Jonas Morian | PromeMorian

Sverigedemokraterna är ett faktum

2009-11-19T06:55:00.003+01:00

Bara den senaste veckan har tre opinionsundersökningar visat på ett starkt stöd för Sverigedemokraterna. På sajten Status.st kan man följa en genomgång av ett stort antal opinionsinstituts uppskattningar av väljarstödet för partiet sedan april 2006. Och det är en tydligt uppåtgående trend.

I söndags visade SvD/Sifos novembermätning att Sverigedemokraterna med råge skulle komma in i riksdagen om väljarstödet på 5,8 procent skulle stå sig till valdagen. Med de siffrorna vore partiet större än både kristdemokraterna och centerpartiet. Jämfört med förra månadens Sifomätning är det dessutom en ökning för Sd med 1,1 procentenheter.

Kd och c skulle enligt Sifo ligga farligt nära riksdagsspärren med 4 respektive 4,5 procent. Räknar man samman resultaten för respektive parti i de två blocken hamnar allianspartierna enligt denna mätning på 44 procent och de rödgröna på 48,9.

I går kom siffror från Sentio Research som visade att Sverigedemokraterna skulle få hela 7,2 procent av väljarsympatierna. Det skulle motsvara 26 mandat i riksdagen. Samtidigt minskar enligt samma källa stödet för socialdemokraterna med hela 4,4 procentenheter till 31,5 procent. Det rödgröna blocket som helhet har enligt Sentio stöd av 46,4 procent av väljarna, medan 43,7 procent stödjer det borgerliga blocket.

Och i morse presenterade TV4Nyheterna Novus senaste väljarbarometer där Sverigedemokraterna får det högsta stödet någonsin i dessa mätningar. Om det skulle vara val i dag skulle partiet få 5,4 procent. Samtidigt minskar stödet för Socialdemokraterna något till 33,4 procent. De rödgröna partierna har enligt Novus totalt stöd av 48 procent av väljarna och alliansen 45. Däremot redovisas inte i detalj siffror för de mindre allianspartierna. Det konstateras bara att de ”fortsätter att ligga klart under valresultatet från 2006”.

Kanske är det inte realistiskt att tro att kd eller c kommer att hamna utanför riksdagen efter valet nästa år. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann slog häromdagen fast att det låga opinionsstödet för alliansens minsta bröder ”inskärper vikten av att alliansen blir en plattform för alla fyra partierna”, och att det var ett ansvar som inte minst moderaterna har. Schlingmann påpekade också att kristdemokraterna är duktiga på valrörelser och ofta gör bra valresultat trots opinionsmässigt svaga resultat mellan valen.

Visst. Eller så får de stödröster av andra väljare som vill säkra en borgerlig majoritet.

Klart är i vilket fall som helst att Sd:s opinionsmässiga framgångar kan innebära en förändrad politisk spelplan. SvD:s Lena Hennel spekulerade nyligen i att vi kan komma att få höra ”tuffare tongångar även från andra partier”. Hon hänvisade till erfarenheter som visar att populistiska partier påverkar den politiska kartan. ”Det går alltid att lansera sådant som språktest och hårdare krav för medborgarskap, enligt folkpartistisk modell från 2002”.

Läs gärna Peter Anderssons intressanta funderingar kring detta.

Andra skriver intressant om politik, valet 2010, Sverigedemokraterna.

Ett starkt kommunikationslag

2009-11-06T11:14:00.004+01:00

I veckan tillträdde Karin Pettersson sin nya nya tjänst som kommunikationschef på socialdemokraterna, efter att ha varit chefredaktör på nyhetsmagasinet Fokus.

Trots att Karin och jag hade en likartad bakgrund - engagemang inom Socialdemokratiska studentförbundet och sedan jobb på regeringskansliet - lärde vi aldrig egentligen känna varandra då. Det var först på senare år, när vi i gänget bakom Almedalsbloggen slog ihop våra påsar med Fokus om det gemensamma projektet Makthavare.se, som vi blev vänner.

Jag tycker att Karin Pettersson är ett spännande val på denna betydelsefulla position, och jag tror att hon kommer att göra ett riktigt bra jobb. Och med henne på plats så har nu Mona Sahlin och Ibrahim Baylan byggt upp ett riktigt starkt team för att jobba med kommunikationen i valrörelsen och framöver. I gruppen ingår också namn som Anna Helsén (tidigare presschef hos Göran Persson, därefter pr-konsult på JKL), Bo Krogvig (legendarisk s-kommunikationschef, på senare år konsult på Springtime och internationell politisk konsult) och Lars "Laban" Bengtsson (även han tidigare kommunikationschef och sedan försteombudsman för s i Östergötland).

I det här sammanhanget bör man inte heller glömma en annan betydelsefull spelare i socialdemokraternas kommunikationslag: Johan Ulvenlöv, som arbetar med bloggnätverket Netroots och bloggkontakter för partiet. Det är han som är spindeln i det socialdemokratiska bloggnätet och den som fixade stort utrymme och exponering åt bloggande sossar under s-kongressen.

Sammantaget så tror jag att de här nämnda - och de många andra kommunikatörerna på socialdemokraternas partikansli, i riksdagsgruppen och på andra håll - kommer att göra riktigt bra insatser i valrörelsen. Men sedan är det ju som det är: det är politiken det ytterst kommer an på, det kan inte aldrig så bra kommunikation förändra.

I tisdags gjorde för övrigt Karin Pettersson sitt troligen första publika framträdande i sin nya roll när hon frågades ut av Magnus Ljungkvist inför en månghövdad och nyfiken publik. Resultatet går att se här:

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, kommunikation.

En ny (s)kolpolitik

2009-10-29T07:43:00.002+01:00

I det senaste numret av tidskriften Arena skriver Per Wirtén att det i kritiken från vänster ofta sägs att socialdemokratin behöver diskutera visioner och återerövra sin själ. ”En sådan kritik är inte bara en återvändsgränd in i politik som identitet och livsstil”, skriver Wirtén, ”Den är en dödsstöt ut i politisk marginalitet”.

Han slår fast att socialdemokratin och hela den breda vänsterns viktigaste uppgift snarare är ”att gjuta nytt liv i sitt reformistiska arv: identifiera missförhållanden eller behov och sedan presentera konkreta raka förslag”.

Sällan har det uttrycks bättre än så.

Artikeln i övrigt är sedan något så ovanligt som en slags hyllning till ”regeringens mest spektakulära reformist”: Jan Björklund. Men, och det är ett mycket viktigt men, det handlar om Björklunds ”förmåga att väcka starka reaktioner”, patos och förmåga att politisera en fråga. Definitivt inte om hans politik.

I likhet med Per Wirtén delar jag inte Björklunds värderingar. I Arena konstateras att hans betygsreformer är stolpskott, pedagogiska grundsyn konservativ och påståenden att skolans problem orsakas av odisciplinerade elever fega. Ändå är fp-ledarens engagemang och politiska track-record i de här frågorna imponerande.

