Per-Anders Svärd

Världens bästa djurskydd? + Tom Regan

2009-09-30T09:32:00.003+02:00

Idag lanserar Djurens Rätt en rapport som granskar myten om Sveriges djurskydd som världens bästa. Läs mer och ladda ner hela rapporten här.

Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.

Aftonbladet.se idag: "Djurplågeriet ett systemfel"

2009-05-28T12:45:00.003+02:00

Aftonbladet.se publicerar idag en artikel om djurförtrycket, undertecknad av Alexander Chamberland, Lisa Gålmark, Jens Holm och jag själv.

Så här skriver vi:

Det handlar om följande: Media kommer med en skräckrapport om exempelvis långa och trånga transporter, där djur ofta saknar tillgång till vatten. Folkmassorna upprörs rättmätigt. Politiker och ansvariga på företaget i fråga säger att det här självklart inte ska få förekomma. Utredningar ska tillsättas och reformer genomföras. Debatten dör efter någon vecka och allt verkar vara frid och fröjd. Ett par månader senare avslöjas dock en ny skandal inom djurhållningen och mönstret upprepas. Så har det sett ut i årtionden.

Frågan är hur många gånger det här måste upprepas innan vi inser att det handlar om ett systemfel. Det är jättebra att media avslöjar djurplågeri, men om vi ska kunna uppnå en verklig förändring av situationen får inte debatten röra sig på den här ytliga, populistiska nivån.

Vad som behövs är istället en debatt om speciesismen - inklusive dess relation till andra system av makt och förtryck.

Det är dags att djurdebatten utvecklas bort från får det ytliga, populistiska, massmediala sättet och blir mer systemkritisk och bred. Övergrepp mot djur är ett direkt resultat av samverkan mellan vinstmaximering och speciesism. Dagens kapitalism förvandlar såväl människor som djur och natur till förbrukningsvaror. Speciesismen legitimerar denna verksamhet, samtidigt som den ideologiska hierarkin mellan människor och djur lånar sig till vulgär biologism och försvar av hierarkier mellan människor. Båda systemen måste avskaffas för att vi ska kunna ha en värld där alla djur får finnas till för sin egen skull och inte enbart för vinstintressets skull.

Läs hela artikeln på Aftonbladet.se.

Svinfluensan och köttnormen

2009-04-28T10:53:00.008+02:00

Ingen har väl kunnat missa nyheterna om svininfluensan och risken för en pandemi. Liksom den beryktade fågelinfluensan för några år sedan har det nya viruset sitt ursprung i den mänskliga djurhållningen.

De två infektionsexperterna Björn Olsen och Christian Ehrenborg skriver om viruset i Dagens Nyheter:

Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Förtjänsten med Olsens och Ehrenbergs inlägg är att det klart och tydligt lyfter fram att H1N1-virusets utveckling har att göra med produktionen av djurprodukter.

Det influensavirus som cirkulerar i Mexiko och USA är mer anpassat till människan än vad fågelinfluensa är och har nu på kort tid skapat en ny nisch av djur – människan, – som det kan infektera. Men oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden.

Svininfluensan skulle faktiskt kunna kallas för "svinfluensa", eftersom dess uppkomst är direkt sammanflätad med människors utnyttjande av grisar.

Dessvärre vinner köttnormen i slutändan även i denna artikel. En återkommande tendens i dagens speciesistiska diskurs är nämligen ett ensidigt fokus på produktionen när det gäller att identifiera problem med djurhållningen. Konsumtionen nämns nästan aldrig. Det är en ideologisk förskjutning som flyttar ansvaret från konsumenterna av djurprodukter till företag, stat och myndigheter.

I artikeln kommer detta till uttryck genom att författarna helt ignorerar orsakerna till grisarnas och kycklingarnas populationsökning - dvs. köttätandets ökning i västvärlden och dess ständiga spridning i fattigare delar av världen. Istället kräver man, i nästa mening, lösningar i form av fler kontroller och övervakningssystem.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Köttnormen erbjuder oss helt enkelt en riktigt usel deal. Men i slutändan bygger den på en ganska skör grund, nämligen att vi inte ifrågasätter om vi behöver alla dessa djurprodukter. När den frågan väl ställs är svaret uppenbart. Vi behöver dem inte. Det är i det ljuset som vi borde betrakta frågor som den om svinfluensan. Köttnormen dömer oss bara att genomleva samma problematik om och om igen.

Snille - och smak!

2009-03-30T13:50:00.005+02:00

Vegan Göteborg rapporterar att Svenska Akademien (inte hiphopbandet, som ju redan har en viss djurrättslig prägel, utan den gamla finkulturella sammanslutningen) efter att ha utsett sin första veganska nobelpristagare (J. M. Coetzee) nu också har fått sin första vegan som ledamot: Lotta Lotass. Lotass intar - som sig bör för någon med så mycket snille och smak - stol nr 1 bland de aderton.

Djurskyddslagen, köttnationalismen och rasismen

2009-03-27T13:24:00.016+01:00

Jag tror att det var journalisten Magnus Linton som myntade begreppet "köttnationalism" som beteckning på vår svenska självbild som ytterst djurvänliga. Detta drag i den svenska diskursen om djur-människa-relationen är ständigt närvarande, inte minst i tjatet om att Sverige har "världens bästa djurskydd".

Och det är kanske inte så konstigt. Nationella symboler verkar ju kunna användas till att legitimera det mesta - från idrottsevenemang till folkmord. Det skulle snarast vara förvånande om ett politikområde som djurskyddet uppvisade fullständig immunitet mot intrång av nationella diskurser och symboler.

Ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv finns det förstås alla skäl att ifrågasätta bilden av svenskt djurskydd som något unikt och högtstående. Så här har jag skrivit om saken annorstädes:

It is in fact curiously common for politicians and corporations to make out their own country’s animal protection regulations and welfare inspection systems as being among the best – if not the best – in the world. By this move, the problem of animal "abuse" tends to be discursively located outside our own field of responsibility. "We" are not cruel to animals – "They" (the foreigners) are.

As argued by discourse theorist Teun van Dijk, elevating the good qualities of one’s own group is a typical functional move "in the overall strategy of ideological self-interest, which appear in most social conflicts and actions (e.g. in racist, sexist etc. discourse)" (1998 p. 33).

The recurring episodes of public and mass-media panic over the treatment of nonhumans in other parts of the world may be seen as symptoms of such ideological displacement. I believe animal rights advocates have yet to realize the extent to which the reproduction of speciesist relations is dependent on such discursive processes of "othering". The persona of the abnormal, cruel, foreign “animal-abuser” often seems to be a crucial condition of possibility for the normality of the everyday oppression of nonhuman animals in our own backyard.

Here, we could well speak with [Slavoj] Žižek and say that the common displacement of cruelty onto a foreign Other functions as a fantasy scenario that suppresses the political and ethical significance of our own speciesist practices. For the welfarist outlook to maintain its hegemony, ideological fantasy has to fill out the "the empty space of [its own] fundamental impossibility” (Žižek 1989:126). The fantasy of the Other’s deviant and cruel nature provides precisely the kind of lacking element that can allow the Self to reconstitute its identity as “normal” and “animal-friendly".

(Svärd, P. 2008. "Protecting the Animals? An Abolitionist Critique of Animal Welfarism and Green Ideology", i Sollund, R. (red.) Global Harms: Ecological Crime and Speciesism. New York: Nova Science Publishers.)

Köttnationalismen fyller med andra ord den viktiga funktionen att förskjuta problematiken med behandlingen av djur någon annanstans, ofta långt bort. Det är ett ideologiskt grepp som fritar den egna gruppen från skuld, eller till och med helt osynliggör den egna gruppens handlingar.

Framför allt skyms frågan om de egna matvanorna under ett täcke av veklagan över "de andras" okänslighet för djur. Det är de långa djurtransporterna inom EU som pekas ut som ett problem, inte den svenska konsumtionen av djurprodukter. Det är judars och muslimers koscher- och halalritualer som gör att djur lider, inte Svenssons köttätande. Och så vidare.

