SJÖLANDER

Laddad för semester

2008-07-15T18:32:00.001+02:00

Kiosken är länsad. Och dessutom har jag en hel massa böcker med mig också. Nu blir det sköna cafedagar i Berlin resten av veckan. Och restauranger och museer och nattliv och konserter och sånt såklart. Vi ses.

Hej då Visby

2008-07-13T10:29:00.001+02:00

Nu tar jag en sista saffranspannkaka och sen sticker jag. På återseende.

Framgång, charm och fyllda fat - ett inlägg om Almedalsveckan

2008-07-12T18:52:00.008+02:00

Ok; jag förstår den som inte gillar Almedalsveckan som fenomen. Inte ens vi som gillar Almedalen orkar ju göra det helt utan någon typ av ironisk glimt i ögat: det är en ankdamm, ett mingelparty, en vecka där rosevinsmingel, kindpussar och drömmen om att fastna på bild på någon blogg konkurrerar i intresse med de mycket seriösa politiska frågor som trots allt utgör veckans egentliga fond. Almedalsveckan är helt enkelt, och ingen vill egentligen att den ska vara något annat, lätt.

Inramningen i ett sommarsoligt Visby bidrar naturligtvis till denna lätthet. Mötesformerna också; där den framgångsrike arrangören har förstått att det krävs något extra för att locka till sig den allt kräsnare publiken. Därför bjuds det också på allt från snittar till frukostfrallor i en omfattning som visserligen inte riktigt matchar förväntningarna (den som bara följer veckan via media eller bloggar måste tro att det kastas mat över den hågade besökaren), men som ändå är påtaglig och nej, ingen behöver gå hungrig (eller törstig).

Kärnan i Almedalsveckan är heller inte de hundratals seminarierna, det är inte ens powerluncherna eller minglen. Ännu mindre är det vad som formellt är veckans höjdpunkter, de olika partiledartalen. Kärnan är en kväll på uteserveringen på Donners brunn, där den självutnämnda (unga) politisk eliten tätt hopträngd med journalister och pr-folk dricker drinkar och hivar bärs i den ljumma Gotladsnatten. Eller är kärnan kanske egentligen bilden av denna kväll.

När Almedalsbloggen och Fokus tillsammans fick för sig att kartlägga de nätverk som ”styr Almedalen” var det en på många sätt briljant idé. Briljant, eftersom en jättelik nätverkskarta med hundratals namn är en gjuten snackis och en perfekt giveaway. Och briljant, eftersom den knyter samma två av de ord som är Almedalsveckans essens: makt och nätverk. På denna politikens firmafest är det de gränsöverskridande kontakterna som räknas.

Och det är naturligtvis därför Almedalsveckan också är kontroversiell. Göran Palm skriver i sin vintersaga om högermannen ”Lasse med påken” (som gärna fraterniserade med den tidens radikaler som Hinke Bergegren och Karl Kilblom) att ”… de som lyckas / till vänster eller höger var egalt / lätt fann varann på klassamhällets krön, / där det är glesare än på dess botten” och avrundar med sanningsorden ”Politisk färg är lätt att tona ner / med hjälp av framgång, charm och fyllda fat”.

Jag tillhör nu dem som tycker att man faktiskt måste kunna skilja på sak och person. Och jag tycker dessutom att Almedalsveckan är en rackarns trevlig tillställning – på något sätt oskyldigt folkhemsk i sin fullständiga öppenhet och närmast pittoreska exhibitionism. Folkbildaren i mig blir dessutom nästan lite rörd över de mängder av människor som väljer att tillbringa soliga sommardagar inträngda i seminarielokaler diskuterandes allting från säljakt till hjärtsjukvård till FRA till ungefär allt annat du kan tänka dig istället för att sola och bada eller göra något annat som hör sommaren till.

Men samtidigt är det såklart inte bara så enkelt. De egentliga huvudpersonerna i Palms dikt om ”Lasse med påken” är de torpare som den unge Lars Stendahl (Lasse) hänsynslöst utnyttjade och i praktiken drev från landet. Det är de som luttrat förmodligen inte ens skulle ”höja på ögonbrynen” om de fick kunskap om att deras belackare ”åt Hallandsmiddag med en illröd son till handlaren i Breared”.

Och mitt ibland vimlet på Donners tror jag ändå att det är viktigt att inte glömma bort dessa torpare. Inte glömma bort att politik handlar om mer än spinn och spel och utspel och vem som dricker drinkar med vem. För Almedalsveckan är ett trevligt avbrott i den kommunalhusgrå politikervardagen. Men mer än så kan, och bör, den inte få vara.

Andra som skriver om Almedalsveckan som fenomen är till exempel Peter Gustavsson och Björn Elmbrant.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalsveckan, almedalen, Göran Palm, demokrati, lasse med påken och annat intressant

Bluffen som vann valet

2008-07-12T16:57:00.001+02:00

Dagens lästips. Missa för allt i världen inte uppsalaprofessorn Bertil Holmlunds uppgörelse med borgerlighetens utanförskapsbegrepp i gårdagens UNT. Framförallt för att han framhåller något som jag tycker alltför ofta kommer bort i debatten: inte bara är utanförskapet ett bluffbegrepp, det är också ett bluffbegrepp som med nödvändighet leder fram till politiska förslag i en viss riktning.

