recenserat

Språk: "Spelling errors on big banners. Priceless."

2007-11-15T09:47:00.000+01:00

På väg hem från sitt arbete en gråkall onsdagskväll i november noterar undertecknad en enorm reklamaffisch uppspänd över Malmö centralstations vänthall. Ett flagrant stavfel har smugit sig förbi reklambyråns korrekturläsning, vilket avsevärt värmer ett filologhjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om språk, stavfel och Malmö

Språk: En modern Jane Austen

2007-07-20T13:28:00.000+02:00

Svenska Dagbladet skriver idag (20 juli 2007) om den brittiske författaren David Lassman, som skickat in lätt maskerade kopior av engelska klassiker som Jane Austens Stolthet och fördom till olika bokförlag. I retur erhöll han endast refuseringsbrev från samtliga bokförlag utom ett, som insåg att det rörde sig om en kopia.

Detta skulle, enligt Lassman, visa på hur omöjligt det är att bli utgiven i dagens utgivningsklimat och andemeningen är naturligtvis att inte ens Jane Austen skulle bli utgiven om hon verkat idag. Jag menar att detta inte bevisar ett dugg.

Konstverk i allmänhet och litterära verk i synnerhet är i högsta grad produkter av den tid - eller snarare kontext - i vilken de produceras; de både speglar och utövar inflytande på sin omvärld. Detta gäller självfallet både stilistiskt och innehållsmässigt. Ett litterärt verk - det må vara en pjäs, en roman eller seriealbum - uppnår sin storhet genom det bestående inflytande som det utövar i sin kontext och därmed även också det inflytande som det har över senare generationer.

Således skulle en ny roman av Jane Austen inte vara särskilt gångbar idag, eftersom verket befinner sig utanför sin kontext. Det tillför dels inte något nytt eller revolutionerande till genren innehållsmässigt och dels inte stilistiskt eftersom historieberättandet slipats och förändrats under de tvåhundra år som gått sedan Austen verkade. När en läsare njuter av en Jane Austen idag, gör han eller hon det i vetskap om att dessa förhållanden råder.

Det skall inte förnekas att Jane Austen haft ett icke obetydligt inflytande på senare litteratur, men därmed inte sagt att samma litteratur skulle kunna ges ut idag.

Andra bloggar om:
Jane Austen,
litteratur,
språk

Språk: Svenska akademiens ordbok

2007-04-19T22:25:00.000+02:00

En doft av svunnen tid

Med anledning av att gruppen bakom Svenska akademiens ordbok nyligen gjort häfte 359 till 363 sökbara på webben, vill jag passa på att oförblommerat rekommendera denna publikation. Antalet timmar (utanför arbetstid, naturligtvis) som tillbringats på denna webbplats sedan den startade törs jag inte ens våga mig på att uppskatta, utan nöjer mig med att konstatera att Svenska akademiens ordbok är en outsinlig källa till glädje.

Svenska akademiens ordbok är ett pågående projekt som strävar efter att kartlägga det svenska språket från 1500-talet och fram till våra dagar. Projektet har, med varierande grader av intensitet, varit i drift sedan slutet av 1700-talet och beräknas slutföras kring 2020. Det rör sig alltså om ett i högsta grad historiskt verk - den första artikeln uppges vara tryckt 1898 - varför mitt intresse för ordboken inte berör nyttoaspekten i någon större utsträckning, även om etymologi finns noggrant angiven för de flesta artiklar. Nej, intresset berör snarare möjligheten att kunna bläddra genom det svenska språkets utveckling, att upptäcka små gyllene, torrt humoristiska citat, att kunna se hur 1930-talets redaktion förhöll sig till 1890-talets ord, att upptäcka uttryck som fallit i glömska och - inte minst - att mellan raderna se den sprudlande språkglädje som ger upphov till onödigt komplicerade men synnerligen intressanta beskrivningar av mycket enkla begrepp.

I ordboken kan man till exempel läsa följande under uppslagsordet lukt:

utdunstning av (l. egenskapen att kunna utdunsta) ytterst fina partiklar som med luften föras upp i näsan o. gm retning av vissa där befintliga sinnesceller (luktceller) framkalla specifika förnimmelser (luktförnimmelser)

Kommentarer överflödiga; litet längre ned under samma uppslagsord ges exempel på svensk litteratur där order förekommer, som detta från 1750:

En sådan Konung kunde ej annat, än komma i god lukt hos Kyrkans Hufvud.

Se där ett uttryck som nästan fallit helt och hållet i glömska! Att "stå i god lukt" borde vara ett uttryck som återinförs och används oftare i dagens språk: Reinfeldt står inte i god lukt hos socialdemokraterna efter det senaste förslaget att (infoga valfritt reinfeldtskt utspel här).

Ordboken är ett ymnighetshorn av intressanta artiklar för den språkintresserade och borde finnas som given favorit i varje webbläsare runt om i vårt avlånga land.

Svenska akademiens ordbok: http://g3.spraakdata.gu.se

Andra bloggar om: språk, ord, svenska, lingvistik, Svenska Akademiens Ordbok och Reinfeldt

Irritationsmoment: Saker som låtsas vara slumpmässiga men inte är det

2007-03-26T19:54:00.000+02:00

Otillåtet mönsterdjup

För att kunna skriva detta inlägg måste recensenten tyvärr erkänna att det finns en liten spricka i hans annars så klanderfria och förträffliga, för att inte säga lysande, personlighet. Det handlar om de små vardagliga ting som låter påskina att de är slumpmässiga men i själva verket inte alls är det. De har en liten, men naggande förmåga att irritera mig.

Ponera exempelvis ett vanligt schackbräde. Åtta gånger åtta rutor av fullkomlig regelbundenhet, inga problem där. Ponera sedan en kappa med hundtandsmönster, något mer oregelbundet, men ändå ett tydligt mönster: inget slumpmässighetslåtsande - inga problem. Ponera ett träd. Ja, ett vanligt träd. Oregelbunden tillväxt, men en slutlig form som ändå uppvisar en viss regelbundenhet. Inga problem där heller.

Irritationsmomentet består alltså inte i regelbundenhet i sig, utan i de artefakter som förlänats ett mönster som är till för att ge ett intryck av oregelbundenhet, men som redan vid ytlig granskning uppvisar ett tydligt mönster. Dessa mönster noteras vanligtvis i offentliga miljöer, där inredningen formgivits på ett sådant sätt att små smutsfläckar inte skall märkas.

På tredje plats: heltäckningsmattan på Heathrows terminal 4!
Jag har med ojämna mellanrum den stora glädjen att hälsa på hos folket på den stora ön väster om Frankrike. Förutom te, tycker de också om heltäckningsmattor. Faktum är, att engelsmännen tycker om heltäckningsmattor så till den milda grad att de gärna skulle använda dem som beläggning på motorvägarna om det inte vore för att de blir hala när det regnar på dem. De förstår inte varför någon inte skulle vilja ha heltäckningsmatta i sitt hem. Därför ser engelsmännen också det som helt naturligt att man mer eller mindre tapetserar en hel flygplats med heltäckningsmatta. Det är ju varmt och skönt för fossingarna.

Vid ankomsten till Heathrows terminal 4 slussas resenärerna igenom flera kilometer av korridorer belagda med heltäckningsmatta innan det är dags att visa passet för en artig passkontrollant. För dem, som inte sett dessa mattor, kan det käckt gråbrunsvarta mönstret närmast liknas vid mögelfläckar i olika långt gångna stadier av tillväxt. Jag kan för min inre blick se hur en korpulent, småsvettig försäljare i grå polyesterkostym, ivrigt angelägen att ge sin årliga bonus en angelägen knuff uppåt genom att prångla ut kilometervis av denna hopplösa matta, använder begreppet tidlös modernitet i försäljningstillfället.