Det finns mycket att säga om detta, och jag hoppas kunna ge en bredare bild av den svenska köttnationalismen i min avhandling. Här kommer bara två exempel från tillkomsten av den nu gällande djurskyddslagen.

I förarbetena till den svenska djurskyddslagen från 1988 konstateras att svenskarna är särskilt djurvänliga:

I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd. (Prop. 1987/88:93, s. 14)

Här lyfts den egna gruppens positiva egenskaper fram på ett direkt sätt och placeras tydligt i förgrunden. Vårt folk bry sig verkligen om ickemänskliga djur. När det däremot gäller problem på hemmaplan är formuleringarna mer försiktiga och vi:et skjuts i bakgrunden:

Den svenska djurhållningen har dock i allmänhet präglats av goda förhållanden för djuren och en god djurskötsel. Detta allmänna förhållande utesluter emellertid inte att det även inom vårt land förekommer missförhållanden, t. ex. att djur vanvårdas för att deras ägare av olika skäl inte kan sköta om djuren på ett tillfredsställande sätt. Det finns också all anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall förändrat djurens miljö i negativ riktning. (Prop. 1987/88:93, s. 15)

Här är det de enskilda djurägarna som är problemet. Speciellt de ägare som lider av något personligt problem. På andra ställen i förarbetena exemplifieras detta med psykiska problem och alkholism. Det är alltså psykiskt sjuka och alkoholiserade djurägare som utgör ett problem - alltså ett litet fåtal dårar och suputer som avviker från normen. De människor som står för det största lidandet - alla helt vanliga konsumenter av djurprodukter - syns däremot inte i texten.

Ett annat problem i texten är den abstrakta teknologiska utvecklingen som förändrat djurens miljö. Återigen blir de verkliga aktörerna osynliga - de bönder och jordbruksföretag som har fattat högst konkreta beslut om att rationalisera produktionen, bedriva hårdare avel, införa minimala bursystem och så vidare. Teknologin framstår i förarbetena till djurskyddslagen som en opersonlig, abstrakt kraft som bara har drabbat samhället, människorna och djuren som en blixt från klar himmel. Kapitalistiska och speciesistiska motiv nämns inte. Kött-, mjölk- och äggkonsumenterna som betalar för produkterna, och därmed för de teknologiska förändringarna, syns inte heller.

Ett annat, djupt obehagligt, exempel står Föreningarna djurens vänners riksorganisation för. I sitt remissvar om djurskyddslagen gav de ett helt oförtäckt exempel på den djurskyddsliga rasismen:

Det är även viktigt att bestämmelserna om bedövning av slaktdjur inrangeras i djurskyddslagen, då det till Sverige inflyttar allt fler och fler människor från sådana länder där humanitet mot djur är fullständigt okända begrepp. (Prop. 1987/88:93, bilaga 2, s. 107)

Återigen förskjuts skuldbördan bort från den svenske konsumenten av djurprodukter. Det är människor inflyttade från andra länder som är problemet. I dessa länder bryr sig ingen om ickemänskliga djur, och därför måste vi som har djurvänligheten i vår folksjäl uppfostra de invandrade grupperna och skydda "våra" djur från hotet av deras seder.

Sådana direkt rasistiska och obeskrivligt korkade uttalanden är förstås inte helt vanliga att stöta på. Men de måste ändå förstås i ett sammanhang. De blir möjliga just för att det redan finns en stark nationalistiskt och rasistiskt laddad symbolvärld i djurskyddsdiskursen.

Allt språk är baserat på skillnader. För att "vi" ska kunna vara "djurvänliga" måste någon "annan" utpekas som "djurplågare". För att vårt köttätande ska förbli acceptabelt och stå bortom all kritik, måste någon annans agerande mot djuren brännmärkas. Dessvärre står nationalistiska och rasistiska stereotyper alltid till hands som användbara verktyg för att genomföra denna symboliska förskjutning.

Den kontintentala djurfilosofins misslyckande - och löfte

2009-03-07T18:46:00.002+01:00

När filosofen Peter Singer för några år sedan konstaterade att den kontinentala filosofins bidrag till det kritiska tänkandet kring djur-människa-relationen kunde summeras med "ingenting", hade han både rätt och fel.

Rätt, för att den kontinentala traditionen, med dess fokus på identitets- och subjektsfilosofi under lång tid misslyckats med att integrera djuret i sina kategorier. Detta trots att tänkare som Nietzsche, Heidegger, Levinas och Derrida på olika sätt berört frågan om djur-människa-relationen, dock alltid utan att föra resonemangen så långt som gjorts av Singer och andra inom den analytiska filosofiska traditionen.

Men också fel, för att den kontinentala filosofin utvecklat ojämförligt kraftfulla verktyg för att analysera de ideologiska dimensionerna av speciesismen. Även om klassikerna inte tänkte ända fram i denna fråga finns det många lovande tankespår för en ny kritisk teori om djur-människa-relationen att ta fasta på.

I en understreckare i Svenska Dagbladet skriver Anette Kristensson, fil. kand i filosofi vid Södertörns högskola, om översättningen av Derridas analys av djur-människa-relationen som en "carnophallogocentrisk" "offerstruktur" som måste genomskådas för att en fullständig kritik ska kunna genomföras:

Till skillnad från de flesta andra i den kontinentala filosofiska traditionen reagerar Derrida på det faktiska våld som utövas inom djurindustrierna. Han påpekar hur det under de senaste 200 åren i och med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen skett en förändring i vårt förhållande till djuren. Dagens industriella uppfödning och slaktning sker på ett sätt och i en omfattning tidigare generationer inte ens kunnat drömma om. De skulle se det som monstruöst. Derrida påpekar i en intervju att vi inte endast äter animaliskt kött för att få i oss protein – protein kan vi få i oss på annat sett. Vad som ligger bakom konsumtionen av kött är, precis som när det gäller dödsstraff, en offerstruktur, ett kulturellt fenomen länkat till arkaiska strukturer som enligt Derrida måste analyseras.

Läs hela texten här.

En gås oplockad med djurindustrin

2009-03-06T09:32:00.002+01:00

Helena Pedersen, pedagog vid Centrum för Genusvetenskap i Uppsala och djurrättare, skriver idag om kapitalism, djurindustri och speciesistisk ideologi i Svenska Dagbladets understreckare:

Om man ser animalieproduktionen som en form av kapitaltillväxt, innebär det att plötsligt uppmärksammade djurskyddsproblem, som i fallet med dunavslöjandet, knappast kan betraktas som tillfälliga avvikelser i ett i övrigt välvilligt, tillförlitligt och etiskt system för djurhållning. De måste snarare ses som logiska följder av en globaliserad animalieindustri styrd av marknadsekonomiska krav på volym och kostnadseffektiv avkastning. Man kan till och med föra resonemanget ytterligare ett steg vidare och se det som att enstaka avslöjanden om djurplågeri utgör en förutsättning för att upprätthålla det systematiska djurutnyttjandet: när industrin (liksom politikerna) kan visa att de åtgärdat ett problem, får den möjlighet att stärka sin legitimitet inför allmänheten/konsumenterna och kan därigenom befästa sin ställning på marknaden.

Läs hela texten här.

Tre år ung?

2009-02-17T11:21:00.007+01:00

Hur gammal är djurrättsrörelsen? Det beror lite på vem du frågar. Vissa skulle peka på att det fanns olika moraliska eller religiösa skolbildningar som tog djurens liv och intressen på stort allvar redan för flera tusen år sedan. Som romaren Plutarkos till exempel, som förespråkade vegetarism för djurens skull och redan på 200-talet e. Kr. formulerade en variant av det som idag kallas "marginalfallsargumentet" (dvs. insikten att det inte finns en enda moraliskt relevant egenskap som skiljer alla människor från alla djur).

Så djurrättsidéerna har utan tvivel djupa historiska rötter. Men en djurrättsrörelse är en annan sak. Och kan vi verkligen tala om en djurrättsrörelse med en allvarligt menad rättighetsinriktning förrän alldeles nyligen? Det finns skäl att diskutera den saken.