Jag har tidigare deklarerat att jag tillhör flumfallangen i skolfrågor inom socialdemokratin. Jag är principiellt emot betyg, anser att grund- och gymnasieskolan bör vara studieförberedande, och jag uppskattar att skolan uppmuntrar elever att ifrågasätta och kritisera.

Men, vilket jag också konstaterat; detta är en position som blir allt svårare att behålla. Valanalyser har tydligt visat att s behöver tänka om och utveckla en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Det finns med andra ord goda politiska skäl till omprövning på detta område, även om det för mig personligen bär emot. Vi kan kanske inte göra skolfrågan till en valvinnare för oss, men vi bör åtminstone ha en politik som inte fungerar som ett sänke.

En av dem som kämpat hårdast för en omsvängning i skolpolitiken är det socialdemokratiska oppositionsrådet i Haninge, Robert Noord. Han ligger bland annat bakom böckerna Att riva plåstret: tankar om en ny (s)kolpolitik och den nyutkomna En skola för den zappande generationen. På Newsmill skriver Noord tillsammans med Ann-Margarethe Lihv, oppositionsborgarråd för vänsterpartiet i Stockholm, att om ”skolan ska kunna garantera att alla elever får lära sig det de har rätt till så måste elevernas kunskaper följas upp från tidig ålder”.

Jag håller i grunden inte med Robert Noord. Men jag inser att hans linje antagligen är klokare än min, och jag hoppas därför att hans engagemang och enträgna arbete i denna fråga ska bära frukt nu på s-kongressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.

Sahlin och siffrorna

2009-10-28T07:47:00.004+01:00

I går konstaterade jag att socialdemokraterna har allt att vinna på att nu sätta jobbpolitiken i fokus. I dag redovisar Mona Sahlin en ny opinonsundersökning från Novus som visar att hela 54 procent av svenska folket anser att regeringen inte levt upp till vad den lovade 2006, att fler skulle komma i jobb och färre i utanförskap.

Ändå är fortfarande inte riktigt opinionen på Sahlins sida. En väljarbarometer från Aftonbladet/United Minds tyder visserligen på att de rödgröna drar ifrån, men stödet för s är fortfarande sämre än det rekordlåga valresultatet 2006. Och ska man tro DN/Synovates oktobermätning minskar den rödgröna ledningen i opinionen. Enligt dessa siffror är det nu i praktiken dött lopp mellan blocken.

Det ska bli intressant att se hur detta kan utvecklas efter socialdemokraternas jobbkongress som börjar i dag. Själv ska jag göra mitt bästa för att följa arrangemanget såväl på plats som på distans.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.

Jobben, jobben, jobben

2009-10-26T19:16:00.002+01:00

I veckan invigs socialdemokraternas 36:e ordinarie partikongress på Stockholmsmässan i Älvsjö. Jobbkongressen kallas den, och den socialdemokratiska planen framöver kan sannolikt sammanfattas i tre ord: jobben, jobben, jobben.

Låter det bekant? För 15 år sedan, i valrörelsen 1994, betonade Mona Sahlin enträget att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste valfrågan för socialdemokraterna. Det har blivit dags att ta upp det mantrat igen.

Och det sker i så fall med svenska folkets förtroende. Mer än var tredje svensk, 35 procent, känner störst förtroende för socialdemokraterna när det gäller jobben och arbetslösheten. Det visar en ny Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander.

Socialdemokraterna har ett klart större förtroende i jobbfrågan än moderaterna. "När arbetslösheten växer är det allt fler som känner någon som blivit av med jobbet och kanske oroas för egen del", säger Westanders vd Patrik Westander i en kommentar.

Samtidigt ska nu regeringens och Arbetsförmedlingens förmåga att sköta arbetsmarknadspolitiken granskas av Riksrevisionen, uppger Riksdag & Departement. I granskningens förstudie har Riksrevisionen redan identifierat ett antal problem, däribland en allt för invecklad målstruktur samt dålig uppföljning från regeringens sida.

Regeringen får också kritik på flera punkter från sitt eget finanspolitiska råd för sin ekonomiska politik. Bland annat sägs innebörden av jobbskatteavdragen vara svåra att förstå, och ofinansierade skattesänkningar riskerar att försämra de framtida statsfinanserna.

Det är med andra ord guldläge för Sahlin och socialdemokratin just nu. Återstår att se hur läget ser ut efter kongressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.

Lovande rödgröna förslag

2009-10-03T09:50:00.003+02:00

Det finns oftast skäl att vara skeptisk till politiker som säger att de vill effektivisera den offentliga administrationen, minska antalet myndigheter och skapa samordningsvinster. Övertron på hur mycket pengar detta kan spara är hög.

I den senaste valrörelsen var det de borgerliga som lovade att skapa en effektivare myndighetsstruktur, men i praktiken har man ändå skapat nya myndigheter. Detta behöver i och för sig inte vara fel – men det rimmar dåligt med de stolta utfästelserna.

På DN debatt i dag skriver de rödgrönas ekonomiska talespersoner att man vill genomföra ”en grundlig effektivisering av Myndighets-Sverige”, med sammanslagningar, nedläggningar samt bättre förvaltning av fastigheter och IT. Jag skulle lätt kunna ironisera över det här, men faktum är att det är ett otroligt välkommet besked – inte minst från socialdemokratin som i regeringsställning ofta haft förtvivlat svårt att skilja på sina roller som politisk frihetsrörelse och systemkramande förvaltare.

Jag kan bara hålla tummarna för att, om s får chansen att regera 2010, de nu beskrivna målsättningarna faktiskt blir verklighet.

I DN (ännu inte på nätet) framkommer även andra lovande besked från de rödgröna. I de skuggbudgetar som presenteras nästa vecka sägs bland annat ingå förslag om en riskkapitalfond för små och medelstora företag, samt ett särskilt avdrag för dem som är beredda att satsa riskkapital på nya företag. Prioriterade områden uppges vara miljöteknikbranschen och delar av tjänstesektorn.

Även detta låter mycket positivt. Och jag misstänker att miljöpartiet i hög grad är arkitekten bakom såväl tankarna om myndighetseffektivisering som riskkapital. Oavsett vilket så är det min förhoppning att förslag som dessa nu sätter fart på processen med att klargöra vilket politiskt alternativ s, v och mp faktiskt står för. Alliansen vann i hög grad valet 2006 genom att ha en bättre berättelse om vad de ville med Sverige. Nu ligger bollen på den rödgröna planhalvan – och motståndarmålet är öppet.

* * *

Läs gärna också vad Peter Andersson och Johan Westerholm skriver om detta.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Tuffa utmaningar väntar

2009-10-01T09:43:00.004+02:00

I går blev det klart att Karin Pettersson tar över som ny kommunikationschef på socialdemokraterna. Det var ett välkommet besked – det finns många angelägna uppgifter att ta tag i.