Vad borgerligheten har gjort är nämligen att de har definierat problemet inte som att människor faktiskt befinner sig ”utanför” (saknar jobb, lever på marginalen, inte får delta i samhället fullt ut), utan som att människor är försörjda av gemensamma trygghetsystem. Problemet blir alltså försörjningen, inte själva orsaken till att du är i behov av försörjning av gemensamma medel.

Och om problemet är försörjningen, då blir också lösningen att strama åt just denna. Vilket vi just nu ser otaliga exempel på. Tack till Andreas Bryhn, på vars blogg jag fick tipset.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, utanförskap, regeringen, borgerligheten, politiska bluffar och annat intressant

Vinner vänstern några val om tio år?

2008-07-10T23:53:00.003+02:00

Det är alltid skojigt att höra begåvade människor resonera om spännande saker. Och till skillnad från Fredrik (som har helt rätt i det där med YouTube) orkade jag inte bara pallra mig till Visby hamn utan även upp i ottan så att jag kunde delta i det frukostseminarium som anordnades av socialdemokratiska studentförbundet på temat ”Valvinst 2018 – var är vänstern om tio år?”

Seminariet bestod av en minst sagt spännande panel. S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs ledde nämligen ett samtal mellan inga mindre än sociologen Magnus Wennerhag, LO:s Irene Wennermo, Dagens Arenas Katrine Kielos och vänsterpartiets partiordförande Lars Ohly! Jag ska inte försöka mig på något fullständigt referat här (du kan hitta ett mer utförligt på Almedalsbloggen, se här), utan mer punkta ner några egna tankar.

Den första är att den pessimism jag tidigare skrivit en hel del om (se tex här, här och här) var väldigt påtaglig. Katrine Kielos erkände till och med att hon egentligen hade tänkt sig en mer upplyftande inledning, men att det inte blev så. Istället kom hon mycket att prata om vänsterns brist på självförtroende och tilltro till att de gamla verktygen fortfarande fungerade. Lars Ohly konstaterade att det var skillnad på vad han trodde och vad han hoppades. Irene Wennermo var väldigt öppen med de stora utmaningar/problem som hon såg arbetarrörelsen stå inför, framförallt relaterade till den ”nya” arbetsmarknaden.

Det var alltså inte så att det var en särskilt uppgiven panel. Tvärtom. Men någon sorts modernistisk utvecklingsoptimism av det slag som vänstern tidigare varit förknippad med och som nu återfinns hos en del nyliberala debattörer var svår att märka ens spåren av. Vänstern idag är helt enkelt medveten om att framtiden är ett oskrivet kort, och den är inte alls säker på att den kommer att vinna slaget om den.

Det leder till min andra reflektion, som kommer ur någonting Irene Wennermo sa. Hon inledde med att vänstern (och framförallt socialdemokratin) borde fokusera mer på hur man skulle regera efter 2010 än hur man skulle vinna valet. Och det tankesättet går lätt att använda på frågan om vem som vinner valet 2018. För viktigare än vilka partier som står emot varandra i den valrörelsen och hur det går för dem är naturligtvis vilka politiska alternativ det är som står mot varandra. Och kanske ännu viktigare än det är vilka alternativ som inte ens är aktuella i diskussionen. Med andra ord, vilka är ramarna för vad som är politiskt möjligt 2018?

Det är det perspektivet vänstern måste anlägga. Och då kanske det som idag kan uppfattas som pessimism snarare kan nyttjas som en sund realism. Vi inser att det inte kommer att gå av sig självt att göra samhället mer jämlikt och demokratiskt. Därför krävs det organisation, tankeverksamhet och en hel del vanligt hederligt hårt arbete för att komma dit.

Men det handlar alltså inte bara om att vinna val. Det handlar om att förändra samhället. Där någonstans tror jag att jag landade efter att ha lyssnat på morgonens samtal. Väldigt underhållande var det, dessutom.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, idépolitik, almedalen, s-studenter, kajsa borgnäs, katrine kielos, lars ohly, magnus wennerhag, vänstern, socialdemokrati och annat intressant

Mona for president

2008-07-08T18:49:00.001+02:00

Inför Monas tal: ssu:s förbundsledning poserar.

Morgon i Visby

2008-07-07T09:33:00.001+02:00

Är på plats i Visby för årets Almedalsvecka.Igår var folkpartiets dag, vilkets syns på de lokala löpsedlarna.

Moderat ifrågasätter strejkrätt

2008-07-04T12:18:00.002+02:00

Jag tänker inte kommentera den nuvarande busstrejken, men visst är det häpnadsväckande när moderaten Thomas Idergard i SVT:s morgonsoffa (du hittar inslaget här, gå några minuter in i inslaget) visar upp högerns sanna ansikte och ifrågasätter strejkrätten som sådan? Jag tycker åtminstone detta var ett av de tydligaste exemplen på vilket avgrundsdjup som döljer sig högt upp inom borgerliga kretsar – Idergard är trots allt fd MUF-ordförande och har även arbetat för partiet i regeringskansliet (se mer om hans bakgrund här).

