt som de tagit hand om) och fru för att jobba på Unit 9 under ett par år. Jag spelade med och sa att det var nog bäst att följa spågummans råd, som det var helt naturligt att tro på sådant jox.

Flugskiten börjar bli läsbart

2005-06-16T19:01:00.000-07:00

Inatt sov jag bra för första gången sedan jag kom hit. Lite för bra kanske. Jag vaknade vid 9.40 (börjar jobba 10) och fick halsa den kalla latten i ett svep. Vid 10.30-snåret pep jag in på kontoret - men var ändå nästan först. Något som slagit mig är att typ ingen är på jobbet förrens tidigast 11. Just nu är klockan 11.04 och kontoret är inte ens halvfullt. På tal om kontoret. Med våra mått räknat är det ganska trista och stökiga lokaler. Speciellt för att vara en designbyrå. Fula lysrörslampor, helt öppet, trångt och plottrigt med prylar överallt.

Igår spenderade jag nästan hela dagen åt att springa på olika skolor för att ta gratis testlektioner, för att se vilken skola som passar mig. Lotten föll på Meguro Language School men jag kommer att byta lärare. Den första lärare jag fick var inte så bra på engelska, vilket genast blev ett problem, no shit?, när jag behövde djupare förklarningar än bara kroppsrörelser. Hur som helst, idag ska jag träffa min nya lärarinna. Hon heter Takahashi och är duktig på engelska. Om jag gillar henne så börjar min japanskakurs redan på måndag. Jag är så gudomligt peppad! Jag kör ett hiragana-test (enklaste formen av japanska tecken) varje morgon när jag kommer till jobbet. Blev så himla till mig i brallorna när jag kunde läsa vad det stod på en affär (はんこ, hanko... betyder stämpel) och kunde utläsa stationsnamnet Shibuya (しぶや). Jag har bestämt mig för att öva varje dag så jag i alla fall kan läsa både hiragana och katakana (används för att skriva västerländska ord) innan jag drar här ifrån.

Efter jobbet mötte jag upp med Kacper, Jonas och Alex i Jumbocho för att kasta pil och pimpla öl. Jag höll mig till det sistnämda och käkade nachos medan de andra grabbarna åkte på rådäng av japanerna. Vi hade även bestämt träff med två japanska herrar som jobbar på en stor manga-tidning för barn. Vi bytte tidningar och ryggdunkade varandras verk med ett par kanpai (skål!) innan det var dags att ge sig av hemåt för kvällen.

Blöt som en dränkt katt

2005-06-15T07:50:00.000-07:00

Yoki fnittrade så där blygt som bara japanska tjejer kan. I hissen stod den dumma svensken som glömt att tjacka ett paraply och blötte ner hissgolvet. Genomvåt in på t-shirten. Hon erbjöd sin handduk, jag avböjde av något konstigt artighetsskäl som jag ångrar. Hur som helst. Tsuyu (japans regnperiod) har börjat och det regnar kraftigt hela tiden.

Innan lunch höll jag en presentation inför hela TYO-ID om mig själv och vad jag gjort för projekt. Det gick bra och efter stannade många kvar i mötesrummet för att peppra mig med massor frågor. Det visade sig att tjejen som sitter bakom mig jobbat på SEGA och gjort grafik till Virtua Tennis till Dreamcast. Respekt. De flesta välter omkull när de upptäcker att jag kan så mycket om anime, tv-spel och japansk film. Jag är officiellt en "Akiba-kei" numera. Det är en subbenämning till "otaku" (nörd). Den titel förtjänar man när man spenderar för mycket tid i Electric Town, Akihabara, bland plastgubbar och tv-spel. Självklart firade jag med en tripp till Akihabara efter jobbet. Jag var dock lite sen så många av dom små specialaffärerna hade stängt. Så jag snurrade några hundra yen i leksaksmaskinerna, rodnade bland all porr och satte mig på tåget tillbaka. Det stora Akihabara race:et går av stapeln i helgen. Idag var jag bara där för att lukta lite. Så att allt stämde.

På vägen hem gick jag förbi ett ställe som jag svurit på att besöka i helgen. Pizza & Whiskey heter det. Jag glömde kameran på jobbet, men jag ska dit och dokumentera århundradets kanske klockrenaste pizza-hak. "En Funghi och en whiskey, tack!".

Totoro, knark och Freshness!

2005-06-14T07:41:00.000-07:00

Äntligen på plats med 15 timmars sittvärk och en jetlag jag inte skulle önska min värsta fiende. Nåväl, har betat av min första dag i Tokyo - en kladdig sådan. Det är så där äckligt varmt som när det är åska i luften hemma en stekhet sommar dag. Man kan inte andas och ett steg utanför dörren är man dyngsur av svett trots att man precis dushade. Trivsel alltså.

