Poni.net

Boksorg

2005-05-26T22:13:00.000+02:00

Den är slut nu, och jag sörjer.

Jag hade glömt hur det känns när en riktigt bra bok tar slut och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är barnsligt, visst, men jag är glad att jag är såpass barnslig att jag kan uppleva berättelser på det här viset, inte bara läsa dem och tycka att de är bra. Men det blir så tomt när det väl är över. Jag kan inte säga att någonting har försvunnit - jag har mognat tillsammans med den här boken och haft den som någon sorts fast punkt i tillvaron under ett par veckor, men trots att jag läst allt som finns att läsa nu finns ju det som tillkom hos mig när jag läste kvar - men en viktig och fantastisk upplevelse i mitt liv är redan upplevd och jag kommer aldrig ha den framför mig eller vara mitt uppe i den igen. Det låter kanske högtravande, men det vore inte rättvist att beskriva det här på något annat sätt.
Så, vad gör man? Jag kan inte börja läsa någonting annat ännu, för jag vill hålla kvar den här boken i minnet. Och när jag väl börjar på något nytt, kommer jag kunna uppskatta det då? De flesta böcker bleknar i jämförelse med den här. Jag har bara läst en bok som har hållt samma klass. I snitt snubblar jag alltså över en sådan bok vart nionde år, av en slump. Det känns som en fruktansvärt lång tid av väntan.

Jag är sorgsen, men inte negativ. Det är klart att jag varken blir deppig eller får en kris på grund av detta, eller ens någonting i närheten. Men jag vill skriva ned det här, om inte annat så för att minnas sedan. Det är ledsamt och fint och stort. Jag är nog ganska liten, ändå.

QX Gay Map

2005-05-20T00:21:00.000+02:00

Ni som inte har läst The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger bör göra det snarast. Jag kan inte sluta läsa boken. Det var länge sedan det hände. Och det är ett bra betyg.

Idag kom min bror hem från sitt arbete. Det gör han visserligen varje dag, men han berättade denna gång att någon av killarna som tidigare kallat honom bög hade tittat i hans jackfickor. Där har min bror utan att tänka på det haft QX Gay Map sedan den 30:e april. Anledningen till att den hamnat där är att jag och Alexander behövde den för att hitta till Roxy en gång för länge sedan, och eftersom jag inte hade några fickor när jag och Alexander skildes åt den gången fick min bror ta hand om den så länge, och sedan glömdes det alltså bort. Så när killen hittade QX Gay Map i min brors ficka idag utbrast han (bror, alltså) helt enkelt: "den är inte min, den är min systers pojkväns!*"
Förvirring utbröt.

Nu ska jag skaffa mig en snygg kropp!

*) Polykarl eller vänplusmer är kanske en mer korrekt beskrivning, om vi ska vara petiga. Men likväl.

Könsroller och hundhot

2005-05-10T00:33:00.000+02:00

Till att börja med vill jag förtydliga en del angående det förra inlägget jag publicerade här, även om jag egentligen inte tycker att det borde behövas: naturligtvis är jag inte för övergrepp av någon form. Jag tycker heller inte att någon, oavsett kön, ska göra saker mot sin vilja, på grund av yttre press. Det är för mig mycket grundläggande, och en självklarhet. Jag tycker dock att man, genom att fokusera på ordet "nej" istället för ordet "val", skapar en annan press som är värd att nämnas. Artikeln jag skrev var visserligen ett sidospår till den egentliga diskussionen och bör betraktas som sådant, men är ändå - för mig, och förhoppningsvis för en hel del andra - viktigt att tala om.
Vidare kan det nämnas att jag visserligen bara skrev om tjejers eventuella press, men det hade lika gärna kunnat handla om män. Fast motsatt, då. Medan kvinnor inte ska vilja alls ska män alltid göra det. Medan kvinnor ska ha svårt att få orgasm ska män ha för lätt. Och så vidare. Jag vill inte skriva om samma sak igen, men ni fattar poängen. Människor är i allmänhet lite mer komplicerade än alla dessa stereotyper. Och det menar jag som en komplimang till nästan hela människosläktet.