För de flesta är Karin Pettersson antagligen mest känd som en av tidningen Fokus grundare samt chefredaktör. I den egenskapen har hon suttit med i mängder av debattpaneler och tv-soffor. Men hon har också ett förflutet i Socialdemokratiska studentförbundet och klubben SEK vid Handelshögskolan i Stockholm, samt som politiskt sakkunnig på finansdepartementet åt Bosse Ringholm och Pär Nuder.

Karin Pettersson har med andra ord erfarenhet av såväl den politiska som mediala hetluften. Och det kan komma väl till pass eftersom hon, till skillnad från sina företrädare, är tänkt att även ha en utåtriktad roll i debatter om politisk kommunikation.

Partisekreterare Ibrahim Baylan uppger att i det korta perspektivet ”står naturligtvis valet 2010 i fokus”, men tillägger att Petterssons uppdrag sträcker sig längre än så och handlar om ”att bygga en kommunikationsstrategi med sikte på riksdagsvalen 2014 och 2018”.

Som bekant har socialdemokraternas opinionssiffror fluktuerat en hel del de senaste åren, och även om mycket tyder på att s tillsammans med de rödgröna samarbetspartnerna v och mp har en majoritet av väljarstödet just nu så ser samtidigt förtroendet för Mona Sahlin oroväckande lågt ut. Det finns med andra ord en hel del att göra för socialdemokraterna.

Ansvar för detta bör dock primärt inte läggas på Karin Pettersson. Visserligen är ett gott kommunikationsarbete otroligt viktigt för att föra ut ett politiskt budskap och forma bilden av ett parti och dess företrädare – men ytterst kommer det ändå an på den politik som ska kommuniceras.

Politiken i sin tur formas dock av enskilda personer, och på den socialdemokratiska partikongressen om några veckor tros det blir stora förändringar i ledningen. Då väljs det nya verkställande utskottet och många nya namn kommer in.

Vad som är känt är att Ibrahim Baylan nu formellt flyttar från suppleant till ordinarie när han på allvar tar över Marita Ulvskogs plats som partisekreterare (han är fram till dess fortfarande bara tillförordnad på sin post). Enligt Ekot förs i Stockholm oppositionsborgarrådet Carin Jämtin fram före arbetarekommunens ordförande Veronika Palm, samtidigt som Mikael Damberg tros ha en bättre chans att ta sig in i VU:t än Thomas Bodström. Andra namn som nämns är Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu, Göteborgs Annelie Hulthén, Urban Ahlin från Skaraborg samt stockholmaren Ylva Johansson.

* * *

Läs mer om kommunikationschefsrekryteringen i Fokus, Aktuellt i Politiken, Makthavare.se ~~(som just nu tyvärr ligger nere på grund av serverbyte)~~, Resumé samt i Dagens Media (även här).

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Karin Pettersson.

Valvindarna vänder

2009-09-26T15:09:00.001+02:00

När opinionssiffrorna var som starkast för socialdemokraterna under Göran Perssons ledning och hans egen popularitet stod på topp så skämtade jag med folk på det socialdemokratiska partihögkvarteret om att det borde vara väldigt enkelt att utforma budskap och valaffischer inför valet 2006. En stor bild på Persson, s-rosen nere i ena hörnet och texten ”Vi har en statsminister”.

Som bekant kom vindarna att vända, såväl för socialdemokratin som för Göran Persson. Och sett i backspegeln så hade knappast mitt skämtsamma förslag blivit någon större succé i valrörelsen.

Ändå känns det relevant att nu, med ett knappt år kvar till valet 2010, påminna om detta. Förtroende, popularitet och opinionsmässigt stöd är flyktig materia som kan skifta form av riktning oerhört snabbt.

I dag presenterar Dagens Nyheter en ny mätning från Synovate som förefaller visa att väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt har ökat kraftigt i samtliga ”grenar”; att företräda Sverige utomlands, leda regeringens arbete, skapa en majoritet för sin politik i riksdagen, ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige, leda Sverige i händelse av en allvarlig kris, samt företräda Sverige i Europa.

De två sista frågorna är nya och har inte ställts i motsvarande undersökningar tidigare, men även här har Reinfeldt ett kraftigt övertag jämfört med Mona Sahlin. Det är egentligen bara i fråga om vem av dem som anses ha störst förmåga att ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige som det är någorlunda jämt; 38 procent svarar Sahlin och 45 procent Reinfeldt.

I en tidigare mätning som gjordes för ett år sedan var det betydligt jämnare mellan de två politiska huvudmotståndarna. Sahlin vann då den nyss nämnda grenen samt ansågs ha bättre förutsättningar att skapa en majoritet för sin politik i riksdagen. Men nu ser alltså resultaten annorlunda ut. Och det trots att de flesta opinionsundersökningar, om än mycket jämna, visar på ett rödgrönt övertag när frågan gäller vilket parti man tänker rösta på.

DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tycker att detta är förvånande. Hon undrar om väljarna ”tycker det är viktigare att kunna ingjuta hopp än att faktiskt regera landet”. Själv tror jag att det handlar om att Fredrik Reinfeldt, till skillnad från Mona Sahlin, faktiskt har visat att han kan regera landet. Sahlin har aldrig fått chansen. Som bekant tog hon över partiledarskapet först efter att Göran Persson förlorat valet 2006.

Sedan kan, och bör, man ha massor av synpunkter på hur Reinfeldt och alliansen regerat landet. Och dessa synpunkter återspeglas sannolikt i opinionssiffrorna.

Men oaktat denna förklaring är det ett reellt problem att förtroendet för Mona Sahlin är så lågt. Som Synovates Nicklas Källebring säger till DN så är det nu viktigt hur väljarna ser på Reinfeldts och Sahlins vision om framtiden. Hon kan inte vinna valet på omvittnad regeringsduglighet. Därför måste det till en trovärdig vision som ingjuter hopp och tillförsikt.

Andra skriver intressant om politik, förtroende, Mona Sahlin.

Comhems makt över mitt liv

2009-09-26T13:02:00.001+02:00

Det är dags för ännu ett lite rättshaveristiskt utspel här på bloggen. Fast denna gång handlar det inte om postutdelning utan om något ännu mer betydelsefullt; tillgången till internet.

I slutet av augusti fick jag och min fru ett brev hem där vår internet-, tv- och telefonileverantör Comhem berättade att vårt gamla tv-avtal skulle gå ut men att vi kunde få ett mycket bra erbjudande i stället. Vi studerade erbjudandet och beslöt att slå till.

Och när vi ändå uppgraderade tv-standarden beställde vi samtidigt snabbare internet. Efter att ha väntat ett tag dök det nya modemet upp och vi (eller rättare sagt hon; i vårt hushåll är det min fru som briljerar på det tekniska området) installerade det. Då fungerade det perfekt. Ett tag.

Sedan i går i morse funkar däremot ingenting. Stina ringde Comhems support som efter mycket dividerande och kom fram till att det behövdes en tekniker för att lösa problemet. En sådan skulle dyka upp tidigast den 5 oktober. Det ska alltså ta elva dagar innan vi i bästa fall får tillbaka internet.