Problemet är dock inte mattans outsägliga brist på estetik, utan att denna matta är regelbunden, trots sina föresatser att inte vara det. Mönstret är stort, det medges, men när blicken höjs från golvet och mattan betraktas i vinkel, ses ett tydligt mönster, där mönstret är återkommande med en frekvens på cirka två meter åt varje håll. När den trötte resenären vandrar längs dessa oändliga korridorer är det den trista upprepningen av ett ännu tristare mönster som möter hans blick.

På andra plats: Sony Ericsson w800i!
Jag har i min ägo en mobiltelefon av denna modell, vilken inhandlades enkom av det skälet att den påstods vara en riktigt bra musikspelare som dessutom hade den fördelen att det var möjligt att telefonera med den. Med telefonen följde ett slags gåtfulla hörlurar som petas in så långt i örat att det vid användandet uppstår en viss fruktan för att kirurgiska ingrepp skall krävas för avlägsa dem, men de filtrerar dock framgångsrikt bort alla övriga ljud och bidrar effektivt till lyssnarens tinnitus.

Vid lediga stunder proppas den full med bra musik, som gör pendlandet mellan Köpenhamn och Malmö trevligare. Medpassagerarnas snörvlingar, snarkningar och högljudda telefonsamtal försvinner fullständigt. Problemet är bara att musiken inte spelas slumpmässigt. Musikspelaren skaffar sig snabbt vissa favoritlåtar, som den träget spelar om och om igen, åtminstone tre, fyra gånger om dagen. "Sweet Home Alabama" tål bara att lyssnas på en gång om dagen.

På första plats: mitt duschdraperi!
Jag har bara en ursäkt: det såg fint ut i affären. Olika nyanser av blått och vitt i ett slags mosaikmönster som passar fint till mitt badrum. Mosaikmönstret upprepar sig ungefär var tionde ruta, upptäckte jag redan vid monteringen. Jag ser mönstret varje dag. Det irriterar mig lite lätt, som ett skoskav, varje dag.

Varför skaffar jag inte ett nytt?
I hemlighet misstänker jag att jag gillar att irritera mig lite smått.

Andra bloggar om: Flygplatser, mobiltelefoner, duschdraperier och irritationsmoment

Språk: Regina Spektor - "On the radio"

2007-03-19T21:29:00.000+01:00

Gåshudsalstrande vackert

Buss fem från Malmö centralstation till Nobeltorget en regnig tisdagskväll i december är förmodligen en upplevelse som även luttrade Lonely Planet-skribenter skulle rata. Eftersom bussen, på grund av orsaker fördolda för alla utom de nyckfulla lokaltrafikgudarna, alltid är försenad, får resenärerna njuta en lång stund av den typiska malmöitiska snålblåsten som lekfullt kilar rakt genom även den varmaste yllerock. I kombination med den generösa vätan gör väderleken att kroppen och humöret är nedkylda till fryspunkten när bussen så påbörjar den vådliga vansinnesfärden. Upplevelsen förstärks de gånger busschauffören går av sitt skift innan resan och småpratar någon minut med sin avbytare före det att dörrarna öppnas.

Det är under dessa förutsättningar jag hör hennes röst första gången; den statliga radiokanalen för samtida populärmusik spelar en melodi som jag inte hört tidigare. Ett avskalat arrangemang där de mest framträdande elementen är violinpizzicato, piano och sång fyller mitt huvud och får mig att tina upp.

This is how it works / it feels a little worse
than when we drove our hearse / right through that screaming crowd

Utan minsta ansträngning - tillbakalutat - låter Regina Spektor sin röst kila över de inledande stroferna, där de interpunkterande sibilanterna får huden på mina armar att knottra sig. Den mjuka rösten når nästan ned i en viskning innan hon låter stämman växa i styrka och klusilernas aspiration ta plats. Det klassiskt charmerande retroflexa amerikanska uttalet av r blir i storm nästan sammansmält till en vacker diftong, och tillsammans med New York-dentaliseringen av t sänder detta uttal rysningar av välbehag nedför min ryggrad i den mörka Malmökvällen.

While laughing up a storm / until we were just bone
until it got so warm / that none of us could sleep

Lika vackert blir bone, som i Regina Spektors säreget behagliga idiolekt ges fullt utrymme och bildar en rund, attraktiv triftong samtidigt som hennes röst åter tilltar i styrka.

And all the styrofoam / began to melt away
we tried to find some words / to aid in the decay

Jag trodde inte det var möjligt att skapa poesi av styrofoam, men Regina Spektor lyckas på ett smakfullt sätt: hon förminskar sitt r till en stark alveolar flapp som nuddar vid att vara ett mjukt d.

Genom att utnyttja en mjukt smekande, nästan samtalande, ton i växelverkan med ett betydligt mer pregnant röstläge, där en mycket större styrka anas, fyller den amerikansk-ryska sångerskan min regniga resa hem med ett mycket oväntat och mycket välkommet bidrag. Och för att slå an en något mer folklig ton i slutet av denna korta text ber jag att få tillägga att Regina Spektors "On the radio" dessuom "helt enkelt är en bra låt".

Wikipedia: Regina Spektor

Andra bloggar om: malmö, musik, vardag, lingvistik och Regina Spektor

Irritationsmoment: Caffè latte

2007-03-18T18:10:00.000+01:00

Kaffehysteri II

Åtta noll två är en oproportionerligt viktig sifferkombination i recensentens liv, eftersom den betecknar avgångstiden från Malmö central för det tåg han tar till Köpenhamn varje morgon. Som om det hellre stannade kvar bland sina ännu sovande vänner i värmen under det skyddande taket, kvider det morgontrötta, pendlarstinna tåget vid denna tidpunkt ljudligt, stänger motvilligt sina dörrar och sträcker ut sig i sin fulla längd för att trumpet rulla ut i det kylslagna regnet.

Vanligtvis ankommer den lika morgontrötta, pendlarstinna bussen till centralstationen ett par minuter före detta klockslag, så att hugade resenärer medges tid att inhandla färdkost från något av stationens många näringsställen. En klotrund, jovialisk man och en vänligt leende kvinna betjänar ett litet, populärt kafé i mitten av stationsbyggnaden och tillhandahåller goda ost- och skinksmörgåsar med aningen för mycket smör samt kaffe i olika utgåvor.

Vi gör en kort paus i recensentens morgonrutiner här, ty här ligger problemet: kaffe i olika utgåvor. Detta innebär sorgligt nog den ack så förhatliga drycken caffè latte. Caffè latte! Rusningstrafikens fiende nummer ett! Den som uppfann denna dryck borde doppas i tjära och fjädrar och därefter förvisas till Arlöv för resten av livet. Caffè latte! Om recensenten någonsin drabbas av stroke kommer caffè latte vara den avgjort största orsaken.

Godmodigt placerad längst bak i en kort kö bestående av ungefär fem personer hinner recensenten tänka att han är ute i god tid innan personen längst fram yttrar besvärjelsen som får kroppens adrenalinnivå att stiga till alarmerande höjder: en stor caffè latte, tack. Kön står helt stilla medan sekundvisaren, i sitt halsbrytande staccato, kastar sig framåt på det stora stationsuret alltmedan den fryntlige kaféföreståndaren lugnt ägnar en dyrbar minut åt att tillreda brygden.

Fortfarande gott om tid, är tanken som rusar genom hjärnan precis innan nästa person i kön yttrar återupprepar besvärjelsen: en stor caffè latte, tack. En liten, pulserande ådra i recensentens vänstra tinning blir synlig i just detta ögonblick; ögonen får något jagat i blicken. Den fryntlige kaféföreståndaren betvingar det frustande, kaffesprutande segafredomonstret bakom kassan med stoiskt lugn.

En minut senare inträffar tre saker samtidigt: klockan slår åtta noll ett, den tredje personen i kön beställer en stor caffè latte och recensenten låter sig nästan undslippa ett "men för helvete". Handen som håller femkronan och de två tiokronorna är vid det här laget svettig och hjärnan kalkylerar febrilt oddsen för att hinna få betjäning och hinna anlägga en elegant spurt till tåget. Det kan gå!