Nu för detta mig vidare till nästa ämne; nämligen könsroller i allmänhet. Eftersom jag egentligen borde plugga eller åtminstone sova nu får det bli ett snabbt och kortfattad inlägg.
Jag har läst och talat med lite olika människor om könsroller de senaste veckorna, och någonting som gör mig lite trött är att fokus känns lite felplacerat. Jag har inte för avsikt att lämna ut någon här, men ett par personer jag talat med har iallafall velat diskutera huruvida det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor eller ej.
Jag tänker ungefär såhär: ta en naken man och en naken kvinna. Förhopnningsvis är vi alla överens om att det onekligen finns vissa fysiska skillander. Dessutom skiljer sig hjärnorna och vissa hormoner mellan män och kvinnor - men hur mycket vet jag inte och vill därför inte skriva om det. Poängen är att visst, det finns skillnader, det är ett faktum. Det viktiga är väl snarare vad skillnaderna innebär rent biologiskt. Det spelar liksom ingen roll hur många biologiska skillnader vi kan hitta om vi ändå inte vet vad de betyder (kulturell påverkan exluderad).
Men, det viktigaste misstaget många gör är, enligt min mening, att förutsätta att ett samhälle helt utan könsroller vore lika med ett bättre samhälle.
Nu är jag inte alls övertygad om att det överhuvudtaget går, men anta att ett samhälle helt utan könsroller vore möjligt. Är det inte åtminstone lite läskigt? Jag kan bara tala för mig själv, men även om jag vill avskaffa vissa aspekter av könsrollerna - både för mäns och för kvinnors skull - skulle jag ställa mig väldigt tveksam inför ett samhälle helt utan dem. Helt enkelt för att jag skulle vara rädd. Helt enkelt för att vi inte vet hur det skulle bli. Nu har vi åtminstone någonting - kanske för mycket - att förhålla oss till. Men i en värld utan könsroller, vilka vore vi då?
Jag säger inte att det inte skulle vara bra. Jag säger bara att det är naivt att förutsätta det. För vi vet faktiskt inte.

Nu tänkte jag avsluta det här med någonting helt annat; en skräckhistoria ur verkliga livet.
Igår kväll - eller natt, klockan var runt midnatt - var jag på väg hem till min polykarl (eller hest) efter en kväll på Café 60. Café 60 ligger på Sveavägen.
Efter bara ett par kvarter insåg jag att jag inte var ensam. En liten, smutsgrå hund befann sig till höger om mig. Alla som känner mig vet att jag släpar på en fruktansvärt opraktisk hundfobi, men jag tänkte att om jag bara försöker bete mig förnuftigt och går förbi den lugnt och sansat finns det en möjlighet att den låter mig gå.
Nå, jag försökte faktiskt. Men då började djuret bete sig ungefär som mördare gärna uppför sig i otäcka filmer. Ni vet, den börjar gå efter offret, och när offret ökar takten gör även mördaren det. Jag övergav snabbt hoppet om att förbli oskadd genom att upprätthålla ett sken av lugn, och började istället springa. Dessvärre gjorde hunden detsamma. Jag är fullt medveten om att det dummaste man kan göra är att försöka springa ifrån ett djur av den här typen, men eftersom jag redan hade börjat fick jag helt enkelt fortsätta.
Aldrig förut har jag sprungit så fort. Först vid Vanadisvägen (som för övrigt var fel håll, jag har ingen aning om vad jag skulle dit och göra) stannade jag, och vid det laget hade jag lyckats skaka av mig hunden (eller så hade den tröttnat).
Det här är så typiskt jag. Och jag blir så trött på mig själv. Jag vet ju att små smutsgrå hundar praktiskt taget går sönder om man trampar på dem, och ändå är jag helt klen i flera timmar efter möten av det här slaget. 7-Elevenbutikerna må vara dyra, men de är åtminstone garanterat hundfria zoner enligt skyltarna på dörrarna. Det är faktiskt värt en hel del.
Och jag säger det återigen i förskott: om någon tar med sig en hund på min begravning tar jag det som en direkt förolämpning.

"Men jag har aldrig läst Guardian..."

2005-04-24T01:53:00.000+02:00

Storbrittanien fascinerar mig, som vanligt. Det är något slags hatkärlek.
Idag läste jag om Diana och Richard Dennis i DN.
Såhär står det:
"Guardian och Independent skulle paret aldrig läsa, säger de: De är väldigt dåliga och vänstervridna, säger Diana."
På nästa rad informerar Diana oss om detta:
"Men jag har aldrig läst Guardian och vill inte läsa den."
Det är fantastiskt. Jag är oerhört road.

För ett par timmar sedan insåg jag att alla de jag socialiserar med för tillfället antingen är a) av manligt kön b) straighta eller c) både a och b. Detta innebär att jag inte har någon att gå på tjejklubb med. Och jag kan väl knappast gå själv?
Detta är en mycket nedslående insikt.