Dessutom visar Idergards argumentation upp högerns oförmåga att förstå samhället som det faktiskt fungerar. I den före detta MUF-ordförandens värd är strejkvapnet överflödigt eftersom det bara är att byta jobb om inte galoscherna passar. Han tror alltså på fullt allvar att världen fungerar som om den vore en förenklad karikatyr av hur den beskrivs i de nationalekonomiska teoriböckerna, att vi lever i en värld där efterfrågan på arbetskraft för alla människor jämt och för evigt är större än utbudet.

Men så är det inte. Visst finns det grupper och individer som – åtminstone under vissa perioder – kan använda arbetsmarknadens ”marknadsmekanismer” för att pressa sin lön uppåt. Thomas Idergard är förmodligen en av dem (åtminstone tror han säkert det själv, personer i etablissemanget brukar tendera att förklara sina höga löner med den egna kompetensens marknadsvärde och inte att man ingår i de rätta nätverken). Men det stora flertalet av oss har inte den lyxen.

Tvärtom så är det normala att du som löntagare befinner dig i ett maktmässigt underläge gentemot din arbetsgivare. Och detta är extra tydligt om du dessutom befinner dig i ett arbetaryrke, där graden av ”utbytbarhet” är stor. Då behövs den kollektiva organiseringen och ultimat strejken som stridsåtgärd för att väga upp detta.

Runt om i världen riskerar människor livet för rätten att strejka. Här hemma i Sverige förstår inte en framstående moderat som Thomas Idergard vad vi ska med strejkrätten till. Beklämmande, är bara förnamnet.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Idergard, strejk, politik, moderaterna, arbetsmarknad, demokrati, strejkrätt och annat intressant

Klokt om SD och den globala kapitalismen

2008-07-02T23:12:00.003+02:00

"Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen." Det skriver bloggaren Vänstra stranden insiktsfullt i ett inlägg som rekommenderas för läsning; Credo om motståndet mot kapitalismen.

Att modernisering, globalisering och en alltmer allomfattande kapitalism föder motkrafter både till höger och vänster är ingen ny företeelse. Man kanske kan säga att både den auktoritära/konservativa högern och den radikala vänstern på olika sätt fyller i tomrummen i den liberala myten: på olika sätt står de upp för livsvärden och värderingar som inte ryms i en värld där "the economic man" blir alltings måttstock. Sedan kan dessa värden vara nationen, traditionen och rasen eller demokrati, människovärde och en jämlik samhällsgemenskap. Men poängen är att de är något annat, något mer.

Strandens analys är därför att det behövs en starkare; mer medveten och bättre organiserad; vänster som på allvar skapar alternativ till marknadssamhället för att högerextremismen ska kunna bekämpas. "Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt", som hon skriver. Och det ligger naturligtvis mycket i det.

En vänster som inte förmår vara genuint samhällskritisk öppnar upp fältet för andra krafter att fylla den rollen. Det är tyvärr en tes som det är alltför lätt att finna historiska belägg för att den stämmer.

Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, kapitalism, vänstra stranden, politik, politisk teori och annat intressant

Bagdad Bob på svenskans ledarsida

2008-07-01T19:32:00.004+02:00

Vården når fram till fler. Medborgarna är lyckliga. Socialdemokraterna kommer snart att ompröva sin kritik. Sjukvårdslandstingrådet Reinfeldts politik är framgångsrik. Endast små justeringar i marginalen är nödvändiga för att skapa perfektion i sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldts framgångsrika politik. Länge leve sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt - och hennes framgångsrika politik. Ungefär så kan man sammanfatta PJ Anders Linders kommentar till den oberoende utvärdering av Vårdval Stockholm som presenterades igår - och visst går tankarna till den berömda Bagdad Bob när han in i det sista försökte hålla fast vid bilden att det faktiskt var Irak som vann kriget och inte USA.

Fakta i målet säger nämligen något helt annat. Den kritik som socialdemokraterna i Stockholm riktat mot just Vårdval Stockholm understryks i rapporten. Systemet leder till sämre vårdkvalitet, särskilt i de områden där behoven är som störst. Se mer om den saken på nyhetsplats i SvD eller i DN.

Detta kommer nu inte som någon överraskning för mig. Ungefär samma sak har personer som faktiskt jobbar i Stockholms läns sjukvård påtalat ända sedan systemet först såg dagens ljus (ytterligare ett exempel hittar du här). I verkligheten är det uppenbart - Filippa Reinfeldts vårdval Stockholm är ett hafsverk, det är djupt orättvist och det ökar hälsoklyftorna i Stockholm.

Själv är min inställning klar - ja till valfrihet inom sjukvården, nej till det moderaterna vill kalla Vårdval Stockholm. Mer om den saken skrev jag här. Synd att annars rätt tänkande personer som PJ Anders Linder nu låter den blinda partilojaliteten gå före sunt förnuft. Men han måste väl balansera efter kritiken i FRA-frågan...