Men när den fjärde personen i kön beställer en stor caffè latte inser recensenten att han förlorat loppet och rusar iväg till tåget utan vare sig kaffe eller smörgås. Med fjorton sekunder till godo klämmer han ned sig på ett säte i en immig, fuktig vagn bland caffè latte-drickande människor och beklagar sitt öde. Det borde vara förenligt med dagsböter och - vid upprepade försyndelser - trettio dagars fängelse att beställa caffè latte i rusningstrafik.

Klockan slår åtta noll två. En högtalarröst meddelar att tåget kommer att bli ett par minuter försenat.

Wikipedia: Caffè latte
Wikipedia: Malmö centralstation

Andra bloggar om: kaffe, caffè latte, vardag och Malmö

Språk - dagens kliché: ...eller bara titta in och ta en fika

2006-11-07T20:27:00.000+01:00

Kaffehysteri

Häromdagen fick jag i min brevlåda ett litet reklamblad för en frisersalong som nyligen öppnat i staden. Bladet, som vänligt propagerade för tjänsterna som salongen kunde tillhandahålla (herr- och damklippning, speciella rabatter för pensionärer och studenter samt styling) var formgivet med något slags datorprogram för hemmabruk och därefter sannolikt mångfaldigat medelst fotokopiering. Ett kreativt sinne hade uppenbarligen utformat bladet, då man särskilt bemödat sig om att bryta mot de flesta befintliga normer avseende estetisk presentation; typsnitt blandades muntert och upphovsmannen hade dessutom begagnat sig av funktioner för att böja texten på ett sportigt sätt. Som avslutning på reklambladets korta text - måhända i ett försök att locka dem som nyligen besökt någon annan barberare - föreslås som alternativ till tjänsterna: "... eller bara titta in och ta en fika".

Vem, vid sina sinnens fulla bruk, tittar in i en nyöppnad frisersalong och sätter sig att fika med innehavarna? Eller är avsikten månne att samla sina vänner och därefter gå till sagda salong och göra sig en trevlig eftermiddag bland Paul Mitchell-burkar, Kerastase-förpackningar och tussar av hår? Att öppna en butik och sedan drabbas av anstormande horder som sätter sig och gratisfikar i lokalen hade jag personligen sett som ganska skräckinjagande. Väntar de sig verkligen att någon skall komma dit och fika? Är de kontaktsökande och vill stifta nya bekantskaper? Eller är det, hemska tanke, en innehållslös kommentar av samma slag som med fördel används vid avslutandet av den korta, forcerade konversation som uppstår när man stöter på gamla klasskamrater som man inte har minsta intresse av att träffa igen: "men vi får höras av och ta en öl nån dag".

Uppmaningen att titta in och fika tycks vara en standardfras vid utformningen av dylika reklamblad och annonser, då det enkelt kan konstateras genom ett snabbt genomögnande av veckans reklamskörd att en oroväckande mängd nyblivna eller jubilerande (vi har ettårsjubileum - titta in på en fika) näringsidkare tycker att vi skall välja deras VVS-butik eller hattaffär nästa gång vi blir sugna på en kopp kaffe.

Visserligen lär svenska språket vara ett av de få språk i världen som stoltserar med ett eget uttryck för just fika (hur det må vara med den saken låter jag vara osagt), men därifrån till att uppmana vilt främmande människor att frottera sig i lokalerna borde steget vara mycket längre.

"Eller bara titta in och ta en fika". Jag tror inte det. Undras vad man fick: kakor med sylt ur genomskinlig plastburk och kaffe i vit, räfflad plastmugg?

Andra bloggar om: språk, recensioner, klichéer, fika

Språk: substantivet "alkodrom"

2006-10-26T17:42:00.000+02:00

Vissa ord fungerar mer än andra som stimulantia för inspirationen. Det mjuka ordet "alkodrom" för med sig en vag doft av svunnen epok, av vackra kvinnor och stiliga män, av storstad, av eleganta danslokaler med en atmosfär tung av svepande cigarrettröksslöjor och Chanel no 5 där små bord försedda med jugendlampor skänker ett milt ljus, av Glenn Miller och Dizzy Gillespie. Trots anspelningen på alkohol i ordets förled stupar alkodromens besökare sällan i den regnvåta rännstenen efter att i dimmigt tillstånd tagit till knytnävarna mot något råskinn, utan njuter hellre av drinken som blandats av den i oklanderligt stärkt, vit skjorta klädde bartendern.

Ordet - naturligtvis bildat från det ur arabiskan lånade "alkohol"(al kohl) vilket ursprungligen betecknade pulvriserad antimon (som både då och nu finns i ögonförskönande medel) och grekiskans drómos", som betyder lopp eller kapplöpningsbana - betecknar helt enkelt en nattklubb; en danslokal med alkoholförtäring. Enkelt och mycket stiligt: vem skulle inte vilja tillbringa en lördagsafton på l'Alcodrome?

Betyg: 9 av 10

Språk - dagens kliché: vårt avlånga land

2006-10-25T15:42:00.000+02:00

Lågstadiegeografi

En behjärtansvärd bildningsinsats med böjelse för geografi samlar stora skaror i vårt avlånga land; en samfälld och enkel sång - med endast tre ord - stiger ur svenska hjärtans djup. Insatsen har pågått under lång tid, kanske flera decennier, men alltjämt känner sig rörelsen manad att upplysa det svenska folket.

"Vårt avlånga land". Försöker folkbildarna klistra på landet ett epitet av homeriska mått? Knappast. "Den rosenfingrade Eos" har aningen bättre klang och nog skulle det gå att hitta ett minst lika poetiskt uttryck. Kan det vara så, att det är fullständigt omöjligt att använda pronominet "vårt" i direkt konjunktion med substantivet "land". Måste ett lagom stort uttryck ta utrymmet i anspråk (och att använda "rika och välmående" vore att fara med osanning, medan "i smyg främlingsfientliga" förvisso är sant, men alltför långt och lite för kontroversiellt)? Nej, svaret finns att söka på annan plats.

Klichén är tänkt att vara helt neutral och osynlig - totalt intetsägande och i fullkomlig avsaknad av all relevant innebörd, samtidigt som den skänker lite form och volym åt meningen. Det kan tyckas harmlöst. Problemet är bara att uttrycket
smugits in alltför länge och nu, likt en fuskbyggd villa från sjuttiotalet, börjar möglet göra sig påmint och orsaka allergi.

Det är inte bara den klent begåvade, bloggande pöbeln som ser sig nödsakad att infoga denna substantivfras så fort det är möjligt, utan även en häpnadsväckande stor del stringenta tidningsmän och -kvinnor. Som varje ansvarskännande medborgare inser, är konsekvenserna av detta språkbruk långtgående. Det leder inte bara till ytterligare förslappning av den svenska vokabulären utan också till ungdomens förfall och karies. Berika gärna språket med allsköns kulturella influenser - det är
enligt recensentens uppfattning en nödvändighet för att ha ett levande språk - men tänk till en extra gång innan "vårt avlånga land" ånyo kläms in.

Betyg: 1 av 10

Språk: Uttrycket 'scenhelighet'

2006-10-25T12:58:00.000+02:00

Scenhelighet: det fenomen som kan iakttas när en - ofta snarfager - skådespelare eller artist ideligen gestaltar godhjärtade, rättrådiga rollfigurer trots att vederbörandes bakomliggande personlighet är den diametralt motsatta (jfr rykten kring det liv och leverne som Hugh Grant för). Under indirekt förespegling att personen i fråga är en genombussig hedersknyffel uppnår personen i fråga således stor popularitet och folklig förankring.

Även om uttrycket härletts ur "skenhelighet", är det inte tal om någon sådan, då skådespelaren endast genom sitt val av yrke ger detta intryck och alltså inte aktivt propagerar för sin egen förträfflighet (även om bieffekten säkert är välkommen).

Har DN inte betalt licensavgiften?