Faktum är att det mesta av den aktivism som utförts i djurens namn genom tiderna inte alls haft rättigheter som mål eller ens som ett huvudfokus. Istället har ett djurskyddsligt paradigm dominerat. Målet har varit reformer av den befintliga djurhållningen. Större burar och längre kedjor, har varit kärnan i de krav som de flesta kampanjer och aktioner har kommunicerat utåt (något som ofta skilt sig, speciellt på senare tid, från aktivisternas egna veganska ideal).

Det är först på senare tid – faktiskt bara de senaste två-tre åren – som "djurrättsrörelsen" fått en egen, uttalat abolitionistisk gren, inriktad på djurrättslig folkbildning och propaganda för veganism. Sociologen och djurrättsaktivisten Roger Yates skriver på sin blogg om den nya djurrättsrörelsen, och hur den skiljer sig från den gamla rörelse som fortfarande klär sig i en rättighetsretorik, men som i praktiken oftast jobbar efter en nyspeciesistisk, djurskyddslig linje.

This is the crazy reality of the animal protection movement: its ‘leadership’ and many members are ‘suspicious and even hostile’ to rights-based philosophy BUT insist, regardless of their subsequent substantial claims, on ownership of the rhetorical label in the face of all those who dearly wish to invoke animal rights as 'a heartfelt, morally justified demand to rectify all sorts of injustice'. In the meantime, of course, they describe the rightists as ‘divisive’.

Läs hela texten här.

Full fräs i svängdörrarna

2009-02-16T08:20:00.002+01:00

Återger här ett avsnitt från europaparlamentarikern Jens Holms (v) blogg:

Rolf Eriksson, tidigare chef för LRFs lobbykontor i Bryssel blev efter de borgerligas seger 2006 jordbruksminister Eskil Erlandssons statssekreterare. Tidigare agrolobbyist ska alltså nu hjälpa ministern att bestämma över jordbrukspolitiken. På tal om jordbruksdepartementet. Magnus Därth, tidigare ansvarig på jordbruksdepartementet för de svenska delegationerna i EUs förvaltningskommittéer för animaliska produkter (där man bland annat beslutar om exportbidrag till för olika köttslag) arbetar idag för köttindustrin på Kött- och charkföretagen.

Full fräs i svängdörrarna, alltså. Så länge ingen gör något åt det...

Strategidebatt och neo-köttkonservatism

2009-01-07T11:27:00.003+01:00

Gott Nytt År! Här kommer två läsvärda abolitionistiska texter att börja året med:

More Industry Reform... or the Vegan Paradigm?
Lee Hall svarar Martin Balluch om djurrättslig etik och strategi.

Although some communities understood the news sooner than others, the Copernican revolution wasn’t the result of people accepting change in increments. Astronomy charts didn’t show the Earth moving gradually outward as new editions were printed. A paradigm shift is an entirely new perspective, radical by definition. It will not happen overnight, and it will meet the full force of resistance; but it’s unstoppable once it’s presented and acknowledged. Relatively quickly in the scheme of human history, it can replace the previous perspective and become the new knowledge.

Project for a New American Carnivore. From Lyman to Niman in Ten Short Years.
Jenny Stein och James LaVeck frågar vad som hände med djurrättsrörelsen i det lyckliga köttets tidevarv. Har rörelsen tagits över av "Neo-Carns"?

Is it not strange that while the institutional animal movement has historically struggled to develop and sustain any significant collaborations with the peace, environmental, and human rights movements, it seems to have had no problem at all developing elaborate and rather intimate alliances with animal exploiting corporations such as Whole Foods, Niman Ranch, and Wolfgang Puck?

Pepparkaksmuffins

2008-12-19T10:14:00.005+01:00

Okej, nu är det jullovsdags! Vilket betyder pepparkaksmuffins. Knasigt goda. Kolla in receptet på 146 mil vegan och gör egna!

Topp 10: Korkade saker veganer får höra varje dag

2008-12-14T16:34:00.000+01:00

Djuren är inte vad de brukade vara

2008-12-08T16:39:00.012+01:00

I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev virologiprofessorn Erling Norrby nyligen om att ny forskning visar det finns större genetiska skillnader mellan människor än vad vi tidigare trott. Det har till exempel hävdats att den genetiska skillnaden mellan två slumpmässigt utvalda människor på jorden i genomsnitt bara är 0,03 procent, men nu hävdar man att den siffran snarare bör vara 0,5 procent.

Också mellan människor och andra djur är de genetiska skillnaderna tydligen större än vad som tidigare hävdats. Påståendet att vi människor i genomsnitt bara skiljer oss till 1,25 procent från våra närmaste släktingar dvärgschimpanserna bör till exempel ändras. Skillnaden kan i det fallet vara ända upp till 5 procent.

Jag jobbar på en längre text om vilka problem detta medför när det gäller rasism och speciesism - och förhållandet dessa ideologier emellan. Men för tillfället vill jag bara ställa en fråga:

Vad innebär denna forskning för djurförsöken?

Som en blixt från klar himmel kommer här påståenden om att människors och andra djurs gener skiljer sig åt betydligt mer än vad vi tidigare trott. Djuren är inte vad de brukade vara.

Med andra ord måste tillförlitligheten hos snart sagt alla djurförsök - de som tidigare utförts, de som pågår, liksom de som bara befinner sig på planeringsstadiet - omvärderas radikalt.

Och om de genetiska skillnaderna mellan människor och dvärgschimpanser plötsligt ökat mer än tre gånger, hur stora måste inte skillnaderna mellan människor och de vanligaste djuren i försök, råttor och möss, antas vara?

På vilket sätt kommer djurförsökarna att plocka in denna nya förståelse i sina kalkyler över försökens tillförlitlighet? Hur kommer de djurförsöksetiska nämnderna att hantera denna information när de väger försökens förväntade nytta mot djurens lidande?

Jag är rädd att det inte kommer att blir så stora förändringar på dessa punkter. Av den enkla anledning att sådana bedömningar aldrig har kunnat göras. De djurförsöksetiska nämnderna har från början haft ett omöjligt uppdrag. Men de har fyllt sin funktion att skänka ideologisk legitimitet åt djurförsöken på ett alldeles enastående sätt.

Saken är den att levande djur är komplexa, ickelinjära system - de är mer än summan av sina delar. Det betyder att minimala skillnader på den genetiska nivån, skillnader i samspelet mellan organen, eller i skillnader livsmiljön, kan få stora återverkningar på hela organismens funktionssätt. (Se vetenskapsteoretikerna Hugh Lafollettes och Niall Shanks bok Brute Science: Dilemmas of Animal Experimentation. London: Routledge, 1995, för en utförligare diskussion av detta.)

Experiment på ickemänniskor ger oss utan tvivel kunskap om ickemänniskor. Men överförandet av försöksresultaten till människor är alltid en gissningslek där ett okänt antal dolda variabler kan vara aktiva och avgöra resultatet. Den forskning som redovisas av Erling Norrby ökar detta osäkerhetstal ytterligare.

Ett rimligt mått på intellektuell hederlighet bland djurförsökare borde därför vara i vilken mån de tar sina experiment under övervägande i ljuset av den nya genetiska kunskapen. Men det kommer knappast att hända. Den som läst Thomas Kuhn och Michel Foucault vet redan att "normalvetenskapliga paradigm" eller "kunskapsregimer" tenderar att låsa in sig i sig själva och bara kunna ställa frågor utifrån sina egna begränsade horisonter. Den som har pratat med ganska många djurförsökare genom åren - som jag har gjort - vet också att de allra flesta håller med om riktigheten i de metodologiska invändningarna, men de fortsätter med sina djurexperiment i alla fall. (Någon lacanian borde psykoanalysera den här fetischen!)

Hur som helst. Det ska bli intressant att se vilka återverkningar - om några - som dessa upptäckter får för djurförsöken.

Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn

2008-12-03T11:11:00.003+01:00

En liten avstickare från bloggens vanliga tema kommer här. Sprid informationen på din blogg du också, och kom på demonstrationen mot den nazistiska marschen i Salem på lördag 6 december, kl. 12.00. Mer information om demonstrationen här.

Uttalande från Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC.