Det betyder elva dagar utan musik via Spotify, elva dagar utan hemtelefon – och därmed porttelefon, som är kopplad till denna. Elva dagar utan fungerande uppkoppling. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Och innan ni föreslår det; nej, att byta leverantör är i det här läget inget alternativ. Det är uppsägningstid på avtalet och det dröjer dessutom innan en annan leverantör kan komma med ersättningsprodukter. Det är inte heller någon större vits att gå ut på stan och köpa ett nytt modem och nya sladdar. Vi vet ju för det första inte om det är detta som är problemet, och givet Comhems servicenivå så är det högst osannolikt att vi skulle få tillbaks de pengar vi lagt ut för att försöka lösa problemet själva.

Någon ursäkt eller antydan till dåligt samvete har inte heller Comhem visat upp i de kontakter vi haft med dem om detta. Däremot har vi generöst nog erbjudits att de dagar vi blir utan internet och hemtelefon ska strykas från nästa räkning. Åh, tack så himla mycket för att vi får tillbaks pengar för service ni inte levererar, Comhem!

* * *

PS: Helt strandsatt på en öde ö är jag nu inte. Jag kan fortfarande – något skakigt – koppla upp mig med mobilmodemet, men det lär bli färre blogginlägg än vanligt den närmaste tiden.

Andra skriver intressant om comhem, internet, service.

Klädsam självkritik från socialdemokraterna

2009-09-24T20:06:00.005+02:00

Tomas Eneroth har genomfört en analys av socialdemokraternas EU-valrörelse och sammanfattat detta i en rapport som i dag presenterades vid en pressträff och samtidigt överlämnades till partisekreterare Ibrahim Baylan.

Som bekant fick s i EU-valet sitt sämsta resultat på många år. Med 24,41 av rösterna får man gå tillbaka till ett landstingsval 1912 för att hitta så dåliga siffror. I rapporten konstateras att socialdemokratin gjorde ett extra uselt val i Stockholm med 15,1 procent. Bra resultat uppnåddes egentligen bara bland traditionellt socialdemokratiska kärnväljare och i områden som präglats av stark EU-skepsis – och det är en demografiskt bristfällig grund att vinna val på.

Och Eneroth är självkritisk. Till Ekot säger han att partiet inte fullt ut gjorde hemläxan efter valet 2006 och ännu inte lyckats vinna storstadsbornas hjärtan när det gäller att övertyga om att man har svaret på storstädernas problem framöver.

"Det kommer att bli mer fokus på storstäderna inom socialdemokratin framöver", säger Tomas Eneroth till Ekot, "och fler välkända kandidater".

Detta går emot Carin Jämtins uttalanden om att s inte behöver något specifikt storstadsprogram, samtidigt som placerandet av Thomas Bodström som förstanamn på partiets riksdagsvalsedel i Stockholms län passar väl in i strategin.

Följaktligen förefaller, knappast överraskande, socialdemokraterna i länet ha bättre koll på vad som krävs för att vinna val i regionen än vad kamraterna i Stockholms arbetarekommun har.

I rapporten noteras att personvalet har en växande betydelse för s-väljare. Avsevärt fler valde att kryssa en kandidat denna gång jämfört med 2004. Kanske kan också detta bli en lärdom för partiets kritiker av personvalet. Vi har faktiskt en möjlighet att locka nya s-väljare genom att välkomna att enskilda kandidater tar ut svängarna, såväl politiskt som i fråga om kampanjmetoder.

Grundproblemet är dock fortfarande systemets konstruktion. Om vi verkligen vill låta människors individuella val ha någon effekt så bör spärrarna slopas så att varje kryss verkligen betyder något.

* * *

PS: En anmärkning av mer teknisk natur; PDF:en med EU-valanalysen verkar väldigt underligt kodad. Det är som att all text i dokumentet är en bild. När jag försökt kopiera textavsnitt så blir det bara skräp när jag klistrar in det i ett ordbehandlingsprogram. Och nej, det är inte Word som strular den här gången. Enklare texteditorer ger samma effekt. Något att tänka på för partiets pressavdelning framöver.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, EU-valet.

Hägglund och lobbyisterna

2009-09-20T12:20:00.003+02:00

Häromdagen bloggade jag om Göran Hägglunds reaktionära repris från i somras, den här gången i form av en debattartikel.

Andreas Henriksson har på Makthavare.se på ett förtjänstfullt sätt sedan uppmärksammat den sannolika skribenten bakom Hägglunds utfall och de nya kristdemokraterna krigsförklaring mot kulturmaffian.

Men skriverierna och debatten om detta har samtidigt inneburit att två andra utspel från Hägglund i veckan kommit i skymundan: en utfästelse om ett svenskt EU-initiativ för nya och effektivare antibiotika, samt 227 miljoner under tre år till en nationell cancerstrategi. SvD:s Inger Atterstam ställer frågan om detta är en eftergift för skickligt lobbyarbete.

Hon pekar på att frågan en svensk nationell cancerstrategi – eller cancerplan som det hette tidigare – har drivits starkt och envist i åratal, främst av insamlingsorganisationen Cancerfonden. Andra, som socialdemokratiska företrädare och Socialstyrelsen, har invänt att stora satsningar kanske snarare borde göras på konkurrerande medicinska ändamål som till exempel hjärtsjukdomar, vilka dödar betydligt fler människor varje år.

Alltså, att nu regeringen via socialminister Göran Hägglund öppnar plånboken och vill lägga resurser på stora folkhälsoproblem är välkommet. Men som SvD påpekar så finns det skäl att fråga sig hur det kommer sig att det blir just dessa behjärtansvärda ändamål som det nu ska satsas på.

Andra skriver intressant om politik, medicin, lobbying.

Jag blir så trött!

2009-09-18T07:17:00.002+02:00

I dag presenterar socialdemokraternas kulturtalesman och huvudföredragande på partikongressen Leif Pagrotsky förslagen i de politiska riktlinjerna om mediepolitiken och upphovsrätten. Men redan nu står det klart att partiet har ändrat sig om Ipred-lagen, och vill inte längre riva upp den som man sa under EU-valkampanjen.

Och detta sker efter att det framkommit att partistyrelsen också yrkar avslag på den motion om ett moratorium för integritetskränkande politik som tagits fram av ett antal kloka partivänner och som skickats in till kongressen av sju arbetarekommuner.

Jag kan nu bara hoppas på en mobilisering av Sossar mot Storebror i syfte att skaka liv i det engagemang som tidigare funnits i socialdemokratin för dessa frågor.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, integritet.

Nykonservativ våg?

2009-09-17T06:31:00.002+02:00

Som bekant är det kristdemokraterna som opinionsmässigt förlorat mest på att ingå i allianssamarbetet där de ingående partiernas unika profiler fått stryka på foten till förmån för enighet under Fredrik Reinfeldts nymoderata fana. Det var i sig inte så förvånande, men det har sannolikt förorsakat Göran Hägglund en hel del huvudvärk.