Läs även andra bloggares åsikter om vårdval stockholm, PJ Anders Linder, filippa reinfeldt, stockholm, stockholms läns landsting, sjukvårdspolitik, valfrihet, jämlik vård, jämlikhet, rättvisa och annat intressant

Lösa tankar efter midsommar

2008-06-22T19:35:00.009+02:00

Det stämde in i minsta detalj. Ända ner till de tillfälliga regnskurarna som tvingade den obligatoriska sillmiddagen in under tak så var det ett klassiskt midsommarfirande jag för bara några timmar sedan kom hem ifrån. Och jag inser att sommar, skärgård, familj och goda vänner är en lisa som till och med kan få besvikelsen över ett EM-slutspel i fotboll som aldrig riktigt lyfte att tona bort i välförtjänt glömska.

Även om det är sommar så är det inte riktigt sommarlov för mig, än. Några veckors arbete och sedan Almedalen är kvar innan jag får ta på mig sommarshortsen på allvar. Efter ett ganska dramatiskt slut på våren (på både ett personligt, jobbmässigt och politiskt plan) ska det bli riktigt skönt att få koppla av i semesterland. Samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt inte är ett dugg avundsjuk på alla er som försvinner redan nu - det finns någon liten lutheran där djupt inne i mig som uppfordrande ständigt påpekar att "den som spar han har". Och så tillhör jag dessutom den privilegierade krets som faktiskt riktigt trivs med sitt jobb, vilket nog får anses höra till saken...

En av fördelarna med att vara ledig är att det ger tid över till att fundera, och det är något jag gjort en hel del under helgen som varit. För politiskt är det ju rätt märkliga tider vi lever i just nu. Vi har en högerregering som är så upptagen med att provocera antingen kärnväljare eller oss andra att jag börjar undra om inte målet är att slå tidigare borgerliga regeringar i grenarna inkompetens och regeringsoduglighet. Man kan verkligen se parentestecknen runt regeringen Reinfelt - och det gör att den politiska diskussionen framöver säkerligen mer och mer kommer att förskjutas från att handla om valet 2010 till vad som kommer att hända därefter. Eller, hur kommer en ny regering under Mona Sahlin att se ut och vart kommer den att leda landet?

Och det saknas inte röster i den diskussionen. "Om en ny svensk socialdemokrati ska bli mer upphetsande än en återförening av Spice Girls måste den kravla sig ut ur sitt förra decennium" skriver exempelvis Katrine Kielos i sin senaste Fokuskrönika och menar att dagens socialdemokrati (ie Mona S) måste göra upp (eller kanske snarare, gå vidare ifrån) Bill Clintons och New Labours nittiotal. Jag läser texten med ett leende på läpparna och minns hur jag under min tid i SSU till och från brukade beskylla delar av partiapparaten (och ja, om jag ska vara ärlig, kanske vid något tillfälle även en och annan ungdomskamrat) för att sitta fast i ett förlegat 80-tals tänkande; så i den meningen måste man väl ändå skämtsamt kunna säga att vad Kielos pekar på är ett framåtskridande?

Men samtidigt är frågan naturligtvis betydligt allvarligare än så. Man kanske kan vinna val på att motståndaren är dålig, men man kan inte regera landet på det (fråga Per Schlingmann, höll jag på att skriva). Det gör att socialdemokratin och hela den nuvarande oppositionen har en rätt omfattande hemläxa kvar att göra innan de är redo att ta över ansvaret för landet på ett sådant sätt att inte nästa regering blir en lika pinsam politisk parentes som den nuvarande.

Några områden där jag gärna ser utveckling på är synen på brukar- och personalinflytande och kvalitet (och ja, det hänger samman) inom välfärdssektorn, en modernisering av arbetsmarknads- och näringspolitiken (och ja, de hänger också samman), en skolpolitik som faktiskt åstadkommer vad den säger sig vilja åstadkomma. Dessutom måste ett samlat vänsteralternativ förmå närma sig några av samtidens "nya" frågor: hur förhålla sig till den nya klass av papperslösa som är reellt existerande människor i vårt land, hur hanterar vi avvägningen personlig integritet/trygghet och - kanske viktigast av allt och dessutom svårast - kan och vill vi presentera något demokratiskt (socialt) alternativ till högerns marknadssamhälle? Runt alla dessa frågekomplex finns tankar, frön om man så vill, men jag upplever inte att vi är riktigt framme.

Och man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, heter det med viss rätta. Men i det här fallet hänger det samman - ju mer öppen socialdemokratin (och vänstern i bred bemärkelse) är för att närma sig även framtidens utmaningar, desto större chans att få förtroendet att styra landet.

Det enkla är att se vad som ska bort. Det hyfsat enkla är att se vad som ska göras på kort sikt. Det riktigt svåra är att höja blicken än mer, samtidigt som man håller kvar fötterna på jorden och behåller någon typ av markkontakt. Däri ligger dagens socialdemokratis stora framtidsutmaning. Så funderade jag, medan solen vägrade gå ner över en nästan lite löjligt idyllisk sommarskärgård.

PS: Jag är numer prenumerant på vänsterpartistiska Flamman, och mitt första nummer låg i hallen när jag kom hem i eftermiddags. Ur det kan särskilt rekomenderas en intervju med västerortsförfattaren John Ajvide Lindquist som förutom att ge en väldigt sympatisk bild av författaren själv också handlar en hel del om skräckgenren som sådan och ett mycket intressant resonemang om varför skräckförfattare med hjärtat till vänster (som Stephen King) är så mycket bättre än andra. Passar för läsning både i hängmattan och på balkongen. DS.