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkong på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Debatt i Djurens Rätt

2008-12-01T12:18:00.007+01:00

I senaste numret av tidningen Djurens Rätt fortsätter debatten om abolitionismen. Fyra inlägg av Catharina Krångh (anställd av Djurens Rätt) Lena Lindström (anställd av Djurens Rätt), Arne Ohlsson (naturkrönikör i tidningen Djurens Rätt 1990-2004) och Gert Nilsson (andre vice förbundsordförande, Djurens Rätt) kommenterar min essä i förra numret. Jag svarar också på en halvsida.

Egentligen skrev jag kring tio sidors svar som sedan fick klippas ner drastiskt för att gå in i tidningen, så det var praktiskt omöjligt att bemöta alla punkter som jag skulle ha velat kommentera. I mån av tid ska jag försöka redigera texten och presentera längre svar på de olika inläggen i Djurens Rätt här i stället.

När jag hinner. Först ska jag leta rätt på allt som har sagts om andra djur i riksdagen sedan 1840-talet. Det är lika spännande att bläddra i som det är tråkigt att leta fram må ni tro. Tur man har tiotusen metallåtar i podden som kan bevara ens mentala hälsa.

Brev till Maria Haldesten

2008-11-24T13:01:00.014+01:00

Hej Maria!

Jag läste din krönika om djur i GP idag. Som du kanske vet finns det både ett och annat att invända mot de slutsatser du drar.

Jag skulle vara mycket intresserad av att få veta vilken moraliskt relevant skillnad du ser mellan människor och andra djur som berättigar vårt användande och dödande av miljarder av ickemänniskor varje år.

Du anger nämligen inget sådant skäl i din artikel, och de flesta sådana försök som har utvecklats av filosofer har strandat på insikten att den som försvarar utnyttjande och dödande av djur för att de ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, saknar språk osv., i samma andetag också försvarar utnyttjande och dödande av vissa människor (som ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, små barn som inte kan tala osv.).

I avsaknad av skäl blir budskapet i din artikel, i klartext: "Jag är som människa överlägsen alla andra varelser och har rätt att bestämma när de ska leva, när de ska lida och när de ska dö. Så överlägsen är jag att jag behöver inte presentera något argument för den saken."

Makt ger rätt, med andra ord. Jag kan verkligen inte tro att det är den uppfattningen du har i grunden. Men det är det du skriver.

En möjlighet är ju att du inte alls har tänkt på saken, utan bara reagerat på Djurens Rätts material som något konstigt, udda, knäppt - ja kanske till och med "extremistiskt". Men varför då? Återigen tycks det mig som det saknas en rationell grund för den reaktionen. Visst förstår jag att en sådan diss kan generera en och annan ryggdunk från liktänkande som tycker att Djurens Rätt är ute och cyklar, och som uppskattar varje uttalande som mildrar deras eget dåliga samvete. Men värmen som den gemenskapen erbjuder kan ju inte rimligtvis vara en ersättning för genomtänkta argument, eller hur?

Speciellt inte med tanke på att vad som står på spel är miljarder individers lidande och död.

Så, jag ser fram emot dina svar på dessa frågor. Detta brev publiceras på min blogg idag, och jag ber om din tillåtelse att även publicera ditt svar där.

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd

Uppdatering: Svar från Maria Haldesten

Hej Per-Anders!
Att hävda alla levande varelsers lika värde är ganska lätt: Det har ett antal djurrättsfilosofer, likt Singer, insett.
Och den vegan som tillskriver sig dessa uppfattningar, och som lever därefter: Det vill säga avstår från alla animaliska produkter, liksom all vård och medicin, skulle jag ha full respekt för.
Det betyder inte att jag delar denna uppfattning. Man kan naturligtvis hänvisa till människans makt och naturliga möjlighet att utnyttja djuren för sin egen nytta, samt det faktum att vi är födda till allätare.
Religiösa kan hänvisa till att människan, till skillnad från djuren, är skapade till Guds avbilder och att det ger oss en särställning.
Själv väljer jag hänvisa till det förnuft, som skiljer oss från djuren. Det som gör att vi överhuvudtaget kan resonera kring moraliska rättigheter och skyldigheter.
Det förnuftet säger mig att vi av nyttoskäl, för att understödja evolutionen och bidra till att minska lidade kan utnyttja djuren, exempelvis för att framställa mediciner.
Mvh
Maria

Kommentar:

Det är skönt att höra att Maria Haldesten avvisar religion och råstyrka som acceptabla skäl för djurförtrycket. Men vad blir kvar som motiveringsgrund?

En hänvisning till "förnuftet"?

Eller vänta nu, kapacitet att resonera kring "rättigheter och skyldigheter" verkar det vara?

Eller vänta nu, "nyttoskäl" och "minska lidande" verkar det vara?

Eller vänta nu, vi ska "understödja evolutionen"?

Vad gäller förnuftet som grund för rättigheter så var det ju just det som min fråga gällde, eftersom det ställer till ett av de allra största problemen för speciesismen. Den som säger att den som är mer intelligent kan utnyttja den som är mindre intelligent säger i samma andetag att mer intelligenta människor får utnyttja mindre intelligenta människor. Det finns helt enkelt inga genvägar runt den paradoxen.

Mina argument i det första brevet förblir alltså obesvarade, medan vi kan konstatera att intelligensaristokratismen fortfarande har sina anhängare, i alla fall på Göteborgs-Posten. Jag kan dock inte se att det håller, och jag förklarar detta mer utförligt här.

Något liknande gäller frågan om rättigheter och skyldigheter. Måste någon ha skyldigheter för att ha rättigheter? Jag har förstått att detta är en mycket vanlig trossats inom subkulturen borgerliga ledarskribenter - jag har redan svarat ledarskribenten i Jönköpings-Posten om den saken - men jag tvivlar på att ens någon av dessa innerst inne accepterar en sådan kamrersmoral. Det mest otäcka med den här argumentationslinjen är ju att den som inte kan sägas ha moraliska skyldigheter (ickemänskliga djur, små barn, svårt psykiskt funktionshindrade) inte får några rättigheter alls. Vi kan med andra ord behandla dessa varelser precis hur som helst. Det är i alla fall vad som följer av doktrinen.

Att sedan nyttoskälen och lidandeminskandet kommer fram visar väl att Haldesten inte alls har läst Singer, vilket inledningen vill ge sken av. Om något på allvar skulle öka nyttan/lyckan i världen så skulle det vara ett avskaffande av djurutnyttjandet.

Det där om att "understödja evolutionen" vet jag inte vad det betyder, så det hoppar jag över. Frågan om djurförsöken är dock mer intressant. Först bör vi här konstatera att Haldestens ståndpunkt, återigen, lika gärna kunde användas för att motivera dödliga experiment på vissa människor (de som saknar förnuft och som inte har moraliska skyldigheter). Det är ett mycket dramatiskt påstående, som få skulle ställa upp på. Ändå är det vad som följer av varje försök att försvara djurförsök enbart på nyttogrunder.

Sedan bör vi konstatera att försöket att beslå djurrättsförespråkare med dåligt samvete för att de använder mediciner också är nonsens. I boken För djuren (2006) har jag skrivit svar på denna och fler frågor om djurförsök:

Kan djurrättsförespråkare själva ta mediciner som har djurtestats?
Mediciner måste enligt lag testas på djur. Motståndet mot djurförsöken skiljer sig därför från till exempel motståndet mot utnyttjandet av djur i lantbruket. Att äta vegetariskt är en fråga om att vägra köpa delar av djur som dödats för att bli till föda. På detta sätt minskar vegetarianen efterfrågan på animaliska produkter, vilket med tiden leder till att färre djur utnyttjas och dödas.
När det gäller djurförsök är situationen annorlunda, eftersom tester av mediciner på djur är lagstadgade. Därför kan antalet djurförsök inte påverkas genom konsumentbojkotter av medicin. Som djurrättsförespråkare hjälper man med andra ord inga av de djur som redan har dödats i experiment genom att undvika mediciner. Det som behövs är istället politisk påverkan för att minska antalet djurförsök genom ny lagstiftning. (För djuren [PDF], s. 144)

Det finns alltså inget nytt i Haldestens svar. Alla aspekter av hennes invändningar mot djurens rättigheter har diskuterats till leda i den filosofiska litteraturen i över 30 år nu.