2006-10-16T13:00:00.000+02:00

Under den senaste veckan har läsarna av DNs nätupplaga kunnat ladda ned en skärmsläckare, som visar nyheter från DN när datorn inte använts under en kortare, specificerad period. Dylik programvara tilltalar recensenten, som ju är systemutvecklare till yrket, så han laddade raskt ned programmet från DNs webbplats och installerade det.

Idag, när skärmsläckaren startar, möts användaren av ett meddelande som säger att skärmsläckaren tillverkats med hjälp av demoversionen av en programvara (Screentime for Flash) och att produktens provperiod gått ut. För de läsare som inte är bekanta med begreppet "demoversion", kan nämnas att detta är en utgåva som företag erbjuder för att kunden skall kunna bekanta sig med mjukvaran och se om han eller hon verkligen vill köpa den - en demoversion har av just denna anledning ofta begränsad funktionalitet, som exempelvis en tidsbegränsning.

DN har alltså använt en tidsbegränsad provversion av en programvara för att utveckla en skärmsläckare som man sedan erbjuder sina tidningsläsare. Man knyter på detta sätt kunder till sig genom att få gratis reklamtid på skrivbord i hela landet. Att inte använda licensierad programvara för att utveckla en sådan produkt är allvarligt, åtminstone lika allvarligt som att låta bli att betala tv-licensen.

Betyg: 1 av 10
DNs nedladdningsplats: skärmsläckare
ScreenTime for Flash: demoversionen

Dryck - drink: Pimm's & Lemonade

2006-10-09T19:04:00.000+02:00

Sommar, sol och cricket på flaska

När de framskyndande paraplyerna på trottoaren beslöjas av den av trötta baklyktor rödfärgade regndimma som följer i den skyndsamt pilande trafikens kölvatten, inser man att sommaren detta år inte kommer att återvända. Alls. Det är då man minns de gyllne, långa aftnarna i England; det är då man plockar fram sin flaska Pimm's ur skåpet och för egen hand återerövrar sommaren en liten gnutta.

Drycken uppfanns av James Pimm, som under 1800-talets första hälft sålde sin hemblandade ginbaserade dryck på den skaldjursservering han drev. Uppenbarligen var drycken en sådan framgång att totalt sex varianter av Pimm's lanserades under de följande årtiondena, med olika spritsorter som bas. Av dem återstår bara idag tre, och Pimm's No. 1 är idag en mycket populär bas för sommardrinkar i England.

Pimm's No. 1 är en mörkt brun, tjugofemprocentig spritdryck med hemligt recept. Doften är mycket aromatisk och kryddig med inslag av kola, vermouth och gin. Smaken påminner en del om Cinzano Rosso, men utan den beska jag upplever karakteristisk för vermouth. Smaken är mild, söt och saknar nästan helt eftersmak.

När Pimm's således blandas med de ingredienser som krävs (lemonad och frukt), skummar drycken ordentligt. Färdig är drinken sommarsval, fräsch utan påtaglig alkoholsmak, vilket gör det möjligt att konsumera större volymer utan att inse att fötterna rundats av betydligt.

För att blanda en god Pimm's & Lemonade krävs:
6 - 8 cl Pimm's No. 1
18 - 20 cl Sprite eller annan kolsyrad lemonad
Frukt i bitar (äpple, apelsin, jordgubbar, lime/citron och gurka tillhör de allra vanligaste)
En mintkvist som dekoration

Betyg: 9 av 10
Pimm's webbplats: www.anyoneforpimms.com
Systembolaget: Pimm's No.1 , nr 71565

Musik: The Essex Green, KB, Malmö, 7 oktober 2006

2006-10-08T00:59:00.000+02:00

Nykter ungdom spelar trevlig musik
Det är svårt att inte tycka om The Essex Green, när de med sin mjuka sextiotalsrotade pop på ett självsäkert och opretentiöst sätt tar plats på scenen på Kulturbolaget i Malmö. Material från "Cannibal Sea", bandets senaste album, utgör spelningens första hälft och även om Malmöpubliken inte riktigt lyckats memorera dessa alster ännu träffar "Penny and Jack", "Cardinal Points" med flera en nerv, vilket genast skapar en skön stämning i lokalen.

Det samspelta bandet frammanar sköna harmonier med distinkt, egen prägel och i Julia Rydholm har man inte bara funnit en skicklig, driven basist utan också en mycket vacker sådan.

När det för dagen fem man starka bandet så efter ungefär halva spelningen börjar spela äldre material, lyfter konserten ännu ett steg. Låtar som "Our Lady in Havana", med sin karakteristiska inledning, och "Lazy May", där Chris Ziter låter de behagliga amerikanska folkrocksinfluenserna spela fritt, får genast bred respons. De avslutande extranumren (den svävande svala "Julia", den drömmande, solskenssömniga "By the Sea" och ytterligare en melodi som jag tyvärr måste erkänna var okänd för mig) placerar bandet bland den fåtaliga skara musiker som ger mig samma känsla av välmående som doften av nybryggt kaffe en klarblå söndagsmorgon. Den känslan vill jag behålla länge.

Det enda jag saknade ikväll var den sköna "Southern States".

Betyg: 9 av 10
Lokal: Kulturbolaget, Malmö
Datum: 7 oktober 2006
Bandets webbplats: www.theessexgreen.com

Språk: förledet ”sol”

2005-03-31T14:46:00.000+02:00

Tre triviala tecken får alldagligt allvarliga adjektiv att bli oväntat starka förmedlare av positiva känslor, dofter och sinnesstämningar. Med slående skärpa sköljer behagliga bilder, verkliga och uppdiktade, genom sinnet när ett ordinärt ord föregås av förledet ”sol”.

”Solblek” ger omedelbart associationer till rufsiga, blonda gossar som muntert stojar i strandbrynet; till Françoise Hardy-skönheter som på bråkdelen av en sekund gör ett outplånligt intryck när de hastigt skyndar förbi under trädens svalkande grönska på en myllrande gata; till sekelskiftesbruna fotografier av mustaschherrar som, iförda baddräkter och smalbrättade stråhattar, bröstar sig för kameran under en vagt sepiafärgad himmel.

”Solmogen” ingjuter känslor av böljande sydeuropeiska fält med dignande vinrankor, där saftiga, blålila druvor belåtet, i väntan på att plockas, spänner ut sina skinn till bristningsgränsen; av i het sommarbris lojt vajande, viskande majsfält, vars intensivt gula kolvar tålmodigt skördas av starka, om än något krumma, brunbrända händer.

”Solvarm” är strimman på vardagsrumsgolvet, där katten förnöjt slumrar, där små gyllene korn svävar i luften; är den torra, dammiga asfaltbeläggningen på garageuppfarten i villaområdet i snett augustieftermiddagsljus, där små bara fötter outtröttligt leker fram och tillbaks i en flyktig, sommarlovsevig jakt på en boll.

Dessa är naturligtvis de vanligast förekommande konstruktionerna, vilka dessutom upprepas till långrandighet av diverse fabrikanter som i sniken iver att tjäna pengar söker profitera på våra privata känslor och säljer russin, tomater och hårfärg med ovanstående adjektiv vidhäftade. Den suggestiva styrkan i det enkla applicerandet av ”sol” till ett adjektiv kan dock inte underskattas: ”solslitet” är tyget till kuddarna i den gistna hammocken och ”solstram” huden i ansiktet strax innan rodnaden efter dagen på stranden får kinderna att hetta.

Så oerhört enkelt och vansinnigt vackert!

Betyg: 9 av 10
SAOB: http://g3.spraakdata.gu.se/osa/show.phtml?filenr=2/11/68113.html

Mat: Pizzeria Perugina, Malmö

2005-03-29T13:38:00.000+02:00

Efter en större inköpsrunda i en av Malmös perifera stormarknader, stannar vi till, trötta och hungriga, vid en mycket liten och mycket vit lokal på vänster sida av Amiralsgatan, strax efter Karlskronaplan i riktning mot Nobeltorget. Det stora skyltfönstret, som till fullo exponerar den minimalistiskt strama inredningen – bestående av en disk, ett kylskåp och tre rygglösa soffor längs väggarna – låter meddela att lokalen inhyser pizzabageriet Perugina. Interiören ger ett mycket fräscht intryck som står i ganska skarp kontrast till områdets övriga pizzerior. Frånvaron av bord och stolar påpekar diskret att de pizzor som levereras endast är för konsumtion på annan plats än just denna.