PSS: Lindquist kategoriserar (i texten ovan) dessutom medelklass som någon som "lyssnar på Mozart i iPoden". Vilket osökt påminner mig (som till och från är en sådan som lyssnar på Mozart i iPoden) om att jag aldrig har kommit mig för att skriva det där blogginlägget om min relation till just den mannen (Mozart, alltså). Trots att det skulle kunna handla om såpass spännande ämnen som klass, Europa och en av mina favoritpoeter, Göran Sonnevi. Den som inte orkar vänta på att jag ska få ändan ur vagnen och verkligen vill läsa blogginlägg med politiska under- (eller över) toner om allas vår Amadeus får istället titta in hos Johan Ingerö och vill man bara läsa några rent personliga reflektioner så kan man titta in hos Enn (tex här eller här). DS.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sommar, skärgård, funderingar, socialdemokrati, regeringen, framtid, Katrine Kielos, Mozart, John Ajvide Lindqvist och annat intressant

Tillbaka till stan och jobbet

2008-06-22T11:17:00.001+02:00

Länge leve arbetslinjen...

FRA och det egna ansvaret

2008-06-18T13:51:00.002+02:00

”En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv?”

Moderaten Helena Riviere utvecklar i debatten om FRA den borgerliga synen på det där med eget ansvar. Nu hoppas vi bara på att någon ska kasta in begreppet ”kränkt” i sammanhanget...

Via Neo blogg

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, moderaterna, eget ansvar, moderaterna, Helena Riviere, politik, integritet och annat intressant.

Snälla rara människa - LÅT BLI!

2008-06-13T00:42:00.004+02:00

Ärligt talat. Lasse. Varför? Kan du inte se varåt det barkar? (Och om du inte förstår vad jag menar, kolla tendensen på svaren på frågan i artikeln jag länkar till - det där är vad som kallas ett samband, nämligen.)

Läs även andra bloggares åsikter om sällskapsresan, film, uppföljare, kultur och annat intressant.

Jag har lyckats få en Intervju med en viss statsminister!

2008-06-11T23:41:00.002+02:00

Döm om min förvåning när jag fick "ja" på en kortare intervju med en viss statsminister vars namn ni alla känner men som jag lovade att hålla anonym. Vi pratade lite om ekonomin och politiken och så. Håll till godo.

JS: Ja, jag tänkte att vi skulle ta och börja med att prata några ord om inflationen som nu i dagarna...
FR*: NEJ!
JS: Öh, nu förstår jag inte...
FR: Jag vill inte prata om det.
JS: Näha. Öhh. Du vill inte prata om ... inflationen?
FR: Nä. Jag är statsminister. Jag har inget med inflationen att göra. Inflationen beror på citroner. Ser jag ut som en citron va! Gör jag det, va!!!
JS (svarar inte vad han egentligen tänker utan är artig): Nej, nej. Självklart inte. Du ser alls inte ut som någon citron.
FR: Och då behöver jag heller inte prata om inflationen. Bara dumma människor frågar statsministrar om inflationen. Smarta människor frågar citroner.
JS: Man frågar ... citroner?
FR(a): Ja precis. Så gör smarta människor. Åker runt och lyssnar. På citronerna. Hör vad de hör att säga. Hör att det finns två sidor av saken.
JS: Två sidor av ... inflationen?
FR: Nej, människa! Är du också dum heller? Av citronerna, naturligtvis.
JS: jasså, javisst, såklart. Citronerna har två sidor. Det borde jag ha förstått. Och hur ser de ut då, de två sidorna?
FR: Olika. Det vet jag. För jag har rest runt och lyssnat på citronerna. De finns de som säger att det är fel. Att statsministrar inte ska lyssna på citroner. Att de ska regera landet. Men då säger jag till dem...
JS: ... ja?
FR: ... att sossarna tänker höja skatten.
JS: Jaha. För det vet citronerna, eller?
FR(a): Nej, dummer. Det är bara nått jag säger. Jämt. (börjar tralla) sossarna ska höja skatten, sossarna ska höja skatten, sossarna ska höja skatten...
JS: Hmmm, ok, jag tänkte att vi kanske kunde fortsätta med en fråga om ekonomin i stort, då. Eller är det också något man bör fråga citronerna om?
FR(a): Nej nej nej!!! Man kan egentligen fråga vem som helst. Bara man inte frågar AB**. Då blir han ännu tråkigare än jag. Herregud vad trist han blir. Kurvor på kurvor på kurvor på kurvor på kurvor på...
JS: Jo, tack, jag tror att jag förstått
FR: ... på kurvor på kurvor på kurvor på kurvor på ...
JS: (lite kraftfullare) jo, tack då, men vem ska man fråga om ekonomin då?
FR: på kurvor på ... åh, förlåt. Ja, du förstår kanske varför du inte ska fråga AB. Nej, du ska såklart fråga Maud***
JS: Jaha, vad bra. Hon ger bra svar och så.
FR: Nej, du kommer inte att förstå ett ord. Det kommer att vara fullt av obegripliga liknelser. Konstiga landsbygsbilder. Men hon är alltid glad, Maud. Och så kan hon så mycket. (Böjer sig fram, förtroligt): vet du, hon har startat ett alldeles eget företag, Maud. Ett alldeles eget företag. Det du.
JS: Jaha, vad kul. Ja, då vet hon väl vad hon pratar om antar jag. Hon lyckades alltså bygga upp ett eget företag och...
FR: Nej, för tusan. Det gick helt åt skogen. Hon är lika sopig på att göra affärer som den där FRAdrick****. Men hon är glad ändå. Och det är det svenska folket behöver höra. Ni ska vara glada. TROTS att det går åt pipsvängen. Det är det ekonomiska budskap jag vill förmedla till svenska folket.
JS: Oj då, det var ett modigt budskap. Nåja, jag får väl tacka för mig och för att jag fick chansen att ställa några frågor då. Vill du att jag ska skicka texten till dig innan den publiceras så att du kan se över om det är något som blivit fel eller så?
FR: Nej då, det behövs inte. Jag ringer militären så kan de signalspana fram den ur din dator åt mig. Blir alldeles lysande det. Tjipp och hej, leverpastej.
JS: ja, öh, tja - tjipp och ... hej. Då. Och tack igen.