I somras ryckte han dock upp sig och levererade i Almedalen ett aggressivt konservativt - för att inte säga reaktionärt - angrepp på dem som ifrågasätter samhällets konventioner och normer, oavsett om det gäller fildelning, könsroller eller sexualitet.

Kommentarer om talet hittas till exempel här, här, här och här.

I dag gör Hägglund ett nytt idépolitiskt utspel, denna gång på DN debatt, där han säger sig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang och menar att detta är i grunden ett demokratiproblem.

Inte många går säkra för kd-ledarens ogillande; Mona Sahlin, Claes Borgström och Yvonne Ruwaida nämns uttryckligen, men i mer svepande ordalag så får även organisationer, medieredaktioner och politiska partier sin släng av sleven.

Göran Hägglund säger sig tala för "verklighetens folk"; "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand". Alla andra - som på ett eller annat sätt avviker från kristdemokraternas normer - torde alltså höra hemma i någon slags overklighet.

Det är också intressant att Hägglund väljer att köra sitt Almedalstal i repris just nu, när Anna Anka och Roland Poirier Martinsson kommer ut i debatten och lanserar en genuint konservativ syn på könsroller. Försöker kd rida på en nykonservativ våg, eller handlar det bara en reaktion på opinionssiffror som skulle ge oppositionen egen majoritet i riksdagen om det var val i dag?

Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.

2010 eller 1984?

2009-09-12T13:38:00.002+02:00

Dagens Nyheter uppmärksammar att George Orwells bok 1984 i år fyller 60. Det sker samma dag som det världen över genomförs protestaktioner mot övervakningssamhället.

DN konstaterar att Orwells bok är en varning för politiker som vill kontrollera sina medborgare. Det finns inte en debatt om övervakningskameror som inte refererar till diktatorn Storebror som stirrar från telescrenen i hemmen i romanens totalitära imperium.

På Sergels torg i Stockholm bjuder i dag nätverket Svart måndag in till en manifestation för kampen för mänskliga fri- och rättigheter ”i den nya digitala samtiden”. Men liknande aktiviteter genomförs även i en mängd andra huvudstäder världen över.

Kampen mot Storebror handlar inte bara om FRA och andra former av kommunikationsövervakning. Som Expressen skriver i dag så härskar i ”registreringslandet Sverige /.../ en tradition av ett slags folkhemsstasi-tänk”.

Tidningen påminner vilken debatt Anders Miltons förslag om ett nationellt abortregister har väckt, och tackar Datainspektionen för att i ett kritiskt remissvar uppmärksammat ”de tokiga förslagen” i en utredning med den föga uppseendeväckande titeln ”Socialtjänsten – Integritet – Effektivitet” (SOU 2009:32). De tokiga förslagen går ut på att myndigheter ska kunna söka på människors politiska åsikter, och Expressen menar med viss rätt att detta hade förtjänat ”åtminstone ett mindre FRA-uppror”.

Det börjar bli lite väl mycket av den här varan nu och det vore välkommet att integritetsvänner i alla politiska läger på allvar började säga ifrån. Efter FRA-debatten lovade regeringen att bättra sig när det gäller integritetsfrågor, och Mona Sahlin har som bekant lovat att riva upp FRA-lagen om hon får chansen att regera efter valet 2010. Men om inte 2010 ska bli som 1984 är det dags att vidga perspektivet och stoppa Storebror i vilken skepnad han än dyker upp.

Andra skriver intressant om politik, samhälle, integritet.

Vad vill socialdemokraterna?

2009-09-10T15:06:00.003+02:00

Nyligen presenterade de unga s-kvinnorna i Rebella en rapport för det socialdemokratiska partiets framtid. Där skriver man bland annat att s ”måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras”. Man vill också att partiet ska ”våga ompröva tidigare slutsatser som vår ideologi lett oss till och ha högt i tak i diskussionerna”.

Detta är det lätt att instämma i. Sedan håller jag inte alls med om mycket av det Rebella-gänget skriver i sin rapport i fråga om politisk analys och idéer, men jag tror definitivt att de är något på spåret när de skriver att ”många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill och vilka visioner de själva har, vilka visioner vi själva har”.

Som ett brev på posten kom kort därefter en rapport från en s/v/mp-arbetsgrupp, som fram till valdagen ska ”granska den förda borgerliga politiken”. Temat var ”Högerpolitiken klyver Sverige”. Så mycket för egna visioner.

En som verkar ha tröttnat på socialdemokratin helt och hållet är Anna Hellgren, frilansjournalist och ledarskribent på Dagens Arena. I det senaste numret av Arena skriver hon att s under senare år har ”blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ’vänster’ och ’höger’-falangerna i partitoppen”. Samtidigt, skriver Hellgren, har partiet ”en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet”.

Hon menar att socialdemokratins agerande i opposition ”har dessvärre lämnat så mycket övrigt att önska att även den mest hängivna anhängare knappast kan blunda för att partiet inte verkar må särskilt bra”, och att partiet har ”förtvivlat svårt att formulera politiska alternativ”. Att s inte klarar av det, skriver Hellgren, ”är inte bara katastrofalt – det är ytterst ödesdigert”, och spekulerar i om det beror på ”inkompetenta politiska analyser i partitoppen eller oförmåga att ta till sig den radikalitet som trots allt finns bland partimedlemmar och anhängare”.

Personligen tycker jag att hon tar till opåkallade överord. Fullt så illa är det inte, vare sig vad gäller den socialdemokratiska förmågan att formulera politiska alternativ eller att mobilisera stöd hos väljarna. Och det är inte alls säkert att mer ”radikalitet” är det som måste till för att vinna valet 2010.

Johanna Graf är exempelvis inne på att ”politik vinns med hjärta, inte hjärna”. Hon menar att det först krävs att vi får människors förtroende, och för att få det ”krävs att vi delar samma problembild”. Och det ligger nog mycket i det.

En annan ingång på detta är att som Katrine Kielos konstatera att i den just nu pågående halvinterna s-debatten om hur vi ska vinna valet i Stockholm, har vi ”tagit storstadsväljarna som gisslan och använt dem som slagträ i en intern debatt om politisk inriktning”. I stället för att försöka gissa sig till vad en genomsnittlig medelklassväljare kan tänkas vilja och tycka så måste s ”våga säga vad man menar och mena vad man säger”, skriver Kielos.

Jag hoppas att vi inom socialdemokratin – och gärna i offentligt samråd med våra rödgröna samarbetspartner – det år som återstår innan valet till riksdag, kommuner och landsting, förmår att ha en ordentlig diskussion om vad vi egentligen vill med den politiska makt vi eftersträvar. Att kicka ut Fredrik Reinfeldt och alliansen från Rosenbad må vara ett behjärtansvärt mål, men det räcker knappast för att vinna varken väljarnas hjärtan eller hjärnor.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Socialdemokratin och Stockholmsväljarna

2009-09-08T09:30:00.005+02:00

[UPPDATERAD] Diskussionen om socialdemokraterna i Stockholm och de deprimerande opinionssiffrorna fortsätter. Carin Jämtin tar nu till orda i Dagens Nyheter och säger bland annat att hon inte tycker att s behöver ett specifikt storstadsprogram. Hon säger också att Stockholm ”varken [är] bättre eller sämre än andra ställen”.