Begåvade med en meny ger vi oss av hemåt för att packa upp våra varor och studera Peruginas utbud, som visar sig vara indelat i två kategorier: ett grundsortiment, som innehåller de pizzor som normalt förväntas erbjudas av en pizzeria, samt ett dyrare sortiment, i vilket återfinns ingredienser som lufttorkad skinka, soltorkade tomater samt ostar av allehanda slag. Dessutom finns enligt menyn möjlighet att helt själv bestämma vilka ingredienser som skall ingå. Efter en längre stunds funderande bestämmer vi oss för en pizza ur grundsortimentet, en Pizza Perugina för 35 kronor, och en ur det dyrare sortimentet, en Prusciutto (sic!) Crudo för 69 kronor.

Den senare pizzan visar sig vara den största besvikelsen; en vid menystudiet frestande anrättning bestående av lufttorkad skinka, mozzarella, soltorkade tomater och röd lök som tyvärr indränkts med olja i sådan mängd att det bokstavligen går att hälla av. Kvaliteten på ingredienserna är hög och mängden ganska lagom, men priset i förhållande till smak och oljighet är inte bra. Betyg för Prusciutto Crudo: 4 av 10.

Pizzan som fått bära bageriets namn gör däremot i högsta grad skäl för sitt pris. Med varsam hand låter bagaren räkor, färska champinjoner och skinka samsas på bottnen, vars skorpa mot kanterna får en angenäm krispighet. En i överkant tilltagen mängd ost gör dock att betyget inte blir så högt som det skulle kunna vara för denna i övrigt prisvärda pizza. Även här är ingredienserna av hög kvalitet. Betyg för Pizza Perugina: 7 av 10.

Vi kommer säkerligen att besöka Perugina igen men då inrikta oss helt och hållet på det mycket prisvärda grundsortimentet. Det dyrare sortimentet hade nog gjort sig bättre kring Lilla Torg, där gommar, som förvisso inte heller uppskattar smaken men gladeligen spenderar summor på allt som är onödigt dyrt, finns i överflöd.

Betyg: 6 av 10*
Amiralsgatan 64, Malmö

*) Betyget för Pizzeria Perugina baseras på medelbetyget för de båda pizzorna, avrundat uppåt.

Film – Manchurian Candidate (2004)

2005-03-29T09:20:00.000+02:00

Som en val i ett vardagsrumsakvarium
Med jämna mellanrum beslutar produktionsbolag att av redan befintliga manuskript förfärdiga nya filmer. Resultatet blir, i bästa fall, ungefär jämbördigt med originalet, men sannolikheten för att ansträngningen skall utmynna i en medioker prestation är tyvärr mycket stor. Manchurian Candidate är tyvärr inget undantag – förvisso har jag inte sett 1962 års tappning där Frank Sinatra spelar huvudrollen, men är 2004 års variant en film vars kvalitet är i paritet med originalets, borde ursprungsversionen stannat på skissbordet.

Under ett uppdrag i Kuwait dagarna innan Operation Ökenstorm inleds, blir en trupp utsatt för ett bakhåll. I den eldstrid som uppstår omkommer två män och truppens befälhavare, major Ben Marco, blir slagen medvetslös. Situationen räddas dock av den unge sergeanten Raymond Shaw, som i en smått osannolikt heroisk insats egenhändigt jagar angriparna på flykten och leder truppen i säkerhet. För detta resoluta agerande belönas sergeanten med Medal of Honor, arméns finaste medalj.

Starkt påverkad av sin politiskt mycket inflytelserika moder inleder sergeanten sedan en framgångsrik politisk karriär, som dryga tiotalet år senare leder honom till att kandidera till posten som vicepresident i det stundande valet. Modern, spelad av Meryl Streep, styr sonen med en thatchersk järnhand och skyr inte några medel för att nå de högsta nivåerna i de amerikanska maktskikten. Samtidigt leder en serie händelser den desillusionerade Ben Marco att börja misstänka att truppen utsatts för en komplott under uppdraget och att truppmedlemmarnas minnen manipulerats för att passa dunkla syften. Utan att veta vilka krafter han har att göra med, börjar Marco göra efterforskningar kring händelserna för att få reda på vad som egentligen hände och snart korsas hans och Shaws vägar återigen.

Demme skildrar den amerikanska politiska sfären med ganska trubbiga redskap och utan större nyansrikedom. Förvisso appellerar det flåshurtigt pompösa televisionssymbiotiska maktspelet till åskådarens inneboende konspirationsteorier; Demme dristar sig till och med att förföra med fragmentarisk, sprudlande vacker retorik. Tyvärr är dessa stunder av själfull själlöshet alltför få, då resten av berättandet varken förmår skapa trovärdighet eller intresse. Det blir helt enkelt aldrig spännande.

Som Raymond Shaw är Liev Schreiber mycket bra - hela karaktären förmedlar en känsla av obekvämlighet och missmod, men på grund av Streeps flagranta överspel uppstår aldrig någon intressant dynamik med den ondskefulla modersgestalten. Schreibers lyckade gestaltning av Shaws janusansikte i relation till sin karriär, sin moder och sitt ursprung är faktiskt filmens stora behållning, då Denzel Washington i rollen som Ben Marco bäst beskrivs av adjektivet ”löjeväckande”. Washington lyckas inte ingjuta något som helst liv i sin plågade hjälte utan stapplar från det ena intermezzot till det andra med ett olyckligt ansiktsuttryck.

Förutsägbart, med smidigheten hos en val i ett vardagsrumsakvarium, har regissören sökt vidlåda filmen en känsla av odefinierbar drömlikhet som skall införa ett slags generell, febrig osäkerhetskänsla. Obehagliga hallucinationer och drömmar hos huvudpersonerna skall skildra graden av insikt men verkar mest vara en ursäkt för brist på övrig substans. I kombination med det enkla, rättframma bildspråket blir de taffliga försöken till spänningsuppbyggnad platta och ointressanta, trots diverse kast i intrigen.

När eftertexterna rullar, kvarstår faktum: Manchurian Candidate känns som ett olidligt långt avsnitt av Macgyver med hög budget, men utan spännande apparater byggda av skräp, sågspån och aluminiumfolie.

Betyg: 3 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0368008/

Dryck - Rött vin: Vin de Limoux

2005-03-15T13:09:00.000+01:00

Plötsligt och oförklarligt befann jag mig åter i den prekära situation då den återstående delen av det långtifrån astronomiska belopp som månatligen utbetalas av min arbetsgivare var betydligt mer blygsam än väntat. Denna insikt initierade omedelbart en ganska abrupt kursomläggning avseende den månatliga budgeten och jag konstaterade bittert att flera delikatesser framöver fick se sig strukna från min inköpslista. Vin finner jag det dock mycket svårt att ersätta med andra drycker, vilket således föranledde att jag under mitt besök på Hansacompagniets systembolag besökte den avdelning där hyllorna diskret försetts med märkningen 49-55 kr. Där insåg jag ganska snart att det bästa förhållandet mellan pris och prestanda gavs av de viner som tappats i kartongförpackning.

Förlägna, som ursäktade de inför sina bröder i glasbutelj sin närvaro i butiken, sökte kartongförpackningarna antingen undgå upptäckt genom att diskret inta den lägsta hyllan eller nervöst föra en stigmatiserad tillvaro på lastpallar, tydligt separerade från det ordinarie sortimentet. I ett fåfängt försök att verka sofistikerad beslöt jag att rata viner vars namn gav alltför uppenbara associationer till parkbänksromantik, varför både Señor Tinto och Husets Röda fick stå orörda. Ytterligare botanisering gav dock resultat: snart stötte jag på en vit och röd förpackning med ett nittiotalistiskt art deco-motiv av en vinskörd och texten Vin de Limoux i ett enkelt, avskalat typsnitt. En närmre granskning avslöjade att vinet tillverkats av syrah-druvor - detta vin var för övrigt det enda som vid översiktlig beskådan stoltserade med druvsort på kartongen. I trygg och fullkomligt ogrundad förvissning om att detta vin var det bästa valet, begav jag mig hemåt med två literförpackningar i den gröna påsen.