* Står för FrågeRespondant, som sagt lovade jag att hålla mitt intervjuoffer anonymt. FR bör skiljas noga från FR-A, som handlar om något helt annat.
** står för Annan Borgare, ytterligare en i raden av personer som jag av integritetsskäl vill hålla anonyma.
*** Står för ... Maud. Också hyfsat anonym. Typ.
**** Jo, ni börjar förstå. Ytterligare en i raden jag försöker skydda.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, satir, regeringen, ekonomi, humor och annat intressant. Hela denna lilla historia naturligtvis inspirerad av dagens partiledardebatt, framförallt denna lilla ordväxling.

Stockholmarna vänder Reinfeldt ryggen

2008-06-11T22:00:00.006+02:00

Den stora nyheten i dagens stora partisympatiundersökning är egentligen inte att oppositionen behåller sitt folkliga stöd, utan att det äntligen har vänt även i Stockholm. Skulle det vara val idag skulle 51.7 procent av väljarna i Stockholms län stödja den nuvarande oppositionen, mot 46,6 fr borgerligheten. Den största förändringen är att moderaterna fullkomligt brakar samman och tappar nästan fem procentenheter (4,7) från den förra mätningen (jämkade siffror som jag tog härifrån, hela SCB:s material hittar du här).

Personligen tycker jag inte att detta är det minsta konstigt. Det motsvarar bara stämningsläget jag som stockholmare tycker mig ha upplevt under en lång tid nu. Den moderna storstadsbon har genomskådat den borgerliga bluffen.

Om man går till partiledardebatten i morse så verkar statsministerns taktik för att vända trenden vara att frånsäga sig allt ansvar för hur det går för den svenska ekonomin. Vi får se vad Stockholms räntekänsliga bostadsrätts- och småhusinnehavare tycker om den saken...

Läs mer om SCB här, om partiledardebatten här och här

Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionen, scb, stockholm, regeringen, reinfeldt, partiledardebatt, inflation och annat politik, opinionen, scb, stockholm, regeringen, reinfeldt, partiledardebatt, inflation">intressant

En av Sveriges bästa bloggare är tillbaka, och en rapport alla borde läsa

2008-06-10T23:23:00.004+02:00

Ja. Fotboll är som opium för folket. Eller kanske snarare någon form av uppåttjack. Åtminstone är alla negativa känslor jag hade efter dagens landstingsfullmäktige som bortblåsta efter kvällens 2-0 seger. Så trots ett landsting där ledarskapet tappat kontrollen och politiken nu rasar iväg högerut rakt mot avgrunden kan jag inte låta bli att känna mig en smula lycklig. Bara jag tänker på Zlatan.

Två andra orsaker att känna glädje: en av Sveriges bästa bloggare Fredrik Jansson är tillbaka. Nu kallar han sin blogg Tankar från roten, och du hittar den här. Fotboll, politik, internationella utblickar, syrligheter och poesi. Obligatoriskt att kolla in.

Ann-Marie Lindgren har också - och det är den andra orsaken att glädjas - skrivit en väldigt bra och pedagogisk rapport om effekterna av de senaste årens avregleringar och privatiseringar. Lindgren är inte mot privata alternativ, men hon tar ett välkommet kritiskt helhetsgrepp om frågan. För alla bloggare där ute finns en hel massa kunskap och exempel att ösa ur texten. Ta tillbaka demokratin heter rapporten, och du laddar ner den här.