Robert Plant

2005-04-19T01:16:00.000+02:00

Nu hade jag tänkt skriva några kommentarer om kvällen, men inser att det inte är någon idé. Sådana saker kan inte beskrivas med ord. Det vore överflödigt.
Och det menar jag på ett väldigt, väldigt bra sätt.
Tack.

Om jag nu kunde få en varm kropp (alternativt katt) bredvid mig i sängen, känna mig säker på att skolan (som jag faktiskt börjat sköta riktigt bra) låter mig gå kvar nästa år och framför allt visshet om att resan till Athen kommer bli av skulle allt vara helt och hållet perfekt.
Men jag ska inte klaga nu. Det mesta är redan mer eller mindre fantastiskt.

Inte särskilt klädsamt

2005-04-17T00:49:00.000+02:00

Mina lår är täckta av små, små lilablå prickar. Det är inte särskilt klädsamt, faktiskt är det riktigt fult och det gör mig dessutom nervös, jag har haft sporadisk dödsångest sedan de gav sig till känna i torsdags kväll. Jag vill veta vad det är som har makt över min kropp, liksom. Men jag vågar inte ringa Vårdguidens akutlinje.

Det är någonting med duvorna. Idag höll jag på att trampa ned en, inte av illvilja utan för att jag helt enkelt inte såg den förrän det nästan var försent. Jag hoppas innerligt att det inte var samma som förra gången (se inlägget "duvattack").

Och nej, jag tänker inte skriva någonting om Noggerdiskussionen. Jag tänker luta mig tillbaks och se det som en härlig bonus, en livedramakomedi (se, vilka långa och avancerade ord jag kan!).

Duvattack

2005-04-11T22:15:00.000+02:00

Idag attackerade jag en duva. Jag hade nämligen fått höra att de saknar reaktionsförmåga och att de därför inte har någonting emot om man stampar hårt i marken i deras närhet.
Den här duvan hade reaktionsförmåga, och jag har dåligt samvete. Jag är en hemsk människa.

Kanske kan jag skylla på att jag är i obalans eftersom resan till Athen förmodligen inte kommer bli av. Det gör mig mycket ledsen, men jag inser ju att jag varken kan eller vill tvinga någon (i detta fall Alexander) att resa. Det känns sorgligt på ungefär samma sätt som det kändes sorgligt att bli dumpad första gången. Som om jag tvingas släppa någonting jag borde få ha.
Och jag kan inte sluta tänka att det är så, att det är mitt fel. Jag missade en lektion idag. Om jag bara inte hade gjort det hade det kanske blivit av. Om jag bara hade varit lite lite bättre hade det kanske fungerat.
Det känns lite ironiskt att jag faktiskt hittade 5000 kronor för ett par dagar sedan - perfekt timing och precis rätt summa - men att jag ändå inte kan boka.

Men, nog om det. Mina p-piller är borta och min katt har svalt en gummisnodd. Det gör mig nervös.

Alla män är icke av ondo

2005-04-07T16:19:00.000+02:00

Herregud.

Igår kväll låg jag, en lugn och ambitiös ödla som jag är, och pluggade grekiska i sängen när det plötsligt och helt otippat började mullra. Högt. Det påminde mig om ljudet av ett stridsflygplan som störtar, fast i slow motion.
Det var bara det att ljudet kom från badrummet. Från handfatet. Jag förstår inte. Försökte det kanske kommunicera? Eller ville det bara jävlas, sådär i största allmänhet? Varför löper mitt handfat amok när andras, såvitt jag vet, sköter sig alldeles utmärkt. Oklanderligt.
Detta aggressiva mullrande fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Jag började fundera över om det kanske höll på att arbeta sig upp till en explosion, vilket resulterade i att jag inte kunde sova förrän det äntligen höll käft, ett par timmar senare.
Det är en fruktansvärt dålig ursäkt för att inte vara där man ska vara (läs: skolan). "Ja förlåt, men jag kan inte vara med för jag är alldeles för trött. Mitt handfat höll mig vaken. förstår du." Skitbra. Verkligen.

Men jag var åtminstone på den första lektionen. Intelligenstest. Några hade med detaljseende att göra, andra med logik. Jag var inte bra på något. Utom minne. Det sistnämnda får åtminstone mitt resultat att verka en aning suspekt.