Då vinet småningom kylts till den av Systembolaget rekommenderade temperaturen om sexton grader, serverade jag åt mig och min flickvän varsitt glas. En mjuk, blå smak rullade fram över tungan och efterlämnade ett spår av näver, blåklint och konstantinopelblad, samtidigt som måndagens skarpa kanter avrundades en smula. Efter ytterligare ett glas framstod den dramatiska nerven i den amerikanska kriminalserien CSI som olidlig, den underliggande moralen som än mer angelägen samtidigt som intrigen blev något svårare att följa.

För det låga pris som detta vin betingar förväntas egentligen inte något alls, varför förvåningen blir desto större när ett fullt drickbart vin upptäcks. Det är inte tal om ett fantastiskt vin som får gudarna att förundrade nedstiga från Olympen utan snarare ett enkelt vin som fyller sin funktion alldeles ypperligt en gråkall måndag i mars. Vin de Limoux rekommenderas sålunda varmt till dem, som liksom recensenten ibland finner ett behov av ett vardagsvin till låg kostnad.

Betyg: 7 av 10
Volym: 1000 ml
Pris: 54 kr
Alkoholhalt: 13%

Systembolaget: http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2358
Limoux: http://www.limoux.fr

Film – Closer (2004)

2005-03-09T15:00:00.000+01:00

Melankoli och vagt obehag.
I ett närgånget porträtt av fyra människors destruktiva relationer, lämnar Closer knappast någon oberörd. Skickligt skådespeleri, skicklig regi och skickligt foto gör detta till en gedigen överföring från teater till film, som tillvaratar filmmediets närgångna gestaltningsmöjligheter.

Den aspirerande författaren Dan, som försörjer sig på att skriva nekrologer, träffar på väg till sitt arbete den till London från New York nyanlända Alice, då han hjälper henne till sjukhus när hon blir påkörd vid ett övergångsställe. De båda inleder ett förhållande, varpå Alice inspirerar honom att skriva en bok. En tid senare möter han under ett fotograferingstillfälle Anna, som han genast blir betagen i. Då hon avvisar honom, spelar han henne ett elakt spratt genom att utge sig för att vara hon på en anonym webbchatt och stämma träff med en okänd man. Den okände mannen visar sig vara stilig läkare vid namn Larry, och trots träffens bistra utgångsläge, är deras kärleksaffär snart ett faktum.

Upptakten till Closer är lågmält humoristisk och stilsäker, men leendet stelnar ganska snart, då de båda parens vägar återigen korsar varandra och Dan och Anna börjar träffas i hemlighet. Sakta bryts paren ned och i allt större doser ger människorna, för att skydda sig själva, efter för undertryckt svartsjuka, brutal uppriktighet och självdestruktiva beteenden.

Closer gestaltas i ett osminkat, kornigt bildspråk som förlänar filmen en dokumentär känsla. De fyra huvudrollsinnehavarna är magnifika, men Jude Law (Dan) och Julia Roberts (Anna) lyser lite starkare än Natalie Portman och Clive Owen, vilket till stor del tillskrivs det faktum att Roberts och Laws rollfigurer besitter ett slags verklighetsnära alldaglighet, som möjliggör omedelbar identifikation hos publiken. Det lätt labila intryck som både Portman och Owen förmedlar accentuerar de förras prestationer och gör dem än mer trovärdiga, men medför samtidigt att deras egna roller blir något mindre; härmed tappar de lite av sin luminositet.

Regissören Mike Nichols, som ligger bakom storverk som Mandomsprovet och Vem är rädd för Virginia Woolf (men även dussinverk som Fallet Henry och Wolf), lyckas skickligt och med små, enkla medel överföra en känsla av allestädes närvarande kyla. Skådespelet är ena stunden gnistrande intensivt, för att i nästa stund vara halsbrytande svalt tillbakalutat med inslag av små runda korn av svart, träffsäker humor – men ständigt med en isande känsla av alienation och utsatthet. Sakligt registrerande följer kameran parens förehavanden utan att blunda för obehagliga scener, vilka drabbar duken med olycksbådande kraft. Det enda tillfälle då äkta värme kan skönjas i människornas liv är i de flyktiga förälskelseögonblicken, då murarna för en kort stund rivs och blottar den sårbara, ömhetslängtande människan.

Closer är en av de ytterst få filmer som gör en besvärande djup rispa i medvetandet, så att åskådaren en lång tid efteråt kan komma på sig själv med att fundera över skildringens relationer och reflektera och associera kring olika element i filmen. Filmens omedelbara eftersmak är melankoli och vagt obehag, fast i positiv bemärkelse.

Betyg: 8 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0376541/

Film – Ladder 49 (2004)

2005-03-08T15:27:00.000+01:00

Definitionen på ett pekoral.
USA älskar, med all rätt, att älska sina hjältar, men när kärleken till utryckningstjänsterna tar sig uttryck i en saftsås som Ladder 49 börjar det bli dags att betrakta kårerna ur ett något nyktrare perspektiv.

Under pågående räddningsarbete ger golvet plötsligt vika och brandmannen Jack (Joaquin Phoenix) fångas djupt inne i en stor, brinnande industribyggnad. Skadad och oförmögen att sätta sig i säkerhet kan han bara vänta på sina arbetskamrater, som med alla medel söker undsätta honom. I tillbakablickar skildras så Jacks karriär från tillträdet på brandstationen som nyutexaminerad brandman fram till den ödesdigra utryckningen som sedermera skall kosta honom livet.

Brandmännens liv på och omkring brandstationen i Baltimore skildras i med- och motgång, med Jacks utveckling till habil brandman och stolt tvåbarnsfar i fokus. Som brandstationens genuint fryntliga överhuvud Mike Kennedy ses John Travolta, vars rollfigur lika gärna skäller ut brandmännen för bristande sammanhållning som läser godnattsagor för deras barn. Skojfriska upptåg blandas med fler skojfriska upptåg, pastellfärgade födelsedagskalas, eldbemängda actionscener samt ett hjärteknipande ögonblick då Jacks bästa vän omkommer. I ett fåfängt försök att frigöra sig från den redan alltför romantiserade handlingen försöker regissören Jay Russell, som tidigare inte åstadkommit några särskilda prestationer i filmvärlden, att inlemma lite familjeproblem i Jacks familj till följd av yrkets faror. Ett svart får, gestaltat av Robert Patrick (känd från Terminator 2 och Arkiv X), som ägnar sig åt otrohet och diverse andra vederstyggelser, skall också förmedla något slags verklighetsförankring. Dessa element är dock bara små, små cirrusmoln på en annars rosa himmel; likt smaken av aspartam dröjer sig en artificiell, alltför söt känsla kvar när filmens eftertexter rullar.

I Ridley Scotts Gladiator var Joaquin Phoenix gåshudsalstrande bra som den ondskefulla, iskalla romerska kejsaren Marcus Aurelius Commodus Antoninus, men efter prestationen i Ladder 49 borde Phoenix skådespelarlegitimation för evigt återkallas. Ett jubelexempel på dåligt skådespeleri ses i den scen då Jack talar med sin son efter det att en brandman drabbats av svåra brännskador. Här saknas varje form av inlevelse och det som från Phoenix sida skall föreställa något slags återhållen förtvivlan kombinerad med en didaktisk, betryggande och faderlig föreläsning liknar mest en dålig imitation av en sagotant på biblioteket. Dialogen är i bästa fall stolpig men i träder i de flesta fall över gränsen och blir direkt pinsam.