Med all respekt; så vinner man inte Stockholmsväljarnas förtroende. För att lyckas med det krävs en lite mer ödmjuk och öppen attityd till den knepiga väljargruppen storstadsväljare än vad socialdemokratin i huvudstaden hittills visat upp. Som SvD:s ledarsida ironiserar över så kan socialdemokraterna förvisso ”glädja sig åt starkt stöd i stora delar av det avfolkade Sverige, men vad hjälper det när storstadsmänniskorna vänder partiet ryggen”.

Demografin ser helt enkelt rätt annorlunda ut i inte minst Stockholm jämfört med resten av landet. DN:s ledarsida påpekar att andelen industriarbetare är lägre och andelen privatanställda tjänstemän högre här än i landet som helhet. Och för att vinna val måste socialdemokraterna därför kunna appellera till bredare väljargrupper.

Stockholmare verkar även vara politiskt mer lättrörliga än svenskar i allmänhet, och känner mindre samhörighet med partier och åsiktspaket. Det finns också sakfrågor som väger tyngre i Stockholmsregionen än på andra håll i Sverige. Jämtin konstaterar själv att exempelvis bostadssituationen och trafiken är annorlunda i Stockholm än i resten av landet. Och hennes utspel i somras tolkades nog av de flesta, rätt eller fel, som kritiskt mot friskolor och privata alternativ till offentliga verksamheter. Detta har knappast gynnat s i opinionsmätningarna.

Att det socialdemokratiska partidistriktet för huvudstaden – alltjämt kallat Stockholms arbetarekommun – går i otakt med invånarna här är inget nytt. I DN skriver Ulrika By (vanligtvis reporter och krönikör, men av allt att döma också extraknäckande som analytiker/ledarskribent) att ”under tiden som verkligheten förändrats har tiden stått still i sossarnas Stockholm”.

Hans Dahlgren, tidigare chef för det politiska stödet i riksdagen för socialdemokraterna, slår fast att s i Stockholm ”har misslyckats med att lyssna in vad väljarna vill”. Han menar att dagens ledning ”har istället valt att ta ett maktpolitiskt fokus i debatten som endast berör de aktiva i Stockholms arbetarkommun”.

Sedan ska man komma ihåg att det finns stora skillnader mellan exempelvis Stockholms innerstad, förorterna och kranskommunerna i länet. De geografiskt närliggande socialdemokratiska partidistrikten Stockholms län och Stockholms arbetarekommun tycker ofta väldigt olika i många frågor. Det var ingen slump att det framförallt var kommunpolitiker från länet som deklarerade en annan ståndpunkt än Jämtins i friskolefrågan.

Min inställning är alltså att för att socialdemokraterna ska kunna vinna Stockholmsväljarnas förtroende så krävs mer lyhördhet och en mer öppen attityd till omprövning av tidigare ställningstaganden. En tydlig företrädare (till skillnad från dagens uppdelning i å ena sidan ordföranden för arbetarekommunen och å andra sidan gruppledare i stadshuset) som tar klar ställning för Stockholm och stockholmarnas intressen vore också önskvärt.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

S, förnyelsedebatten och förtroendet

2009-09-07T06:44:00.001+02:00

[UPPDATERAD] I dag presenterar Dagens Nyheter en undersökning från Synovate som sägs visa att om det vore val till kommunfullmäktige i Stockholm nu skulle de borgerliga partierna få 56,9 procent av rösterna, medan socialdemokraterna tappar kraftigt - 8,8 procentenheter från den senaste mätningen för ett år sedan - till 21,6 procent.

Samtidigt verkar s-gruppledare Carin Jämtin vara det borgarråd som är populärast bland väljarna, även om populariteten dalat något. För ett år sedan sade 39 procent av stockholmarna att de hade mycket stort eller stort förtroende för henne. Nu är siffran 30 procent.

Detta ska ses i förhållande till den väljarbarometer från Demoskop enligt vilken socialdemokraterna ökar starkt till 36,6 procent, medan s-väljarna ändå tycks hellre vilja se någon annan än Mona Sahlin som statsminister om s vinner valet nästa år. Både Margot Wallström och Thomas Bodström uppges vara mer populära statsministerkandidater.

En Sifoundersökning nyligen visade även att sex av tio svenskar, 60 procent, känner störst förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister. Endast en tredjedel så många, 20 procent, känner störst förtroende för Mona Sahlin, medan 19 procent är tveksamma eller inte vet.

Och enligt Skop är det fortfarande fler - 36 procent - som tror att en s-regering skulle vara sämre än en borgerlig, än tvärtom. Bara 30 procent tror att en s-regering skulle vara bättre.

Om detta stämmer finns det flera tänkbara förklaringar. En är att i hela landet så är missnöjet med den styrande alliansregeringen större än den egentliga entusiasmen för en s/v/mp-regering och att Sahlin fortfarande ses som kontroversiell i mångas ögon - även bland s-väljare. Reinfeldt och de borgerliga har också fördelen av att de facto vara de som nu styr landet. En sittande statsminister som inte ens suttit en hel mandatperiod ställs alltså i förtroendemätningarna mot en potentiell kandidat som ännu inte fått chansen att regera.

DN:s Henrik Brors pekar på att socialdemokraterna i Stockholm är ett 20-procentsparti, ett parti bland många andra. Det är Jämtin och Stockholmssossarna som initierat en debatt om vinstbegränsning för bland annat friskoleföretag, något som varken förefaller ha mobiliserat de lokala väljarna eller resulterat i välsignelser från partiledningen. Och som Brors skriver är det lättrörliga Stockholmsväljare som avgjort flera av de senaste valen. I det senaste valet gick tiotusentals röster direkt från s till m och åstadkom maktskiftet. Den nya DN/Synovate-mätningen visar att s sedan valet tappat ytterligare väljare till m.

När Robert Noord för ett tag sedan kommenterade de positiva opinionssiffrorna för s i Demoskop gjorde han nedanstående konstaterande som känns relevant att påminna om nu:

Den senaste tiden har förnyelsen av Socialdemokraterna diskuterats i både media och bland bloggare. Detta visar att det finns en idédebatt inom Socialdemokraterna, något som väljarna uppskattar. De vill se ett levande parti som har förmågan och viljan att förändra sig i takt med tiden. Förnyelsen måste helt enkelt fortsätta.

* * *

PS: På samma tema; läs gärna vad Magnus Hedberg skriver i AiP.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

Alliansen är inget alternativ

2009-09-06T10:00:00.002+02:00

Välfärdsforskaren Andreas Bergh skrev i veckan på sin blogg att ”Socialdemokratiska förnyare, som naturligtvis hoppats att tiden i opposition skulle leda till modernisering, politisk omprövning och framgångsrik come-back (typ New labour), kan inte rimligen tycka att Mona Sahlin och hennes pliktskyldigt ihopsydda vänstersamarbete är värd att vinna nästa val”. Han menade att sådana sossar (och räknade då upp bland annat mig) i stället borde ”taktikrösta på alliansen 2010”.