Förresten, jag tror inte det är bra att tala om att "våld är en del av alla kvinnors vardag och vi får väl räkna med att alla män misshandlar sina partners". Det är nämligen - surprise! - inte sant. Visst, det händer, och det händer alltför ofta. Men det blir absolut inte bättre om vi låtsas att det är vanligare och därmed mer "normalt" än det faktiskt är. Det blir bara ännu en ursäkt för män (därmed inte sagt att kvinnor etc. inte brukar våld mot sina respektive) som redan är kapabla till våld att bruka det ännu mer. En anledning för kvinnor att känna sig nervösa om de inte gjorde det innan. Och hur går blir det med de goda männen (notera att jag här använder begreppen "ond" och "god" enbart för att förenkla)? Hur kul är det att bli bedömd som potentiell brottsling enbart på grund av könstillhörighet? Varför ser vi på män som en grupp? Har vi inte kommit längre än så?
Alla män är icke av ondo.

Det kanske inte verkar så, men jag är mycket glad idag. Inspiration. Jag kan skriva igen.

Den blödande hjärnan

2005-04-05T22:21:00.000+02:00

Det har onekligen varit en spännande och lite oväntad dag.

Att sova inatt var mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte om det berodde på att jag är ovan vid att sova hemma i min egen säng, att jag är ovan vid att inte ha en Alexanderkropp som sällskap, att jag är stressad både angående pengar och angående skolan, allt på samma gång och lite till, eller någonting helt annat. I vilket fall vaknade jag ungefär en gång i kvarten och låg egentligen bara och väntade på att min klocka skulle ringa så jag kunde åka till skolan och tvinga mig själv att genomlida en dag dominerad av det föga inspirerande ämnet "Youth and Technology".
När klockan äntlitgen blev halv tio och klockan ringde gick jag upp och klädde på mig och packade och kände mig ganska bra, eftersom jag trots allt hade för avsikt att befinna mig i skolan inom en timma och trettio minuter. Jag sprang till bussen och hann precis med den - det var mycket dramatiskt - och tio minuter senare steg jag av vid skolan.
Och insåg att klockan var tolv, inte elva.
Jag hade inte ställt om klockorna till sommartid. Så smart är jag.

Senare, när jag var i stan ett par timmar och var duktig, fick jag plötsligt väldigt bråttom hem då jag hade lovat min lilla mormor (hon är liten, 154 cm) att komma förbi under dagen. Så jag kastade mig på tåget. Mot Märsta. Och jag upptäckte det inte ens förrän jag var i Sollentuna.
Jag börjar nästan misstänka någon form av hjärnblödning. Istället för det blödande hjärtat fick jag den blödande hjärnan. Det känns inte särskilt charmigt. Tur att den inte är så väldigt stor.

Nu ska jag bli smal!

Dogs/children

2005-04-03T19:17:00.000+02:00

Ibland. när man tittar i gamla lådor och böcker där man sparar minnen i olika former. Då händer det att man upptäcker saker man helt hade glömt eller faktiskt på något vis lyckats missa. Det hände mig nyss.
Idag fick jag veta att jag under ett par timmar av mitt liv varit jämställd med en hund.

En gång för länge sedan, när jag var sexton, befann jag mig i det lilla regniga landet England, närmare bestämt i London. Som så många andra ville jag se Stonehenge och den gemytliga lilla staden Salisbury som ligger på vägen, så jag beställde alltså en bussbiljett dit. Som jag sparade.

Idag hittade jag biljetten i en gammal minnesbok (som precis som namnet antyder är en bok där jag sparar minnen i form av vykort, biljetter, foton, texter och dylikt). På den stod det inte "vuxen". Det stod inte ens "barn". Det stod "Dogs/children."

Det mest underhållande med hela den här historien är att jag ännu inte lyckats lista ut om det är jag (och andra barn?) eller om det är hundarna som bör känna sig nedvärderade.

Kostas

2005-04-01T19:47:00.000+02:00

Idag såg jag en geting och mindes varför jag egentligen inte alls finner sommaren särskilt trivsam. De äckliga djuren (insekterna) ger ju aldrig upp! De är så små, så bestämda och så arga. Lite som jag. Det kanske är därför jag inte tål dem.
Efter att jag hade sprungit längs hela Odengatan i hetta träffade jag en dockmakare som ville bjuda mig på middag, men jag åkte hem och tittade på Discovery Civilisation istället. Jag tycker om Discovery Civilisation.

Det senaste dygnet har jag försökt förstå och lära mig grekiska och de konstiga, gutturala läten som hör till. Det går inte så bra. Allt jag kan säga är "Hej, jag heter Kostas!".
Kostas är ett mansnamn.