Ladder 49 gör stora, seriösa anspråk och resulterar i ett präktigt pekoral. Små gester och lågmälda antydningar är inte Russells melodi – alla kritor i asken har använts. Vänligen, gör er icke besvär.

Betyg: 4 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0349710/

Mat - Pasta magic, tomato & hot chili

2005-03-01T13:17:00.000+01:00

Pasta magic? Pasta humbug!
Idag besökte jag under lunchtimmen en närbelägen matvaruaffär för att inhandla något att äta. Då jag vandrade längs hyllorna fångades min blick av en liten och egentligen ganska oansenlig, grön burk med den minst sagt uppseendeväckande texten ”Pasta Magic”. En närmre inspektion avslöjade att det rörde sig om ett slags pastasås från Knorr med chilismak. Magisk mat! Jag erinrade mig att det fanns en kartong makaroner i köket på kontoret; genast spann fantasin igång och jag såg framför mig hur en oansenlig portion macaroni bianco* förvandlades till en färgsprakande, delikat måltid med möjlig hallucinogen effekt. Det dröjde inte länge förrän jag med ivriga fötter stod i kassan och erhöll knappt fem kronor i växel på den tjugokronorssedel jag lämnade fram.

Åter på kontoret studerade jag förpackningen ganska ingående. Enligt receptet skulle nykokt pasta tillsättas två eller tre matskedar av innehållet. Under spänd förväntan lät jag makaronerna koka ett par minuter i lättsaltat vatten, vilket genast hälldes av när makaronernas konsistens var al dente. Burken gav ifrån sig ett klickande ljud när locket vreds av och när jag satte näsan till mynningen erfor jag en svag, aromatisk doft av vitlök. Uppmärksam på eventuella magiska effekter rörde jag så ner den rekommenderade mängden pastasås i kastrullen, slog upp anrättningen på en tallrik och placerade mig med en flaska mineralvatten i lunchrummet.

Jag tog ett djupt andetag, fattade gaffeln med höger hand och förde maten till munnen under det att mina sinnen förberedde sig på den förväntade delikatessen.

Inget hände.

Smaken var slätstruken. En pastasås som uppges smaka tomat och het chili förväntas åtminstone bränna till en aning på tungan, men så var inte fallet. Förvisso infann sig en viss, lätt chilikänsla, men denna avdunstade i samma stund som smaksinnet registrerade den. Vitlök och tomat var de två överlägset dominerande smakerna, men även en svag ton av något som liknade basilika gjorde sig hörd. Efter första provsmakningen var besvikelsen ett faktum; återstoden av måltiden konsumerades under bedrövelse. Likt kolsyrebubblorna i det mineralvatten som avnjöts tillsammans med måltiden, kom flera, ganska kraftiga invektiv upp till ytan av mitt medvetande.

En dylik sås, till en bråkdel av priset, kan jag själv tillverka med hjälp av passerade tomater som får reducera och kryddor som finns i var mans kök. Det enda som räddar denna värdelösa tomatsås från ett sämre betyg är att jag fortfarande inte fått ont i magen av den. Någon hallucinogen effekt upplevde jag inte alls, så var Knorr fått idén till epitetet ”Magic” förstår jag inte alls. Uppenbarligen har företaget kommit på ett lysande sätt att sälja enklast möjliga tomatsås till högsta möjliga pris. Fy bubblan!

Betyg: 1 av 10
Tillverkare: Knorr

*) macaroni bianco = kokta makaroner serverade utan några tillbehör. Jfr pasta rosso.

Film - Flight of the Phoenix (2004)

2005-02-22T16:45:00.000+01:00

Öken.
Det är inte svårt att se anledningen till att de inblandade valt att delta i denna produktion, ty förutsättningarna för en riktigt bra film finns: en flygplansolycka i oländig terräng, uppblossande konflikter på grund av motsättningar mellan de inblandade, ett par intrikata vändningar samt yttre hot i form av miljö och kringflackande banditer. På pappret måste Flight of the Phoenix tett sig som ett spännande drama med inslag av psykologisk thriller, men resultatet är en högst medelmåttig blandning som nog fungerat bättre som tv-film.

Ett flygplan befolkat av personalen från en nedlagd oljeborrningsplats och en gåtfull liftare störtar på grund av en ohygglig storm i Gobiöknen, någonstans mellan Kina och Mongoliet. Det karga landskapet förtär genast den som utan utrustning försöker betvinga det, varför gruppen tvingas stanna vid planet och sakta förgås i den obönhörliga miljön. Av någon outgrundlig anledning finns gott om vatten och konserverade persikor ombord på planet, så någon omedelbar fara för de överlevandes väl och ve föreligger inte. Den gåtfulle liftaren, spelad av den lysande Giovanni Ribisi (kanske mest känd för sin insats i Rädda menige Ryan och som Phoebes yngre bror Frank i Vänner) visar sig vara flygplanskonstruktör och börjar småningom leda arbetet med att konstruera en ny farkost av det störtade planet. Under detta arbete drabbas han av hybris och blir lätt despotisk, väl medveten om sin egen oumbärlighet.

Dennis Quaid, i rollen som flygplanets kapten, förvandlas efter en kort föreläsning om människors behov av tro, hopp och kärlek från schablonen ”inbiten, sarkastisk cyniker med problem bakom sig” till schablonen ”godmodig, rättskaffens hjälte med hjärtat på rätta stället”. Som strebertjänsteman torde Hugh Laurie fungera alldeles utmärkt, men när regissören John Moore halvhjärtat försöker blåsa liv i konflikten mellan arbetare och överhet fungerar det inte alls. Situationer som effektivt kunde utnyttjats till att skapa ett inträngande porträtt av människor under svår press försitts således helt och hållet. Skådespelarna verkar helt sakna motivation och läser sina repliker med samma inlevelse som en hop högstadieelever under ett påtvingat julspel, något som inte underlättas av den undermåliga regin.

Himlens vilt klarblå nyans möter öknens mjuka terrakottatoner i ett enkelt, mycket vackert och suggestivt bildspråk. Öknen skildras som ett levande, nyckfullt väsen, vars infall är omöjliga att förutspå och beveka. De drabbades utsatthet och litenhet inför miljöns enorma krafter gestaltas med sublim stringens.

Även om bildspråket stundom är underskönt och det finns en del spännande ögonblick, går hela produktionen på tomgång utan att ens försöka resa sig från den resignerade ton som anslagits redan från början. Flight of the Phoenix kan tyvärr inte rekommenderas. En klichéfylld historia som denna, kunde varit acceptabel om den åtminstone varit spännande. Nu är den inte ens det – se den som hyrfilm, om du nödvändigtvis skall se den.

Betyg: 4 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0059183/

Mode - Käklinjeskägg

2005-02-17T11:43:00.000+01:00

Käklinjens återkomst
Den senaste tiden har recensenten med stigande förvåning noterat hur vissa män, både i massmedia och i samhället som helhet, lägger sig till med en mycket speciell typ av skägg: käklinjeskägget. Detta börjar i en smal, förlängd polisong, sträcker sig fram i ett än smalare band längs käkens linje för att till sist avslutas kring munnen i någon variant av munskägg. Det rör sig således varken om en skepparkrans eller ett helskägg, utan huvudsyftet med denna ansiktsbehåring förefaller vara att definiera käklinjen. Gemensamt för majoriteten av de män som väljer detta skägg är att de tillhör den växande skara vars energiintag vida överstiger deras förbrukning, varpå de plötsligt funnit att gränsen mellan ansikte och hals blivit en smula diffus och härav sett sig nödgade att markera skiljelinjen. Snyggt är det i varje fall inte.

Lägg hellre en halvtimme om dagen på motion, bröder!

Betyg: 1 av 10

Opera - Faust

2005-02-16T09:26:00.000+01:00

Det är dumt att sälja sin själ till djävulen
I regi av Stewart Laing ger Malmö Opera och Musikteater under våren Faust, den klassiska operan av Charles Gounod efter Goethes förlaga. Librettot är välbekant: genom att sälja sin själ till djävulen får Faust sin ungdom åter, varpå han förför och sedan bedrar den sköna Marguerite.