Dagen började på tvären. Jag hann inte ens in landet förrens jag sprang på trubbel. Tullens Golden Retriever nosade knark och jag fick snällt följa med tullmännen in på kontoret. Där drog man fram en pärm med bilder på droger av alla dess slag och pekade "... did you bring this (amfetamin)? or this? (cannabis).. or maybe this? (porrtidningar)?" osv. Efter att ha svarat nej på alla frågor var det dags att renkamma baggaget. Jag trodde tullmännen krämade i byxorna när de såg vad som låg överst i packningen. Där låg senaste numret av VICE "The drug issue". På framsidan står en person med maskerat ansikte och har hela handen full av heroinpåsar. Herregud. Spelade ingen roll att jag försökte bortförklara att tidningen handlade om knarkmisär snarare än om drogliberalism. Det är svårt att bortförklara mittuppslaget där en heroinpundare skjuter nålen i bikilinjen. Tullmannen tog åter fram pärmen - "... lets try again... do you have this? or this.. or this..". En extra kille kallades in för att hjälpa till, även han fattade tycke för VICE och hamnade på sidan där en kille boffar på den största majjastruten man sett på bild. Han var inte lika torr och utbrast "sugoi ne" (fritt översatt: helt otroligt!). Sedan var det dags för en tredje runda med pärmen.. "do you have this?.. or this?". Efter att ha luktat på salta lakrissillar och vänt ut och in på varje strumppar var de äntligen belåtna och jag fick gå.

Väl framme i Shinjuku tog Takashi emot och lotsade mig till lägenheten. Den är riktigt liten, det visste jag ju, men den funkar för en liten fis. Efter en grundling genomgång av tvättmaskin och sophämtning drog vi till kontoret som ligger på gångavstånd ifrån där jag bor. Alla var så snälla och kom fram och kämpade med engelskan för att få mig att känna mig välkommen. Jag kommer inte ihåg ett enda namn, det kändes som alla hette antingen Yuki, Yoku eller Yiko. På skrivbordet låg mina japanska visitkort och väntade. Ganska "på riktigt" att se sitt namn tryckt i katakana. VD ville ha ett ord med mig och bad ta plats i besöksstolen. Han tyckte att jag kaxade mig för mycket i CV:n jag skickat och att jag minsann inte skulle tor att jag hade något komma med när det gäller Winning Eleven. Jag antog utmaningen och han lovade att ta med sin PlayStation 2 för att göra upp. Jag ska vara Liverpool och han Chelsea. Sedan pratade vi fotboll i en timme grämade oss över att J-League har säsongsavbrott. Men någon cup-match eller VM-kvals-match lovade han att vi skulle hinna avverka innan jag drar hem till igen. Jag fick ett "gambatte kudasai" (kämpa/jobba hårt nu!) innan jag lydigt återvände till min plats.

Efter jobbet mötte jag upp Kacper i Shibuya för en shopping-sphree. På önskelistan fanns väckarklocka, lakan, iPod-högtalare och en iSight. Det var snabbt fixat i Harajuku. På Kiddyland hittade jag My Neighbor Totoro-klockan och behövde inte tveka en sekund (se bild ovan). Med kassarna fulla rundade vi av på Freshness Burger med en fiskburgare och en kiwismoothie. Freshness Burger är precis som namnet så försynt beskriver - freshness.

Streckade linjen

2005-05-12T01:34:00.000-07:00

Nu har jag flygbiljetterna i handen och hyreskontraktet påskrivet. Ingen återvändo alltså. För att fira det så har jag pekat ut Meguro på en fet karta (klicka på bilden för att zooma in) över Tokyos tunnelbana. Meguro ligger helt klockrent på samma linje (Yamanote Line, ringlinjen i tunnebanesystmet) som allt man vill besöka. Bara några stationer efter Shibuya, Harajuku och Shinjuku. Spelparadiset Akhihabara ligger på samma linje ett par stationer bort. Jag kommer åka ringlinjen runt tills jag blir helt yr i huvudet.

Dagens fakta om Meguro:
Tydligen är tuttfågeln Shijukara (Great Tit) stadsdelens lilla signum. Ps. Jag gillar ju bröst, perfekt!

Allehanda information om Meguro City

Vibrera två fingrar

2005-05-09T02:02:00.000-07:00

Schemat över spelningarna på The LOFT (Shinjuku) för perioden jag är i Tokyo har börjat forma sig. Först ut blir Vibrate Two Fingers som av media beskrivs som japanska The Clash. Spelningen går av stapeln bara några dagar efter jag landat - blir en soft uppvärmning och perfekt tillfälle att stämma luftgitarren. Den stora musikhändelsen är ju annars Summer Sonic festivalen i augusti med Nine Inch Nails som feta affischnamnet. Det kommer bli sjukt.

1: Summer Sonic Festival
2: Vibrate Two Fingers

Meguro, Meguro, Meguro!

2005-05-06T09:19:00.000-07:00

Takashi, låt oss kalla honom "fixarn", har styrt upp en lägenhet åt mig. Den ligger i området Meguro. Alltså samma område som TYO-ID har sitt kontor. Gångavstånd. Hur salt som helst. "Lägenhet" kanske är att ta i. Det är mer ett rum bara på 7,5 tatami-mattor. Ja, japanerna räknar boytan så - översatt till vettiga mått är det typ 12 kvadratmeter. Lite affischer och leksaksgubbar där så kommer jag trivas som en lax i en fors.

Du skämtar med mig?

2005-05-06T09:01:00.000-07:00

Då var det klart. Spiken i kistan. Så konkret och lite, lite... lite läskigt. Under 3 månader kommer jag att bosätta mig i Tokyo (13 juni till 4 september närmare bestämt) och jobba som grafisk formgivare på TYO-ID. Det känns som det hela började som en helt banal dussingrej "fan, vore det inte roligt att..." som helt plötsligt blir av. Kan inte tänka mig något roligare. Ska lillfisen ifrån småländska skogarna ströva omkring i Akhihabara på vägen hem ifrån jobbet? Äta onigiri-bollar (se bilden) till lunch och spela luftgitarr på the Loft i Shinjuku? Bäst jag nyper mig i armen.