Borde väl utveckla en smula om varför jag är så kritisk till vad som händer i Stockholms läns landsting just nu. Men jag får nog ta och återkomma om det. Vill inte paja den här underbara stämningen Lagerbäcks pojkar har försatt mig i. EM-Guld, EM-Guld, EM-guld!!!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fotboll, em, zlatan, stockholms läns landsting, Fredrik Jansson, arbetarrörelsens tankesmedja, Ann-Marie Lindgren, avregleringar, privatiseringar och annat intressant

Gräddfiler, privatfinansierade sjukhus, avknoppningar - och nu dricksvatten

2008-06-10T18:47:00.001+02:00

Jag undrar om inte detta varit mitt livs mest dramatiska landstingsfullmäktige. Samtidigt som sommarsolen strålade genom fullmäktiges fönster har vi debatterat hetsigt om gräddfiler till akutsjukhusen, den skandalösa hanteringen av det nya sjukhuset i Solna, avkoppningar - inte minst i folktandvården. Själv har jag ytterligare någon debatt jag ska upp i men just nu lyssnar jag mest på en viktig diskussion om att minska eller rakt av förbjuda buteljerat vatten i landstingets verksamheter. I talarstolen centerns Gustav Andersson som pratar om Tomas av Aquino och drar på sig repliker.

Obama om ekonomin, påminner om Sverige

2008-06-10T00:06:00.011+02:00

Är precis färdig med förberedelserna inför morgondagens landstingsfullmäktige när jag råkar hitta det här inslaget där demokraternas presidentkandidat Barack Obama attackerar republikanerna angående ekonomin. Och särskilt slutet slår mig som väldigt tillämpbart på svensk politik just nu.

Dagens ekonomiska problem (som exempelvis Jonas Morian skriver om här) kan inte ensidigt skyllas på den borgerliga regeringen (även om de gjort mycket för att förvärra situationen, främst genom att inte förstå och våga ta tag i strukturproblemen på arbetsmarknaden). Men vad de inte förstår är att man måste möta globaliseringen genom att bli mer konkurrenskraftiga - inte mindre. Och då måste man våga investera i socialt trygghet och framförallt utbildning. Inte minst eftersom ekonomisk utveckling måste komma underifrån- vilket är ungefär exakt vad de svenska socialdemokraterna säger just nu.

Vänsterpartiet har snott "förändring" (change). När får vi se Mona Sahlin uppbackad av svensk musikelit utbrista i ett "ja, vi kan"?

Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, jobb, socialdemokrati, politik, ekonomi, utbildning, globalisering och annat intresssant

I skuggan av Ingrid (och Bengt)

2008-05-29T22:38:00.003+02:00

För några timmar sedan gästade jag Nalin Pekgul i Tensta. Mitt jobb var att prata vårdval Stockholm istället för Filippa Reinfeldt som ju konsekvent vägrar att dyka upp. Med på mötet var också Bengt Westerberg som pratade väl mot rasismen.

Och jag hade nog räknat med att mitt framträdande skulle skuggas lite bakom Westerbergs. Men att det var en tredje person som skulle stjäla showen hade jag inte räknat med. Min dotter Ingrid som var med på mötet dansade på torget och charmade publiken till den grad att de lokala aktivisterna på plats var mer måna om att bjuda tillbaka henne än mig - och jag förstår dem fullkomligt.

Ett riktigt bra möte blev det hursomhelst och jag kommer gärna tillbaka till Tensta. Även om jag inser att det kommer att krävas att jag tar med mig Ingrid som lockbete...

Peter Karlberg har rätt. Och fel.

2008-05-29T12:39:00.006+02:00

Häromdagen skrev jag ett inlägg om vänstern och pessimismen (du hittar det här, tidigare har jag varit inne på liknande tankegångar exempelvis här). Sossebloggaren Peter Karlberg kommenterar och säger att han inte känner igen sig, eftersom vänstern till sin natur är optimistisk . Och jag vill ge Karlberg både rätt och fel.

"För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet" skriver Peter och jag delar hans uppfattning till fullo. Det är så det borde vara. Men mitt inlägg handlade om hur det var.

Att det är vänstern som är samtidens bärare av det liberala projektet (eftersom liberalerna själva inte gör det) är exempelvis någonting jag vid flera tillfällen berört här på bloggen (se tex här). Och i liberalismens natur ligger en tro på människan, på förnuftet, på att ett annat bättre samhälle är möjligt. Men jag har väldigt svårt att se att vänstern under de senaste säg tio-femton åren faktiskt lyckats presentera någon realistisk utopi eller vision om hur ett sådant annorlunda, bättre samhälle ska kunna se ut.

Socialdemokratin har faktiskt i praktiken varit väldigt upptagen med att försöka rädda tidigare segrar undan globaliseringens nedbrytande krafter och kommunismen är död. Kanske har det funnits undantagsperioder - ett tag var labourledaren Tony Blair omgärdad av en aura av framtidstro och optimism till exempel - men de har varit just det. Och New Labour visade sig väl till sista vara mer av politiskt propagandatrick (ett mycket lyckat sådant, för övrigt) än något materiellt nytt.

Den pessimism jag tycker mig se grundar sig nu inte i bristande tilltro till människan, utan är snarare en insikt om att världen inte alltid är så lätt att förändra. Risken är naturligtvis stor att även den insikten slår över i uppgivenhet. Men det kommer man inte undan genom att förneka fakta.