Som djurrättsförespråkare kan man börja känna att man har rätt att bli lite förolämpad över de ständiga, nedlåtande, paternalistiska påståendena enligt formen "jamen det här har ni veganer/djurrättare förstås inte tänkt på!" Jamen det är väl självklart att vi har tänkt det! Man kan inte vara vegan i en vecka innan man möter alla Maria Haldestens invändningar och många därtill. Självklart har dessa invändningar diskuterats och bemötts, om och om igen. Och de diskussionerna och svaren ligger förstås inte längre bort än en simpel googling. (Varför inte börja med Animal Rights FAQ?)

Men speciesismens ideologiska grepp är så starkt att de flesta inte behöver bry sig om att undersöka om motståndarsidan har något intelligent att säga. Det är liksom självklart att de har fel redan från början. Det är samma mentalitet som får sexister att anta att det måste vara något fel med feministiska krav, eller rasister att ta för givet att människor med annan hudfärg eller kultur inte kan vara jämlika. Även i de fallen duggar "det här har ni inte tänkt på"-påståendena tätt. Det är samma blindhet, samma oförmåga att se sina egna privilegier som ligger i grunden. Och samma oförmåga att se offren för förtrycket.

Djursex: Äntligen ställs de relevanta frågorna

2008-11-19T13:48:00.003+01:00

"Djursexförbud är rent hyckleri", skriver antropologen Don Kulick i Expressen idag.

Äntligen ställer någon de relevanta frågorna om djursexdebatten. Observant nog tar Kulick även upp tvångsinsemineringen i mjölkproduktionen som ett betydligt mer omfattande fenomen än ett fåtal zoofilers övergrepp.

På många sätt är det just dessa frågor som djurrättsrörelsen borde ha lyft fram hela tiden istället för att spela på äckelfaktorn och stigmatiseringen av zoofiler som avvikande. (Jag har skrivit om detta tidigare här och här.) Nu får vi istället en märklig situation där djurrättsrörelsen kan framställas som lite löjlig och inskränkt som inte har ansträngt sig för att dra de verkligt relevanta slutsatserna.

En idé bara: Kanske vi djurättare skulle prova att vara först på bollen i framtiden?

Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt

2008-11-18T18:26:00.005+01:00

Svenska Dagbladet skriver idag om den nya kycklingmodellen Cobb 700, som växer rekordfort, blir jättestor, har fyrkantiga bröstmuskler, och kan produceras med olika färger på näbbar och fötter.

Historien är hårresande, naturligtvis. Men också ännu en anledning till en helt inomspeciesistisk debatt. Precis som fallet var med förra veckans debatt om sexuella övergrepp på djur i Expressen så kommer knappast speciesismen som sådan att bli föremål för debatt.

Vad vi kommer att få se är snarare en lång rad fördömanden av överdrifterna i djurutnyttjandet, samtidigt som alla fortsätter att ta det för givet att andra djur finns till för oss att använda.

I själva verket tror jag att just uppmärksammandet av sådana här överdrifter och excesser i djurutnyttjandet - som tidigare Belgian Blue-debatten, vissa speciellt plågsamma djurförsök, onödiga pälsprodukter, kosmetikatester på djur, långa djurtransporter och nu den extrema aveln i form av Cobb 700 - fungerar som en ideologisk gränsdragning där ett socialt acceptabelt djurutnyttjande definieras samtidigt som det osynliggörs som moraliskt problem.

De extrema exemplen drar med andra ord uppmärksamheten från det rutinmässiga, vardagliga djurförtrycket som de flesta deltar i. Genom att manifestera upprördhet och motstånd mot sådana excesser kan man till och med få det vanliga djurförtrycket att framstå som som sin egen motsats, som en sorts "djurvänlighet".

Jag har idag en artikel om detta publicerad på Yelah.net. Läs mer här: Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt.

Stoppa sexuella övergrepp mot djur! Drick inte mjölk!

2008-11-11T12:00:00.026+01:00

I dagarna presenterar Expressen en artikelserie om sexuella övergrepp på djur. Omfattande moralpanik är därmed att vänta. Den viktigaste frågan är dock om vi kommer att få se speciellt mycket djurrätt i debatten. Jag tvivlar på det.

Missförstå mig inte. Jag vill också se ett förbud mot sexuella övergrepp mot ickemänskliga djur och produktionen av djurpornografi. Det är det enda rimliga förhållningssättet, eftersom samtycke till sexuella handlingar inte kan säkras när det gäller andra djur (alltså i princip samma skäl som gör sexuella handlingar med barn oacceptabla).

Men som jag skrivit tidigare är jag tveksam till djurrättsrörelsens prioritering av detta som en viktig kampanjfråga. Min huvudsakliga invändning är att jag inte tror att man mobiliserar några speciellt progressiva känslor eller kloka moraliska principer i den kampanj som förs.

Som jag uppfattar det organiserar kampanjarbetet istället främst ett förakt för zoofiler som äckliga och sexuellt avvikande individer. (Djurens Rätt är förvisso tydliga med att deras kampanj inte ska riktas mot människors sexuella preferenser, och förbundet väljer att undvika termer som "tidelag" och "bestialitet" som har använts för att stämpla både människor och andra djur som mindre värda. Djurrättsalliansen är däremot mer oförsiktiga i sitt begreppsanvändande.) Hur som helst lär de mediala konsekvenserna vara tämligen onyanserade - vilket också de flesta kommentarer på Expressens hemsida vittnar om.

Till följd av detta riskerar vi just nu ännu en debatt om djur som blir helt inomspeciesistisk. Låt mig förklara vad jag menar med det.

Istället för att föra idékampen kring ickemänskliga djurs individuella värde och rättigheter framåt så får vi en moralpanisk hetsjakt mot motbjudande hästknullare. Zoofilerna utgör med andra ord precis den sortens överskottsspeciesistiska fenomen som den vardagliga speciesismen behöver för att själv förbli osynlig.

Genom att peka ut dessa avvikande "andra" som problemet osynliggörs det faktum att vilken vanlig köttätare och mjölkdrickare som helst orsakar ofantligt mycket lidande och död. Det är alltid "de andra ", "dom", som förtrycker djur. Zoofiler (eller i andra sammanhang djurtransportörer, judar, muslimer, kineser och så vidare) är djurplågare. Aldrig "vi".

Så vi hamnar i en skendebatt. På ena sidan en majoritet av speciesister som är anhängare av djurskyddsideologin - tanken att djur finns till för oss att använda bara vi gör det på "rätt sätt". På den andra sidan en pytteliten grupp zoofila speciesister som anser att djur finns till för dem att utnyttja sexuellt.

Men båda grupperna ser djur som saker som finns till för oss att använda. Båda grupperna är fast i speciesistiska tankemönster. Speciesismen som sådan synliggörs knappast i den rådande debatten.

Djurrättsrörelsen borde därför passa på tillfället att unyttja uppmärksamheten till att diskutera just djurrätt. Alla är redan emot sexuella övergrepp på djur, så det finns ingen anledning att fortsätta slå in den öppna dörren samtidigt som man hojtar om att man gör något nytt, modigt och normbrytande. Det är istället den fundamentala dubbelmoralen i behandlingen av ickemänskliga djur som borde uppmärksammas.

Faktum är ju att en genomsnittlig svensk blandkostares matvanor under en livstid kräver att omkring 1000 landlevande djur och uppemot 30 000-40 000 marina djur lider och dödas. Tiotusentals oskyldiga och försvarslösa offer. Helt i onödan. Enbart för att medelsvensken inte kan ge upp den njutning som köttätandet erbjuder. Så vem är egentligen pervers?

Djurrättsrörelsen borde också lyfta fram de sexuella övergrepp som våra matvanor bygger på. Främst av allt tänker jag på den regelmässiga tvångsinsemineringen av kor i mjölkproduktionen. För det är ju så det går till. Utan kalv, ingen mjölk. Men det vore alldeles för krångligt och dyrt att låta fortplantningen ske spontant i umgänget mellan kor och tjurar, så befruktningen sköts mycket ofta artificiellt, av husdjurstekniker och veterinärer.