Detta kommenterades bland annat på SvD:s ledarblogg och ledarsida, av Johan Westerholm och Peter Andersson.

Och visst, trots gemensamma manifestationer i form av familjedag i Kungsträdgården, blogg och debattartikel så finns det fortfarande stora frågetecken kring det rödgröna samarbetet. Vilka ministerposter ska till exempel Lars Ohly och andra vänsterpartister få i en eventuell sådan regering? Och vad händer med miljöpartiet när de två duktiga och framgångsrika språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand slutar ett år efter valet?

Det är ingen hemlighet att jag hellre hade sett ett rödgrönt regeringssamarbete mellan s och mp, som inte var beroende av v. Tyvärr tyder inte opinionssiffrorna på att det ska bli möjligt. Och visst, jag hade hoppats på en mer radikal omprövning av fler gamla politiska ställningstaganden under Mona Sahlins oppositionsledarskap. Jag kan bara hålla tummarna för att de idéer bland annat Luciano Astudillo lagt fram verkligen blir rödgrön politik.

Men trots viss besvikelse så är inte ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav att föredra för en socialdemokrat; oavsett om han eller hon betecknas som ”förnyare” av politiska meningsmotståndare eller ej. Det vore oerhört cyniskt att försöka taktikrösta fram en omläggning av s-politiken. Inte minst eftersom det riskerar att ge väldigt negativa effekter för många människor.

Tidningen Fokus uppmärksammar att när den borgerliga alliansen tog över makten 2006 hade de en storslagen plan om att ”byta utanförskapet mot en arbetslinje”. Tre år senare är utanförskapet på samma nivå (runt 1,5 miljoner personer) och gruppen arbetslösa har ökat med 110 000. Samtidigt har hundratusentals har lämnat a-kassan och socialbidragen rusar. Tidningen konstaterar att fattigdomen ökar i Sverige: ”Det yttersta beviset för regeringens misslyckade plan”.

Så nej, att rösta borgerligt är inget alternativ för mig.

Andra skriver intressant om politik, rödgrönt samarbete, Andreas Bergh.

Ideologiska skygglappar och selektivt seende

2009-09-04T06:12:00.003+02:00

Den 9 september öppnar Forum för levande historia sin nya utställning Middag med Pol Pot – om ideologiska skygglappar och selektivt seende.

Redan nu cirkulerar nedanstående filmklipp som ger en föraning om temat; hur intelligenta, kritiskt tänkande svenskar blundade för förtryck, trakasserier och massmord.

Klippet har redan kommenterats av bland annat SvD:s Per Gudmundson som tycker att filmen "är genial i sin humoristiska spegling av det selektiva seende som grasserade". Mattias Svensson på tidskriften Neo tycker däremot att det är "inte så lite obehagligt att en myndighet med mångmiljonbudget inte bara bildar opinion, utan polemiserar mot en namngiven författare".

Själv är jag förstås part i målet eftersom jag tidigare arbetat på myndigheten i fråga. Men som jag ser det handlar inte utställningar och satsningar som detta om politisk opinionsbildning. Det handlar om att ta avstånd från diktatur och övergrepp, och att ge människor verktyg att i tid se tecken på en utveckling som kan ge skrämmande konsekvenser. För mig är det självklart att staten inte ska vara neutral i frågan om alla människors lika värde.

Andra skriver intressant om politik, samhälle, Forum för levande historia.

Postens outgrundliga vägar

2009-09-03T21:13:00.000+02:00

Trogna läsare av min blogg kan möjligtvis dra sig till minnes att jag haft en del synpunkter på logiken i Postens utdelning av paket. Det har hänt en del sedan sist, och jag tänkte delge er den senaste utvecklingen.

Grundproblemet är att det finns flera olika postombud som hanterar försändelser till min hemadress – och det tycks inte finnas någon tydlig linje som avgör vilka paket som ska hämtas var.

I dag kom tre paket till tre olika adresser:

Det minsta, överst i bild härintill, var kontaktlinser som jag ofta fått hem i brevinkastet – och dessa ombads jag hämta på Hemköp på Mäster Samuelsgatan, som ligger en bit bort från där jag bor (se karta). Det mellersta, en antologi med Peter Santesson-Wilson och Gissur Ó Erlingsson som redaktörer, fick jag hem i postinkastet. Det största paketet gick att hämta i en kiosk (tillika postombud) på Sveavägen 35, en bit bort från mig – åt ett helt annat håll.

Vad som förändrats sedan sist jag skrev om det här är att det postombud som tidigare fanns precis runt hörnet på Malmskillnadsgatan klappat igen. Fortfarande ligger dock Postens företagscenter, där alla paket till bland annat min adress hanteras, kvar tvärs över Sveavägen. Men där får inte jag som privatperson hämta mina paket. I stället får jag även fortsättningsvis gå till antingen Hemköp eller Sveavägen 35, beroende på hur det faller sig.

Mysteriet fortsätter.

* * *

PS: Jo, jag är ytterst medveten om att detta är ett i-landsproblem av stora mått och att jag bloggar om det här är lätt rättshaveristiskt. Men jag har åtminstone inte ringt P1. Än.

PS2: Och jo, detta inlägg är tillägnat en ung läkarstudent som redan förra gången jag bloggade om Postens paketutdelningslogik uttryckte oro över min mentala hälsa. Anne, this one’s for you.

Andra skriver intressant om Stockholm, Posten, rättshaveri.

Bra och mindre bra SSU-beslut

2009-08-07T12:05:00.001+02:00

SSU:s tidning Frihet har listat några av de många beslut som fattats på det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress i veckan.

Mycket av det som beslutats tycker jag är bra. Annat oroar.

På pluskontot noterar jag att SSU vill att positiv särbehandling ska tillämpas vid jobb- och utbildningsansökningar, att en individualiserad föräldraförsäkring ska införas, obligatorisk värnplikt avskaffas men mönstring för både kvinnor och män ska införas, samt att papperslösa ska ha samma rätt till vård och skola som alla andra.

Detta är krav jag gärna ser att den unga socialdemokratin med framgång kan driva på moderpartiet att anta som sina.

Mer oroväckande tycker jag det verkar att man också vill att arbetet med löntagarfonder ska återupptas, ett globalt skatteutjämningssystem liknande Tobinskatten ska införas och skolplikt gälla från tre (!) års ålder. Vidare säger SSU nej till Lissabonfördraget och anser att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster.

Radikalism i all ära, men på dessa områden hoppas jag att de vilda idéerna stannar kvar i ungdomsförbundet.

* * *

PS: Detta blir mitt sista blogginlägg på ett tag. Nu går jag på en efterlängtad semester. Vi hörs i september!

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SSU.