Scenografin är en kreativ fullträff; scenen har förvandlats till biografsalong, där den vita duken ömsom används för filmprojektion och ömsom avlägsnas för att avslöja en bakomliggande, inre scen. Scenen får härmed en oväntad och flitigt utnyttjad dynamik, som låter operan spela i flera dimensioner.

Laing har valt att förlägga intrigen till modern tid, vilket får en del intressanta konsekvenser. Första akten utspelar sig bitvis i ett diskotek där operans musik skarpt kontrasterar mot den samtida klubbinredningen. Mötet i musik och koreografi mellan två, av sekler åtskilda, kulturer som ändå tjänar samma syfte är uppfriskande; diskoteksmiljöns attribut får en nästan drömlik effekt när den kolliderar med Gounods musik, oklanderligt framförd av Malmö Operaorkester under dirigenten dirigenten Guido Ajmone-Marsa. Med en ironisk gest får Laing mycket elegant Mephistopheles att låta ett godisregn av narkotiska preparat falla över diskoteksbesökarna. Inte heller drar sig Laing för att låta skådespelet få burleska vinklingar, något som exemplifieras av det smyckeskrin som Marguerite föräras som en kärleksgåva från Faust. Detta visar sig innehålla blinkande krims-krams av det slag som brukar finnas till försäljning på marknader, vilket gör att scenen då hon besjunger smyckenas skönhet väcker stor muntration i publiken.

Faust själv gestaltas genomgående av två figurer, dels av sitt äldre jag, som symboliserar själen, och dels av sitt yngre jag, som tyst personifierar kroppen och därmed är ett redskap i den äldre Fausts händer. Denna estetiskt mycket tilltalande, bokstavliga dikotomi skänker regissören möjlighet att utnyttja ett särskilt brett spektrum av kontrasterande emotioner, då själens underliggande svårmod och hopplöshet aldrig för ett ögonblick lämnar Faust, trots den nyvunna ungdomens rikedom och glädjeämnen. I en stark scen ersätts kroppen av själen i kärleksakten med Marguerite. Den egentliga huvudrollen tillhör faktiskt Marguerite, vars prestation genomgående är lysande. I tredje akten finns en en serie av tre oerhört effektfulla och mycket filmiska scener då hon i sitt badrum tar sitt nyfödda barn av daga. På detta följer en stark sekvens i fängelset där hon besöks av Faust, som kommit för att befria henne. Gåshuden reser sig fortfarande på mina armar när jag tänker på den.

Faust i Laings tolkning är dock inte utan problem. Andra akten känns mest som en transportsträcka som varken regi eller scenografi lyckas rädda; hela operan hade mått väl av att kortas ned en smula. Trots mycket goda prestationer från samtliga medverkande är de tre timmar och trettio minuter som föreställningen varar alldeles för lång tid, vilket gör att betyget blir lägre än operan egentligen förtjänar.

Betyg: 6 av 10
Malmö Opera och Musikteater: http://www.malmomusikteater.se/

Språk - Uttrycket "sån här"

2005-02-13T12:17:00.000+01:00

Ett sånt här uttryck
Smygande har ett uttryck på mycket kort tid lyckats få oöverträffad penetration i samhällets samtliga talspråkliga skikt. Det rör sig om uttrycket "sån här" och varianter av detta, som förekommer förbluffande ofta i dagligt talspråk, recensentens eget inkluderat.

Syftet med detta inskjutna uttryck är naturligtvis inte att rikta uppmärksamheten mot något i talarens närhet befintligt föremål, utan snarare att illustrera att det som avses är något nytt, modernt eller något som inte alla kan förväntas känna till. Uttrycket har i denna position förlorat sin status som demonstrativt pronomen och kan sägas fungera som en talarens ödmjukhetsmarkör vars uppgift är att ta udden av det kontroversiella i att nämna en företeelse som kanske eller kanske inte är okänd för vissa närvarande. Genom att använda uttrycket "sån här" som ett initialt adjektiv fjärmar talaren sig en smula från objektet och inbjuder, om så begärs, till en närmre förklaring av dess beskaffenhet.

Exempel:
"Jag har köpt en sån här mp3-spelare."
Här inbjuds åhörarna att uttrycka sin osäkerhet inför mp3-spelaren och få
innebörden förklarad för sig.

"Jag har köpt en mp3-spelare."
Ovanstående fras låter deltagarna möjligen fråga vem som tillverkat
produkten, hur mycket minne den utrustats med eller liknande, men samtliga
förutsätts känna till mp3-spelare som begrepp.

Ur sociolingvistisk synpunkt är uttrycket av stort intresse. Att en konstruktion får fäste, som enkelt låter talaren indikera ödmjukhet, är knappast en tillfällighet. En enkel tolkning kan vara att senare års explosionsartade blomning av billiga elektroniska produkter för vardagsbruk föder ett behov av att kunna enkelt kunna föra föremålet på tal och samtidigt indikera förståelse för att inte alla kan hålla sig ajour med utvecklingen och känna till de begrepp som diskuteras.

Problemet är att "sån här" redan reducerats från en ödmjukhetsmarkör till generell utfyllnad som rent grammatiskt saknar berättigande och därmed sällar sig till samma kategori som de välbekanta "liksom" och "typ". Oavsett vad ett språköra tycker om uttrycket är den ursprungliga avsikten således vällovlig, men regressionen av det dagliga talspråket till att inkludera "sån här" i var och varannan sats gör att betyget blir mycket lågt.

Betyg: 2 av 10

Mat - Yoggi mini blåbär

2005-02-11T13:48:00.000+01:00

Sukralos-spetsad lunch
Det nya, konstgjorda sötningsmedlet sukralos godkändes för användning i livsmedelsprodukter i Sverige från och med den 29 januari 2005 och redan har produkter som innehåller ämnet hittat ut till butikerna. Enligt uppgift från sukralostillverkaren framställs ämnet genom att tre väte-syregrupper på sockermolekylen byts ut mot kloratomer, vilket medför att molekylen inte bryts ned av kroppen utan passerar rakt igenom. Utrustad med en gom som aldrig riktigt kunnat acceptera den sällsamma eftersmaken av aspartam, var det med stor spänning jag inhandlade denna sukralos-spetsade yoghurt för lunchförtäring i dag.

Produkten levereras i en rätblocksformig tetra top-förpackning med en vit skruvkork högst upp. Detta är en trevlig lösning då skruvkorken effektivt eliminerar den osmakliga intorkning av yoghurt som alltid plågade de ursprungliga förpackningarna med invikningsbar öppning. Förpackningen har en sval, modern utformning som står i bjärt kontrast till innehållets utseende. När den lättflytande, ilsket syrénfärgade yoghurten fyller tallriken får ögonen en allvarlig chock av det oväntade utseendet. Av mängden mörkblå bitar att döma, är halten blåbärsskal ganska hög.

Yoghurten är god. Tungan får en angenäm kittling av den lätta syran, vilken balanseras utmärkt av den genomträngande fylliga, men aldrig arroganta, blåbärsaromen. Sötman för en ganska tillbakadragen, men fullt urskiljbar roll och blir aldrig dominant. När så de första skedarna yoghurt passerat munhålan väntar jag uppmärksamt på den förväntade eftersmaken av sötningsmedel och till min besvikelse upplever jag faktiskt en lätt, lätt sådan; en artificiell air dröjer sig kvar en kort stund. Tillsammans med den banan som slutade sina dagar skivad i denna portion yoghurt, påminner eftersmaken om det medel med banansmak som tandläkarna penslade tänderna med när jag var liten.

Denna yoghurt kommer definitivt att finnas i mitt kylskåp emellanåt, som variation till de övriga sorters syrade mjölkprodukter som förekommer i mitt hem.

Betyg: 7 av 10
Tillverkare: Arla
Energiinnehåll: 35 kcal per 100 g

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/Sucralose