Man kan med andra ord säga att de största ligorna som sysslar med sexuella övergrepp i Sverige har namn som "Arla" och "Milko". Och att de driver sin verksamhet med pengar från miljoner obetänksamma, speciesistiskt uppfostrade konsumenter. Brottsligheten är systematisk och drabbar hundratusentals individer varje år. Offren får sina barn kidnappade och dödade, deras mjölk säljs vidare till de beroende speciesisterna av hälare och langare som ICA, Konsum och Vi. Och så snart de inte producerar tillräckligt med mjölk - vid 4-5 års ålder - så mördas de. Två tredjedelar av allt nötkött som säljs i butikerna kommer från kor och kalvar i mjölkindustrin.

Den logiska slutsatsen borde förstås vara att den som är emot sexuella övergrepp mot djur direkt borde sluta att betala för både kött och mjölk. Det behövs inte många nya veganer för att göra större skillnad för djuren än alla lagar i världen mot zoofili någonsin har gjort.

Istället för att slå sig för bröstet för att man uppmärksammat en fråga som varit vunnen sedan århundraden - det finns ingen som helst acceptans för zoofili och det kommer aldrig att uppstå någon heller - så borde djurrättsrörelsen anstränga sig för att använda den uppnådda uppmärksamheten till medvetandehöjning kring speciesismen.

Signaturen "M. Pigg" på Expressens hemsida är en av de få som kommenterat vad som borde vara uppenbart - att fokuset på sexuella övergrepp faktiskt är en närmast bisarr förminskning av problemet med djurförtrycket:

Det finns redan lagar mot djurplågeri och därmed skulle en lag mot djursex enbart bli en moralisk markering.
Problemet är att det då fortfarande är tillåtet att döda och äta upp ett djur vilket borde vara värre än att ha sex med samma djur?
Resultatet av en lagstiftning skulle kunna bli att man kan döda ett djur, ha sex med det och sedan äta upp det, allt fullt lagligt utom sexet... som då dessutom skulle vara en form av nekrofili...

Den reformistiska invändningen mot detta är förstås att ett förbud mot sexuella övergrepp på djur ändå är en öppning, en början, ett första steg i rätt riktning, och att det är därför vi måste ägna vår energi åt just den frågan, just nu.

Nej, säger jag. Djurrättsrörelsens uppgift kan aldrig vara att förminska det speciesistiska förtrycket. Är eller vill du bli aktiv för djuren så slösa inte din tid på detta. Ägna din aktivism åt att sprida helhetsbilden istället för att delta i att portionsförpacka barbariet i former som bara smickrar människors falska självbild som "djurvänner". Det sistnämnda borde faktiskt betraktas som tjänstefel.

Om djurens frigörelse innebär något över huvud taget så innebär den att vi människor slutar betrakta dem som saker, som medel för våra egna mål. Att vi lämnar dem ifred. Och om det är fallet, så måste djurrättsrörelsen arbeta för just detta, och inte för ändamål som fördunklar eller motverkar detta syfte.

Global Harms: Ecological Crime and Speciesism

2008-11-06T14:26:00.005+01:00

I dagarna har det utkommit en ny djurrättsbok med titeln Global Harms: Ecological Crime and Speciesism (New York: Nova Publishers). Jag har skrivit ett av kapitlen i boken, och svenska djurrättare lär känna igen även Lisa Gålmark och Helena Pedersen bland författarna.

Mitt bidrag handlar om den inneboende speciesismen i djurskyddsideologin och i grön ideologi, och hur denna bidrar till ickemänskliga djurs sårbarhet för de "förtryckets fem ansikten" som den politiska teoretikern och feministen Iris Marion Young har resonerat kring.

I dagsläget är boken kanske lite väl dyr för den genomsnittlige djurrättaren (ca 650 kr + frakt på Amazon.com). Men jag blir himla glad om du tipsar ditt bibliotek om att ta in den!

Information om boken från förlagets hemsida:

Editors: Ragnhild Sollund (Norwegian Social Research Institute , Elisenberg, Oslo, Norway)

Book Description:
The fields of environmental crime and speciesism are of increasing interest to social scientists. This increase reflects the great concern many people-academics as well as non-academics-now feel for the situation of our planet and its vanishing species. Over the last two decades, criminologists and social scientists have published papers on these fields in a range of journals, as well as in books. In the present book, new articles based on empirical examples shed light on how the exploitation of nature and animals take place as well as exploring its sources and consequences. Empirical evidence is drawn from South East Asia as well as Africa, UK, US and Scandinavia and will show that children are socialized into speciesist attitudes in the school system, how illegal logging and wild life trade damages the ecosystem, how consumerism leads to environmental harm, how industrial farming may be understood in the Marxist term of alienation, as may speciesism, and how even the animal protection movement itself may be linked to ideas of humans' superiority, so far as "green" movements do not consider animals as individuals.

Table of Contents:
Preface:

1. INTRODUCTION: TOWARDS A GREENER CRIMINOLOGY
(Ragnhild Sollund, Norwegian Social Research (NOVA)Norway)

2. CRIME, CONFLICTS AND ECOLOGY IN AFRICA
(Tim Boekhout van Solinge, Willem Pompe Institute, Utrecht University
The Netherlands)

3. CRIMINAL DEGRADATIONS OF CONSUMER CULTURE
(Martin O’Brien, Centre for Criminology and Criminal Justice, Univ. of Central Lancashire, UK)

4. THE LAND OF THE ORANGUTAN AND THE BIRD OF PARADISE UNDER THREAT
(Tim Boekhout van Solinge, Willem Pompe Institute, Utrecht University
The Netherlands)

5. IMAGINARY SPACES AND REAL RELATIONS
(Simon Hallsworth, London Metropolitan University)

6. ARISTOTLE REVISITED: ANTHRO-ANDROCENTRISM AND MEAT NORMATIVITY
(Lisa Gålmark, Sweden)

7. CAUSES FOR SPECIESISM: DIFFERENCE, DISTANCE AND DENIAL
(Ragnhild Sollund, Norwegian Social Research, Norway)

8. LEARNING TO MEASURE THE VALUE OF LIFE? ANIMAL EXPERIMENTATION, PEDAGOGY, AND (ECO)FEMINIST CRITIQUE
(Helena Pedersen, Swedish Research Council, Sweden)

9. THE DOG THAT COULD NOT BARK
(Svetlana Stephenson, London Metropolitan University, UK)

10. PROTECTING THE ANIMALS? AN ABOLITIONIST CRITIQUE OF ANIMAL WELFARISM AND GREEN IDEOLOGY
(Per-Anders Svärd, Department of Political Science, Stockholm University, Sweden)

11. NATURE, DIFFERENCE AND THE REJECTION OF HARM: EXPANDING THE AGENDA FOR GREEN CRIMINOLOGY
(Nigel South, University of Essex, UK)

Låt den rätte komma in - som djurrättsfilm!

2008-10-29T22:52:00.012+01:00

Igår var jag och såg Låt den rätte komma in på bio. Rekommenderas. Svensk socialrealism - nu med queera vampyrungar. Fler än jag måste ju ha väntat på den!

Hur som helst. Är det någon mer som har sett filmen som tycker sig hitta aspekter som kan tolkas djurrättsligt? Här kommer i alla fall några av mina spridda iakttagelser i den riktningen. (Först bara en varning för spoilers!)