Jag säger alltså inte att vänsterns pessimism är något eftersträvansvärt eller gott. Jag bara konstaterar att den finns där. De utopiska visionerna om ett samhälle som är radikalt annorlunda, där människan i verklig mening är fri: de saknas idag inom vänstern. Eller de kanske inte saknas - visst finns de kvar i högtidstal, studiecirklar och nattliga fylledrömmerier. Men det är få som verkligen tror på dem.

Ska man hitta något bra ord för att beskriva dagens vänster tror jag fortfarande att Anders Ehnmark hittat det bästa när han försökt sätta en etikett på Machiavellis förhållningssätt: det handlar om en kämpande pessimism. Vi stretar på, hoppas vissa segrar men räknar också kallt med en hel del förluster. Som en sorts samhällsutvecklingens Kurt Wallandrar, eller varför inte John Constantines?

Och det är naturligtvis inget fel i det. Strävan efter att försöka göra rätt och förhoppningsvis kanske till och med någon gång lyckas göra världen åtminstone en liten smula bättre är inget att skämmas över. Men jag tycker nog ändå att vänstern borde försöka höja blicken och spänna bågen en smula hårdare.

Ska det ske är förnekelse av att det överhuvudtaget finns ett problem en ganska dålig början. Så där tycker jag att Karlberg har fel, även om jag som sagt delar flera av hans utgångspunkter.

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Karlberg, pessimism, vänstern, socialism, politisk teori, ideologi, idédebatt och annat intressant

Jippi

2008-05-29T12:36:00.000+02:00

Vad kul.

Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död

2008-05-27T22:20:00.004+02:00

Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).

De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik).

Men socialismen - oavsett vilken sorts socialism vi pratar om - har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro - på riktigt - på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel.

Erik Bengtsson (som för övrigt håller en av de intressantaste politiska bloggarna just nu) har skrivit en betraktelse över frågan om vad som kommer efter nyliberalismen (du hittar texten här). "En sak verkar klar: nyliberalismens tid som dominant idé är över" skriver Bengtsson och som svar på frågan vad som kommer att komma istället resonerar han: "Som sagt tenderar jag att tro på en vänstervåg. Det har nog att göra med historiska studier och intrycket att historien går i vågor och aldrig tar slut. Men det hela är såklart en öppen fråga, och en politisk fråga."

Och det finns mycket som talar för att Bengtsson har rätt. Klimatfrågan exponerar med all önskvärd tydlighet den oreglerade marknadens oförmåga att hantera samtidens stora problem. För även de som förespråkar "marknadslösningar" på klimatproblematiken gör det ju genom att tänka sig någon typ av "konstgjorda", statliga, "politiska" om man så vill prissättningssystem. Och politikens återkomst behöver nu inte innebära en pånyttfödsel för vänstern (det är faktiskt lika tänkbart att det är den konservativa, auktoritära staten som får en revansch) men det skapar åtminstone förutsättningar för det.

Men tittar man ut över vårt närområde idag så finns det å andra sidan ingen anledning för en vänstermänniska att känna sig alltför munter. I Europa har vi högerregering på högerregeringen, och även om Bush-eran (tack och lov) är på väg att ta slut i USA är det fortfarande en öppen fråga hur progressivt det efterkommande alternativet är. Utmanarna mot väst kommer heller inte från vänster, det är snarare den auktoritära kapitalismen a la Kina som agerar förebild.

Jag skriver nu inte detta för att göra någon nedstämd (eller för att göra någon av mina mer högersinnade läsare upplyft heller, för den delen). Jag skriver det för att jag är så fullkomligt övertygad om att det behövs en vänster (i meningen en rörelse som verkar för social rättvisa, utvidgad och fördjupad demokrati, jämlikhet). Och då tror jag att Erik Bengtssons allra sista mening är värd att återupprepa. Det handlar om politik. En ny vänster måste i någon mening konstruera sig själv på nytt. Och i det arbetet handlar det både om drömmar men också om en krass och realistisk analys av hur det faktiskt ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Erik Bengtsson, utopier, nyliberalism, socialism, pessimism, tidsandan, ideologier, trender, tendenser och annat intressant

En riktigt bra idé

2008-05-25T21:53:00.002+02:00

En kortis - ordentlig retorikundervisning i skolan är verkligen en lysande idé. Och det är inte ett dugg fel att titta på hur det fungerar i USA för inspiration. Ordets makt borde helt enkelt göras tillgänglig för fler. (Och om någon tvivlar på den makten föreskrivs ett stycke titt på klippet nedan.)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, retorik, Martin Luther King, speech och annat intressant

Sanna Nielsen skulla ha tagit hem det...

2008-05-24T23:37:00.005+02:00

Ok, det är inte över än. Men lets face it. Det är kört för Charlotte Perrellie . Sverige ligger just nu på samma poäng som TYSKLAND. Och vi kan såklart inte veta. Men undrar om inte det svenska folket hade bättre koll än den där juryn när allt kommer omkring (folket, och så jag då).

Experter har inte alltid rätt. Tänk på det, nästa gång ni föreslår en författningsdomstol... (För övrigt tyckte jag att Bosnien hade den bästa låten, men då är jag å andra sidan också lite svag för det där med mimare.)

Läs även andra bloggares åsikter om schlagerfestival, underhållning, kultur och annat intressant