(M)anspartiet

2009-08-07T06:06:00.003+02:00

Svenska Dagbladets ledarskribent Ola Mårtensson skriver i dag att moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning har gjort en stor sak av att partiet har reformerats.

Själv tror jag att det är andra personer inom moderaterna som haft större betydelse för förändringarna inom moderaterna. Exempelvis Anders Borg, som kommit ut som feminist.

Fortfarande förefaller dock kvinnosynen vara ett problem för m. SvD kan i dag visa att männen dominerar i moderaterna. I landets kommuner lyckas m-kvinnor bara lägga beslag på lite drygt var tredje politisk post.

Det är det moderata kvinnoförbundet har låtit kartlägga den moderata representationen i ett jämställdhetsbokslut. Det handlar om hela den politiska kedjan, från riksdag och regering ned till minsta kommunala revisorsnämnd. Bara i 21 av 290 kommuner lyckas partiet uppnå jämn könsfördelning på förtroendeposterna. På övriga orter har m-kvinnorna en representation under 50 procent.

I över 200 kommuner tar manliga politiker hand om mer än 60 procent av posterna. På den tyngsta posten, ordförande i kommunstyrelsen, är nästan åtta moderater av tio män. Tittar man på alla kommunala ordförandeposter blir siffran sju av tio. Detsamma gäller förtroendeposter internt i partiet.

På sin blogg skriver ordföranden i Moderatkvinnorna, Magdalena Andersson, att hennes parti "fortfarande har mycket att göra". I vart fall om man tror att det är bra att det är både kvinnor och män som representerar moderaterna.

Hon påminner också om att gapet mellan män och kvinnor som 2006 valde att rösta på moderaterna växte till hela 8 procent.

Kanske vore det något för moderaterna att i sina etiska principer också nämna något om vikten av jämn könsfördelning.

Andra skriver intressant om politik, jämställdhet, moderaterna.

Ideologidebatten i s går vidare

2009-08-06T14:11:00.002+02:00

I dag rekommenderar jag Erik Laaksos artikel på Arvid Falk; Socialdemokrati är ingen ideologi, samt Magnus Ljungkvists Dags för nytt partiprogram.

Ideologisk debatt om välfärden

2009-08-05T11:15:00.000+02:00

Vid en första anblick kan dagens utspel från ett antal kristdemokratiska kommunpolitiker i Sydsverige verka som ytterligare ett nödrop om höjda statsbidrag till de krisdrabbade kommunerna.

Läser man dock vidare i artikeln så framgår det att kristdemokraterna föreslår att regeringen i sin ekonomiska höstproposition ”presenterar ett antal förändringar i de icke förhandlingsbara lagtexter som reglerar kommunernas servicenivå”. De slår fast att ”En översyn av maxtaxornas tak och procentsatser är nödvändig”, att den så kallade biståndsparagrafen i socialtjänstlagen ”måste ses över” samt att kravet på kommunal medfinansiering av statliga infrastruktursatsningar inte är rimligt.

Trots det så är utspelet betydelsefullt. Företrädare för Sveriges kommuner och landsting har som bekant vädjat om mer pengar från staten för att undvika uppsägningar och säkra kvaliteten i välfärden. Peter Andersson skriver att det nu tycks vara kd:s tur att – efter folkpartiutspelet häromdagen – ”dra sig ifrån den samlade alliansen för att stärka partiprofilen”. Inte bara inför budgetförhandlingar utan också inför nästa års val.

Inom socialdemokratin pågår samtidigt en något annorlunda välfärdsdebatt, föranledd av ett utspel från Carin Jämtin om vinstbegränsning för friskoleföretag – och svar från först ett antal s-kommunpolitiker och sedan Kjell-Olof Feldt. Denna debatt, inte sällan med hätska inslag, går att följa via s-bloggar.se.

Magnus Ljungkvist har nu skrivit ett av de mer genomtänka och välformulerade inläggen rörande detta. Han konstaterar att vi socialdemokrater ”accepterar utan prut att den skattefinansierade sektorn köper in avfallshantering från företag som går med vinst”, samt köper för skattepengar konsulttjänster och konsumtionsvaror från företag som går med vinst. ”I själva verket bygger en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik på att vi med hjälp av skatter ökar offentlig konsumtion och riktar den mot företag som vi anser vara samhällsnyttiga”, konstaterar han, och ställer den relevanta frågan att om vinsten inte är problemet när vi köper blöjor till dagisbarnen, ”varför är vinsten då problemet när vi köper omsorg till dem”.

Den socialdemokratiska friskole- och vinstbegränsningsdebatten är även kommenterad av DN-kolumnisterna Lars Weiss och Hans Bergström. Den förre konstaterar att friskolorna ”blir en fråga på den socialdemokratiska partikongressen i höst”, och att det blir ”intressant att se hur partistyrelsen tänker hantera en så tydlig åsiktsskillnad i en fråga som varenda förälder bland fotfolket i partiet och bland väljarkåren i stort kan ha åsikter om”.

Bergström tar sin utgångspunkt i slutrapporten från Globaliseringsrådet av vilket det framgår att Sverige har satsat väldiga resurser på vård och utbildning. Vården står för omkring tio procent av hela BNP, utbildningen för nästan lika mycket. Rådet förordar ”att det på alla de stora kommunala tjänsteområdena ska finnas ett utrymme för privat företagsamhet”.

Även före detta statssekreteraren Per Borg (s) tog för en dryg månad sedan sin utgångspunkt i Globalisetingsrådets resonemang när han slog fast att skattehöjningar inte kan finansiera välfärdssamhället på sikt. Om konsumtionen av vård, skola och omsorg ska öka i samma takt som ekonomin växer behövs ytterligare 150 miljarder kronor.

Vad allt detta landar i är att Carin Jämtins utspel bör ses i ett större sammanhang som kan komma att bli en stor diskussion på s-kongressen i oktober. Som Magnus Ljungkvist skriver: ”Ska vi föra en ideologisk debatt så låt oss göra det på riktigt”.

Andra skriver intressant om politik, välfärd, socialdemokraterna.

Arbetslösheten och den borgerliga tystnaden

2009-08-04T07:02:00.003+02:00

Under juli varslades nästan dubbelt så många som under samma månad föregående år. I slutet av förra veckan var över 250 000 personer inskrivna på Arbetsförmedlingen. Antalet arbetslösa närmar sig en nu kvarts miljon, en ökning med drygt 100 000 personer jämfört med i fjol.

Den riktigt stora anstormningen av arbetslösa väntas dock först nu i höst, då många varsel träder i kraft.

Mot den bakgrunden kunde man kanske tro att arbetslöshetsfrågan var något som engagerade borgerliga opinionsbildare i bloggosfären. En rapport från Alliansfritt Sverige visar dock att så inte är fallet. I själva verket omnämns den svenska arbetslösheten endast i 1 av 100 inlägg (1,17 procent) - och då ofta i urskuldrande ordalag.

Rapporten har resulterat i ett flertal bloggkommentarer, huvudsakligen från vänster.

Andra skriver intressant om politik, arbetslöshet, jobbävning.