John Ajvide Lindqvist är vegetarian.
Per Ragnar, som spelar en av de centrala rollerna, är också vegetarian sedan årtionden tillbaka. (Avståndet till veganismen manifesteras dock i drickandet av ett stort glas mjölk.)
Titeln "Låt den rätte komma in" är hämtad från en Morrissey-låt - "Let the Right One Slip In". Och Morrisey är ju som alla vet vegetarian.
Allusionerna till slakt av djur är många. Inte minst när Per Ragnar ägnar sig åt att söva människor med halotan (som för övrigt ofta används som sövningsmedel vid djurförsök) och sedan hänga upp dem i fötterna för att skära upp deras halsar och tömma dem på blod. Scenen med det första mordet i Blackeberg påminner förresten om den sortens argument man ofta får höra till köttätandets försvar: "Vadå fel? Den där grabben hade ju ingen aning om att han skulle dö!"
Filmen inleds med att Oskar fantiserar om den behandling han skulle vilja ge sina plågoandar i skolan: "Skrik som en gris!" hotar han och hytter med morakniven mot sina imaginära fiender. Är det bara en slump att detta grisslaktstema får inleda och ständigt återkomma i filmen? Även i boken finns ett speciellt ställe där några pojkar diskuterar grisslaktens fasor. Jag är helt säker på att en icke-vegetarisk författare aldrig skulle kunnat skriva just den scenen på det sättet.
I en scen sitter Oskar och äter (vad som gissningsvis är) blodpudding. En snygg liten vinkning till den speciesistiska dubbelmoralen. Vi fördömer vampyrernas dödande av människor, men är blinda för det långt mer massiva lidande och dödande som vi själva orsakar med vårt värsta massförstörelsevapen - gaffeln.
Eli säger till Oskar att skillnaden mellan Oskars hämndbegär gentemot sina mobbare och Elis hunger efter blod är att den senare är något som måste tillfredsställas. Det underliggande argumentet tycks vara att Oskar, som har ett val, också har ett moraliskt ansvar för att undertrycka dessa känslor. Eli, som skulle gå under utan blod, kan däremot inte hållas ansvarig på samma sätt för sitt originella sätt att hålla sig vid liv (eller åtminstone odödhet). "Bör implicerar kan", som Kant skulle ha sagt. Och här känner vi djurrättare förstås direkt igen det gamla trötta "men-lejon-äter-ju-antiloper"-argumentet för köttätande.

Är det någon som har fler funderingar på detta tema så får ni gärna höra av er.

Avslutningsvis bara en fundering kring bevarandet och ifrågasättandet av speciesismen i science fiction- och fantasygenrerna. Å ena sidan representerar dessa genrer en stor öppenhet inför att andra varelser än människor skulle kunna ha ett värde. Det finns till exempel inget tvivel om att Chewbacca och Yoda i Star Wars har moralisk status i människornas ögon, trots att de är långt ifrån mänskliga. Till och med robotar som C3PO och R2D2 tycks ha ett ansenligt egenvärde. Legolas och Gimli kivas förvisso bäst de kan, men möjligheten till ett ömsesidigt erkännande finns ändå där över "rasgränserna" mellan alver och dvärgar. (Varför heter det förresten nästan alltid "ras" i sci-fi- och fantasysammanhang, trots att det är politiskt inkorrekt att tala om "ras"? Extra känsligt borde ju detta vara i fantasyvärlden där hela populationer ofta stämplas med en inneboende essens som "god" eller "ond". Är det för att beteckningen "art" på ett mycket obekvämt sätt skulle dra uppmärksamheten till våra tillkortakommanden när det gäller behandlingen av andra djur? Hur kan vi liksom erkänna Chewbacca som individuellt moraliskt relevant utan att också erkänna tusentals arter på den här planeten - som dessutom empiriskt sett finns på riktigt och inte bara i George Lucas fantasi?)

Å andra sidan äter de flesta rymd- och fantasyhjältar kött från andra arter utan att blinka. Att de just slagit tillbaka en attack från ett auktoritärt och ondskefullt Mordor som hyllar principen att makt ger rätt verkar inte bekymra hoberna när de återvänder till Fylke och återupptar sin lantliga livsstil, med allt vad det innebär av multipla frukostar, luncher och middagar på animalisk föda. Sam och Frodo förblir med andra ord mot Fylkes grisar vad Sauron var mot Fylke.

Det förbryllar mig att speciesismen så lätt kan reproduceras även i vad som borde vara en synnerligen ogästvänlig miljö för artpartisk extremism. Ett undantag är förstås Star Trek, där det flera gånger har klargjorts att människan i framtiden har slutat förslava djur och istället använder avancerad replikatorteknologi för att framställa köttliknande maträtter. Men även i Star Trek återkommer essentialismen. Veganismen är något som människan lär sig från vulcanerna - en "ras" eller "art" som kännetecknas av att de skyr känslomässighet och tänker strikt logiskt. En del av deras avståndstagande från köttätande tycks vara motiverat med att det är ett "djuriskt" beteende. Ju mer man fjärmar sig från denna primitiva djuriskhet, desto mer sofistikerad och högtstående är man helt enkelt. Och det är ju en form av speciesism i sig.

Namninsamling mot animaliska ingredienser

2008-10-06T10:04:00.002+02:00

En namninsamling har startats mot den utbredda oförskämdheten hos många producenter av "vegetarisk" mat som envisas med att blanda i mjölk och ägg i sina produkter.

Helt i onödan. Varenda liten vegan som varit utomlands eller bara har tillgång till Internet vet ju att det formligen kryllar av korvar och burgare utan äggpulver där ute.

Så, Hälsans Kök och ni andra:

Hur. Svårt. Kan. Det. Egentligen. Vara. Frågetecken.

Skriv under namninsamlingen här.

Artikel i Djurens Rätt

2008-09-17T11:50:00.007+02:00

Till min glädje (och lite chockande eftersom jag helt glömt bort det) så publicerades min artikel ur Stockholms Fria Tidnings serie om språk och speciesism även i senaste numret av Djurens Rätt, under titeln "Slaveriet avskaffades inte genom 'slavskydd'".

Det ska bli spännande att se om någon läsare noterar att artikeln är betydligt mer provocerande gentemot den officiella djurvänligheten än Henrik Engströms utmärkta kritik av Astrid Lindgrens djurförtryckande dubbelmoral, som orsakade läsarstorm efter förra numret. (En PDF-fil kan laddas ner här - se sid. 16-18 för artikeln om speciesismen i Lönneberga.)

Min artikel kan läsas här, men spana in tidningen ändå. Det är ett bra nummer!

Gramsci, symboliska mervärden och djurrättskampen

2008-08-28T09:35:00.015+02:00

En artikel av Lee Hall om människoapors rättigheter i Dissident Voice, väckte några spridda tankar hos mig om djurs rättigheter och villkoren för vår kamp.

Vad händer med begreppet "rättigheter" när det tillämpas på andra djur? Sker inte en mystisk devalvering av dess värde? Och vad kan göras åt detta?

Som Lee Hall noterar angående människoaporna i Spanien som är på väg att tilldelas "mänskliga rättigheter", så ser rättigheterna plötsligt inte alls ut som vi minns dem, utan är förkrympta till något annat - de blir ungefär som förtorkade russin efter en gång saftiga rättighetsdruvor.

Som jag ser det följer detta av våra inlärda ideologiska associationskedjor. Om något har med andra djur att göra så anses det per definition inte vara av speciellt stor vikt. Även ett begrepp som mänskliga rättigheter, som annars hålls mycket högt, drabbas av en sorts djurisk utspädningseffekt när det tillämpas på andra apor än oss själva.

"Djurets" metaforiska mervärde som det låga, det fula, det annorlunda, det äcklande, det avvikande, det dumma, det mindre-än-mänskliga, flödar liksom över på allt det kommer i kontakt med. (Det är just därför som rasistiska och sexistiska ideologier och retoriska figurer så ofta har byggts upp kring jämförelser med djur - eftersom det möjliggör en "överdeterminering", som Freud skulle ha sagt, där offren kan förminskas genom att göras symboliskt likvärdiga med andra djur.)

Begreppet "rättigheter" är inget undantag. Vilket förstås medför ett stort problem för varje försök till en "djur-rätts-rörelse". Det går liksom inte att säga "rättigheter för djur" utan att en rad kulturella och diskursiva associationer aktiveras som genast gröper ur rättighetsbegreppet. "Inte kan man väl mena att andra djur ska ha rättigheter fullt ut?" "Okej att de ska behandlas schysst, men inte behöver vi väl lämna dem helt i fred?" Och så vidare. Det hela brukar koka ner till att "rättigheter för djur" inte betyder mer än att behandlas lite bättre i fångenskap och dödas under mer raffinerade former.

Den slutsats vi borde dra av detta är att djurrättskampen måste tas mer på allvar. Om det är rättigheter för andra djur vi vill ha, så måste vi säga det. Vi måste göra den ideologiska positionen tillgänglig för människor att identifiera sig med, och koppla den till en insikt att kamp för mänskliga rättigheter och kamp för andra djurs rättigheter är samma sak.

En del läsare har redan insett att jag pratar neogramsciansk postmarxistiska här. Antonio Gramscis poäng var ju att arbetarklassen endast kunde bli den ledande kraften i samhället genom att etablera en "hegemoni" som inte bara omfattade makten över politiska institutioner och produktionsmedel - utan också över samtidens ideologiska, kulturella och moraliska liv.

Centralt i den kampen för hegemoni var arbetarklassens ansträngningar att artikulera samman olika demokratiska kamper inom det borgerliga samhället till en gemensam front mot detsamma - en gemensam front inom vilken deltagarnas politiska medvetande och solidaritet kan utvidgas så att de förstår att framgång för deras egna krav kräver framgång även för andra gruppers krav.

Filosofen Ernesto Laclau sammanfattar Gramscis tanke utmärkt när han säger: "In the end, whoever wanted to say ’justice’ would also say ’communism’. This formation of a common collective will is Gramsci’s concept of hegemony." (Se Hearts, Minds and Radical Democracy, en intervju med Ernesto Laclau och Chantal Mouffe.)

Är inte detta precis vad som borde vara djurrättsrörelens målsättning? Att när någon säger "rättvisa", så ska det per automatik innebära även en full uppsättning rättigheter för andra djur? Att när någon säger "jämlikhet" så ska det innebära lika hänsyn till allas intressen och upplevelser, oavsett deras art? Att när någon säger "frihet" så ska det innebära rätten för alla varelser att få leva sitt eget liv?

Men mycket av djurrättsrörelsens praktik talar emot byggandet av denna hegemoni.

För det första är rörelsen allt för benägen att fastna i djurskyddsparadigmet och därmed förminska sina egna frågor till oigenkännelighet. Genom att lägga ner enorma mängder pengar och aktivistisk energi på olika "förbättringar" av djurhållningen sänder vi kontinuerligt ut den felaktiga signalen att det bara är ett trevligare slaveri som rörelsen strävar efter. (En lång rad tidigare texter på den här bloggen tar upp just denna problematik.)

För det andra är många aktivister i djurrörelsen ofta politiskt omedvetna, eller till och med rädda för att förknippas med ett vänsterprojekt i vidare mening (omfattande bland annat konsekvent kamp mot kapitalism, rasism, heterosexism och miljöförstöring). Ur den bredare vänsterns synvinkel, å andra sidan, verkar djurrättskampen ofta bli någon sorts degenererad identitetspolitisk avart som hotar sammanhållningen. Dessa tendenser samverkar ofta för att driva djurrättskampen till effektiv politisk isolering.

För det tredje inbillar vi oss ofta att djurrättskampens mål på något sätt skulle få plats inom det existerande samhällets institutioner - att de rådande politiska och juridiska arrangemangen skulle kunna vara effektiva kanaler för att avskaffa djurutnyttjandet. Detta föder ofta en legalistisk attityd som kräver en anpassning av de djurrättsliga kraven till institutioner som i grunden är speciesistiska och antropocentriska - dvs. anpassade för att främja människors intressen. Följden blir (som Matthew Calarco påpekat), att rörelsen måste agera ännu mer identitetspolitiskt:

... in order to gain a voice in the political and legal spheres, [the animal rights movement] is constrained to adopt the language and strategies of identity politics, which in turn further constrain the discourse to establish a concept of animality and animal interests that must be somewhat distinct from the focus and concerns of other forms of identity politics. This situation creates divisions among progressive causes and leads to a kind of isolationist approach to animal rights politics, where animal rights are seen as floating in an empty space distinct from political concerns about, for example, women's rights, environmental justice, or worker's rights (all of which are, on my understanding of the question of the animal, intimately related to animal rights, if only for contingent historical reasons).

Dessa faktorer samverkar för att etablera en ond cirkel, en politisk logik för fortsatt isolering av djurrättsrörelsen. Istället för att bygga en ideologisk hegemoni där likhetstecken sätts mellan rättvisa, jämlikhet, frihet och djurrätt ger allt för många av våra aktiviteter ett motsatt intryck - att det handlar om ett udda särintresse utan anknytning till andra politiska frågor. Återigen spelar djurskyddsfokuset en avgörande reaktionär roll genom att förminska våra ideal och få dem att framstå som någon sorts "rättvisa light", helt utan släktskap med vad som skulle krävas av rättvisa mellan människor.

Lösningen kan aldrig vara att ytterligare anpassa våra krav till det tillgängliga politiska och normativa språket - och därmed förminska dem radikalt. Istället måste vi synliggöra att det språket är i grunden speciesistiskt. Vi kan inte nöja oss med identitetspolitisk isolering där vi försöker hitta en egen "nisch" genom att skilja oss från andra rörelser. Vi måste istället visa att den inneboende orättvisan i förtrycket av andra djur är av precis samma skrot och korn som de orättvisor som drabbar människor.

Den här kampen är inte över förrän det inte längre går att säga "rättigheter" utan att mena även (fullständiga, icke-devalverade) rättigheter för andra djur. Därför är det också mot byggandet av denna hegemoni som våra aktiviteter och ansträngningar måste inriktas med full kraft redan nu.

Vi förtrycker alltid bättre än dom

2008-08-03T14:27:00.006+02:00

Jag känner mig tvungen att kommentera ett djurskyddsligt utspel ifrån förra veckan. Det är journalisten Jeanette Thelander och muséeintendenten/fåruppfödaren Katarina Lindehag-Ekholm som skriver på DN Debatt om hur vissa muslimska och judiska lobbygrupper försöker få slakt utan bedövning tillåten i Sverige.

Genom omfattande vetenskaplig forskning vet man i dag att vid smärta och ångest aktiveras samma funktioner i hjärnan hos får, kor och andra primater som hos människor. Det betyder att slakt utan bedövning är synnerligen plågsamt för högre däggdjur. Det är heller inte tillåtet enligt svensk djurskyddslag. Men den lagen angrips av Judiska centralrådet och Muslimska rådet med stöd från socialdemokraternas kristna Broderskapskaprörelse och delar av folkpartiet. Att slakt utan bedövning innebär djurplågeri har de valt att ignorera. Djurskyddslagen måste upprätthållas, skriver journalisten Jeanette Thelander och Katarina Lingehag-Ekholm, intendent på Malmö Museer.

Känns det inte bara så typiskt att när en djurfråga för en gångs skull får utrymme på DN Debatt, så är det med en vinkling som handlar om att skydda "våra" djur från de där "ociviliserade" djurplågarnas övergrepp? För det är ju precis den sortens berättelse som aktiveras av den här artikeln, alldeles oavsett författarnas försök att förekomma eventuell kritik mot deras (kultur)rasism genom att skjuta in en rad förbehåll.

Istället för att lyfta frågan om djurens rättigheter så normaliserar artikeln istället slakt med bedövning som det acceptabla, normala, icke-kontroversiella förhållningssättet till andra djur. (Och ska man äta vegetariskt så ska det vara för... *trumvirvel* ... miljön!)

Den genomsnittlige köttätaren som läser detta kan knappast få någon annan uppfattning än att hänsyn till andra djur, det handlar om att se till att djuren skärs sönder först efter en rejäl klubba i huvudet - det säger ju till och med djurvännerna själva i Dagens Nyheter. Att det vardagliga äktsvenska köttätandet i termer av lidande säkerligen vida överträffar de judiska och muslimska gruppernas köttkonsumtion många gånger blir också helt osynliggjort.

Ingen förtryckande norm blir det minsta utmanad i den här artikeln. Men däremot fungerar den säkert bra som bränsle för den vardagliga rasismen och speciesismen.